Lars Gustafsson – Bernard Foys tredje rockad

Title: Bernard Foys tredje rockad
English title: Bernard Foy’s Third Castling
Author: Lars Gustafsson
Year: 1986

Bernard Foys tredje rockad (or Bernard Foy’s Third Castling, which is the name of the novel translated into English) is the second book I read by Lars Gustafsson (the first being Tennisspelarna) and something quite special. As we all know, the word “special” doesn’t necessarily denote something positive, but this novel is at least quite unique in that I’ve read nothing like it before. The idea is difficult to describe without spoiling the novel, but I’m going to do so anyway because I don’t think it’s worth the effort to read it anyway. If you disagree, please stop reading now and jump to the paragraph after the next one.

This is a novel within a novel within a novel within a novel (I think I got the counting right). The first part quite entertainingly tells the story of the rabbi Bernard Foy, who seemingly by accident becomes entangled in a smuggling plot, which in turn proves to be something much bigger. The second part tells the story of the author of the first novel, who is suffering from Alzheimer’s disease and is having more and more serious problems with his memory. The third part is yet another story about the young outsider Bernard Foy, who is also writing a novel about… and so on. Of course, Lars Gustafsson himself is writing the novel himself, which gives it the final and fourth layer.

I will start with a few things I really like. As in Tennisspelarna, I like Gustafsson’s language and metaphors; his style feels innovative and makes a good attempt at making even the dullest content interesting. Here is a nice example from page 47, when Bernard Foy finds a mysterious note in an even more mysterious calendar:

Bernard Foy kunde inte neka sig nöjet att smacka med tungan, ungefär som botanikern, när han äntligen hittar en riktigt intressant giftsvamp på någon gammal fuktig trädstam på en varm udde i Lago di Como, eller samlaren, när han i djupet av en antikbod hittar en pärm med Ehrensvärds ungdomsteckningar. Endast hans religion avhöll honom från att säga “Det var som tusan”.

Thus, finishing the first part, I felt elated. Could this really be 450 pages of such niceties? Alas, no. The novel completely degenerates into something I probably wouldn’t recommend you to read even if you were paid to do it. The second part is very long, confused and contains way too many and way too long descriptions of things of no importance whatsoever. What was before an entertaining style becomes a nuisance, utterly removing the small remnant of joy one might have otherwise derived from the story itself. I was very close to stopping reading after about 300 pages. Gustafsson also starts juggling with sentences which seem to contain something, but at closer scrutiny are simply nonsensical. Here is an example from page 260:

Bernard var uppriktigt förvånad att han kunde välja ett så banalt vapen. Men kanske är det inte i grund och botten just banaliteten som gör våra fiender till fiender?

The third part is a lot better, but only partly manages to patch up what damage the second part did. On the whole, then, this book is very hard to rate. I would give it around four snails for the first part, two dead snails for the second and perhaps three for the last. Considering that the second part is easily the longest, an average would be something around one or two snails. Thus, one and a half snails to Bernard Foys tredje rockad will have to suffice. I’m gravely disappointed (I loved the Tennisplayers!), but I hope I can regain courage and read something more by the author later.

Tags:

  1. Svante’s avatar

    Föga förvånande håller jag inte med om något alls, egentligen. (Jag skulle nog ge boken 4 apor och en lemur.) Jag tycker inte man kan separera delarna så som du gör. De är en helhet, mycket av poängen kommer av att personer återkommer i andra gestalter med samma namn och vad det säger om respektive berättare/författare. Dessutom är den andra delen inte särskilt lång, den känns bara så för dig, uppenbarligen: den första delen är sidorna 13-180, den andra delen 181-314 och den tredje 315-427 (i originalupplagan).

    Sedan kan jag inte undgå att fascineras av din fixering vid att allt ska vara så förfärligt intressant hela tiden. Att stilen inte är en behållning i den andra delen kan jag heller inte hålla med om, även om det du citerar kanske inte är det mest djupsinniga. :)

    Men men. Gustafssons båda novellsamlingar Förberedelser till flykt och Det sällsamma djuret från norr, samlade i Fantastiska berättelser, borde ändå kunna tilltala dig. Den förra är Borgesartade bisarra historier, den senare filosofisk bisarr science fiction. Du kan låna dem av mig om du vill.

    Reply

    1. Olle Linge’s avatar

      Ja, den kändes onekligen väldigt lång, trots att jag knappt lade märke till vad jag läste på slutet. :) Stilen har man väl viss behållning av, det är bara det att det drunknar i resten.

      Jag läser gärna något annat av honom. Tennisspelarna var ju som sagt jättebra, så jag har inte gett upp hoppet än. Jag tror inte att jag hinner läsa så mycket mer innan jag drar (läste dock klart The City and the City igår och den får fem sniglar, recension kommer snart).

      Reply