Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 4: Trollflöjten

Kapitel 4: Trollflöjten

Träden på andra sidan tjärnen avtecknade sig skarpt mot den stjärnbeströdda himmelen ovanför, men mörkret förmådde inte skrämma mig. Det är underligt hur samma skog kan verka så annorlunda beroende på vad man har upplevt och var man befinner sig. Igår var skogen hotfull för att vi inte visste vad som fanns här, igår natt var den hotfull på grund av det som visade sig ligga på lur och inatt tycktes den till och med skydda mig från all ondska.

Jag minns tydligt hur mörkret hade sänkt sig omkring oss natten innan, dimman som kom svepande längs marken likt en ljudlös, kall tidvattensvåg. Till en början slingrade den sig runt stövlarna och runt trädens stammar, men så tilltog den mer och mer. Plötsligt hörde vi rop bakom oss som av förföljare. Minnena av vad som hände därefter är suddiga och jag kommer inte ihåg mer än att jag sprang som en besatt genom skogen för att nå säkerheten. Hur jag visste att säkerheten väntade mig i den ring av stora stenar som rests på en kulle i en glänta hade jag ingen aning om. Jag minns att jag blev skjuten och att blodet färgade mina händer, men när jag nått tryggheten innanför cirkeln, fanns där inget spår av vare sig blod eller sår.

Skrämda ställde vi oss med ryggarna mot den stora stenen i mitten för att invänta förföljarna, men ingen kom. Ett rop från Kviste fick mig att vända mig om och där, precis bakom mig, stod en skepnad. Det är omöjligt att beskriva honom, inga ord kan återge den skräck som välde upp inom mig. Skepnaden var halvt genomskinlig och de vita hårtestarna på hans benvita skalle tycktes röra sig av och an som av en spöklik vind. Hans utsträckta hand saknade all levande vävnad och bestod enbart av ben. Mer än så hann jag inte se innan jag vände mig och flydde hals över huvud ut ur cirkeln av stenar och mot skogsbrynet. Där stannade jag och vände mig om. De andra hade också lämnat stenringen och vålnaden stod vid dess kant. På något sätt verkade det som om den inte kunde lämna cirkeln. Tillsammans gick vi försiktigt runt gläntan för att titta närmare på något som bara kunde skymtas i cirkelns mitt. Eftersom vålnaden inte längre syntes till, föreslog Vigdir att vi skulle gå in och titta efter vad det var. Trots våra protester gick han in dit igen, men kom snart utspringande därifrån, skrikandes. Vålnaden hade rört vid hans axel och tunikan var täckt av rimfrost. Huden därunder hade i ett slag blivit gammal och skrumpen. Tröttheten slog till med sin fulla styrka och vi gick så långt bort från den fruktansvärda gläntan vi förmådde. När vi sedan hittade en vält tall att ta skydd under, somnade vi alla nästan innan vi lagt oss till rätta.

Morgonen därpå upptäckte vi att guldhalsbandet var borta och trots vår stora hunger började vi leta efter spår. Än en gång är jag glad att Kviste är med oss, säga vad man vill, men det spår han inte hittar, det finns inte. Vi följde det tills vi kom till den här gläntan. I gläntan såg vi tjärnen och bredvid den stod en tältkåta. Vi bestämde oss för att skaffa mat och vila upp oss innan vi tog itu med tjuvarna. När vi återvände satt där en liten trollgubbe och rökte på sin pipa. Vigdir var som vanligt den av oss som hade mest mod att tala med främlingar och gick fram och presenterade oss. Efter några minuters samtal hade vi fått reda på både det ena och det andra och det visade sig att halsbandet nu fanns hos en människoflicka som bodde hos trollgubben. Det krävdes en del flöjtspel från min sida för att locka fram henne ur skogsbrynet, men det dröjde inte länge förrän hon kom fram till oss. Trollgubben, vars namn var Barkbrun, berättade att de onda människorna hade skurit ut hennes tunga, men han tycktes ändå kunde förklara vad hon ville. Hon var mycket fäst vid halsbandet och trollet hade ingen uppfattning av egendom.

Sedan hände något märkligt. Trollet föreslog att jag skulle ge melodierna till Dimma, som flickan hette. Jag förstod först inte vad han menade, men sedan förstod jag att han med sin trolldom kunde fånga musiken och spara den. Han gjorde så med flera melodier och jag var orolig för att musiken stals ifrån mig. Det verkade dock inte som om det skulle vara fallet, för jag minns fortfarande musiken som strömmade ur flöjten den kvällen. Vi fick tillbaka halsbandet i utbyte mot de samlade tonerna. Gubben verkade förtjust i musik och strax efter att han sagt detta hände nästa underlighet. Han frågade om han fick låna min flöjt och visst fick han det. När han lämnade tillbaka den några minuter senare, var den fylld med underliga tecken och inskriptioner. Till en början hörde jag ingen skillnad, men så plötsligt märkte jag att flöjten gav ifrån sig de mest fantastiska ljud som inte alls borde kunna springa från ett så simpelt instrument! Det var som om skogens mystik gestaltade sig i tonerna från flöjten. På nytt upplevde jag den underbara känsla jag en gång känt då jag först lärde mig spela. När vi gick och lade oss utanför kåtan, med den döende elden mellan oss, kändes allting så lugnt och fridfullt. Vi sade godnatt till varandra och för första gången på mycket länge kände jag hopp inför morgondagen.

Jag lät fingrarna följa de gåtfulla inskriptionerna på flöjten. Utan att tänka på det hade jag plockat fram den från sitt skinnfodral i bältet. Jag höll upp den och betraktade den i månljuset. Symbolerna reflekterade det vita skenet och för ett ögonblick var jag osäker på om det var träet som glödde svagt eller om det bara var en spegling. Med en gäspning lade jag tillbaka trollflöjten och rättade till den extra filten jag använde som huvudkudde. Efter en lång utandning slöt jag ögonen och sömnen lockade mig snart in i dess behagliga famn.

Tags: , ,