Frank Herbert – Heretics of Dune

Titel: Heretics of Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1984 (2004)
Recenserad: 2004-09-13
Status: I bokhyllan

Min inställning till den här boken var aningen splittrad, redan innan jag började läsa den. Jag var väldigt positivt inställd på grund av att de fyra förgående böckerna var så bra, men också negativt inställd på grund av att jag hört att boken inte alls ska hålla samma kvalitet som de tidigare. I vilket fall bestämde jag mig för att läsa den.

Heretics of Dune utspelar sig några tusen år efter Leto II:s död, men det visar sig ganska snart att trots att han varit borta från världen så länge, styr han mänskligheten från det förflutna och det tycks inte finnas något sätt att undfly det öde han skapat. Det intressanta med boken börjar vid ett av berättelsens fokus, Bene Gesserit. Tidigare har de bara figurerat i utkanten av handlingen och visserligen spelat en stor roll, men detta är första gången man på allvar får en inblick i systerskapet från insidan. Från flera mäktiga systrars synvinkel får vi följa träningen och utvecklingen av Duncan Idaho, där de tidigare försöken har slutat med att han lönnmördats av sina egna skapare. Vi får dock inte reda på varför, men känslan av att stora planer ligger precis under ytan är överhängande hela tiden.

På Dune, eller Rakis som planeten nu kallas, har öknarna åter börjat ta över och Shai-Hulud är åter föremål för folkets tro. På Rakis framträder en flicka som visar sig kunna kontrollera sandormarna, vilket visar sig vara den utlösande faktorn som sätter hela universum i gungning. Också en tredje part spelar en stor roll, nämligen resultatet av Leto II:s Golden Path. Människan har spridit sig över oändliga vidder och nu återvänder många av dessa för att söka upp och erövra sina förfäders hemländer.

Jag ska säga att den femte boken är mest lik den tredje, men att den samtidigt saknar vissa element som gjorde Children of Dune till en riktig höjdare. Det jag åsyftar är de intressanta huvudpersoner. Med det vill jag inte säga att de är tråkiga i Heretics of Dune, bara att de var så mycket mer fantasirika i den tredje boken. Frank Herberts språk är detsamma och det passar mig fortfarande utmärkt i smaken. Handlingen är minst lika spännande som i tredje och bjuder på en hel del överraskningar och fascinerande vändningar.

För att knyta an till början av den här texten, måste jag säga att jag inte håller med dem som tycker att den här boken är sämre än de innan. Om den är det, så är det inte med speciellt stor marginal. Det enda som talar mot den är att den känns lite avhängd från de andra, men det sänker inte betyget nämnvärt. Jag gav Children of Dune fyra och en halv snigel och vore det inte för att den här boken har för lite gemensamt med de andra, skull den får samma betyg. Nu får den dock nöja sig med att ha övertygat mig om att jag visst borde läsa sista boken, samt de fyra fina sniglar jag ger den i betyg.

Tags: , ,