Frank Herbert – God Emperor of Dune

Titel: God Emperor of Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1981 (2004)
Recenserad: 2004-08-05
Status: I bokhyllan

Nu har det gått lite drygt ett halvår sedan jag läste ut Children of Dune. Den största anledning till det dröjde så länge, var nog att jag inte kände för att läsa speciellt mycket då alls och när God Emperor of Dune utspelar sig hela tre och ett halvt tusen år efter Children of Dune, tyckte jag inte det var så brådskande, det kändes som om det var lagom för en paus halvvägs i serien. För någon vecka sedan började jag dock läsa och jag måste säga att Frank Herbert återigen slår mig med häpnad. Nu har jag läst fyra böcker och alla har de varit olika. Den som tror att de sex böckerna om Dune är en enda lång serie som bara maler på, tror helt fel. Böckerna är var och en speciella på sitt eget sätt och oftast inte alls lika de innan eller efter. Om första boken var en äventyrsbok, andra boken en politisk thriller och tredje boken en filosofisk thriller, så är den fjärde boken, God Emperor of Dune något helt annat. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska kalla det, för jag har aldrig läst en bok som liknar denna. Låt mig säga några ord om den, så kanske det poppar fram någon bra sammanfattning i slutet:

Det har som nämnts gått många tusen år sedan Leto styrde universum in på sin Golden Path och än så länge består den. Leto har nu blivit the God Emperor och betraktas genom hela unversum som både gud och härskare. Hans sinne innefattar alla de som levt innan honom, från mänsklighetens födelse och han är i sanningen en underlig figur. Hans kropp har halvt genomgått en metamorfos och är nu bara delvis mänsklig. Leto säger att han håller på att förvandlas till en sandorm för att åter bringa Shai-Hulud till Dunes öknar och än en gång låta dem härska över planeten. Men det är få som förstår sig på Letos Golden Path, även om de flesta erkänner honom som gud. Leto säger att the Golden Path är mänsklighetens enda chans till överlevnad och att de grymheter han ibland tvingas utsätta unversum för, bara är bleka bilder av det öde som möter mänskligheten skulle hon avvika från hans väg.

I boken finns ingen egentlig huvudperson, även om handlingen oftast kretsar kring Leto eller någon av de som har mest med honom att göra, fiender eller allierade lika. Men ingen av dessa förstår denna underliga varelse, som en del kallar den värste tyrannen världen skådat. Leto pratar mycket och mystiskt och det är ibland tung läsning. Det som ska sägas är att det dock oftast är vettigt och jag har aldrig sett en författare gestalta en så upplyst och komplicerad person på ett så bra sätt. Känslan genom boken är att Leto är fadern, som känner alla andra, fastän ingen annan känner honom. Han tycks känna sina fienders planer och sina tjänares tvivel och oavsett i vilken situation, tycks han överlägsen.

Det som är intressant med allt det här, är att vi som läsare inte vet hur the Golden Path ser ut, för det är det bara Leto som gör. Det innebär att det ofta är nästan helt omöjligt att förutspå vad som kommer hända eller på vilket sätt det kommer sluta. Ofta dyker tankar upp som: “Det här kan han väl ändå inte ha planerat?” eller “Hur i all världen passar det där in?”. Slutet är på sätt och vis väntat, men ingenting är säkert.

God Emperor of Dune är en underlig bok och jag ska erkänna att jag fortfarande inte kommit på någon bra, kort beskrivning. Om Children of Dune var filosofisk, så är det ingenting jämfört med den här och om Dune Messiah innehöll plotter, var de inrutade och ganska gråa jämfört med de som genomsyrar den här boken. Kanske kan den vara svårsmält för en del, speciellt de som vill ha klara motiv och en tydlig handling. Dialog mellan personer eller inre funderingar hos någon av personerna, utgör fundament för boken och tycker man inte det är intressant har man dragit en rejält nitlott. Tycker man däremot, som jag, att det är intressant, motsvarar God Emperor of Dune storvinsten.

Det är egentligen töntigt att rekommendera den här för någon; har man läst de tre innan och tycker de är bra, är det bara läsa vidare. Tyckte man inte om de innan så har man inte kommit till ett läge där det är dags att läsa fjärde boken så då spelar det ingen roll. Så vad ska jag säga då? Jo, jag skulle vilja avsluta med att säga det jag sade tidigare, av de fyra böcker jag läst av Frank Herbert har ingen varit den andra riktigt lik, trots att de delvis handlar om samma saker. Jag hyser därför stora förhoppningar om att också den femta och sjätte boken ska vara lika originella och läsvärda som de innan.

Tags: , ,