Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 3: En förlorad son Warning: Use of undefined constant fb_admins - assumed 'fb_admins' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/plugins/facebook-open-graph-meta-for-wordpress/facebook_opengraph.php on line 252 Warning: Use of undefined constant og_type - assumed 'og_type' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/plugins/facebook-open-graph-meta-for-wordpress/facebook_opengraph.php on line 254

Kapitel 3: En förlorad son

Insvept i mina varma filtar undrade jag varför vi nu än en gång sökte oss till en stor stad. Som det visade sig i Trungarm var människorna där onda. Även om det då var svårt att tro, var det ändå bättre där än nästa stad vi skulle komma att besöka. Vi gav oss av mitt på dagen och fortsatte nedströms längs floden efter ett misslyckat försök att korsa den med färjan i Trungarm. När vi höll på att bygga en flotte för att än en gång försöka ta oss över den mäktiga floden, blev vi upphunna av två män till häst. Vi var först rädda att de var några av männen från den gångna natten, men så var inte fallet.

Den ene av dem kallade sig Jorgrimm och den andre Osrik. Den förre hävdade att han var Vigdirs far. Eftersom Vigdir föddes tio månader efter hans far dog, fanns det en möjlighet att Jorgrimm talade sanning och jag såg stora utseendemässiga likheter mellan de båda. Den senare var visserligen lik mig till namnet, men det var tur för mig att jag inte liknade honom till utseendet. Utan att egentligen ha något val följde vi med Jorgrimm till hans hem i Vindbore. På den veckolånga färden berättade Jorgrimm mycket och det stod klart att han var en framstående krigare med mycket erfarenhet, även om jag hela tiden var rädd att han skulle visa sig vara lik någon av Knut Västans män. Varje gånge vi pratade med vanligt folk, var jag orolig att han skulle bete sig ohyfsat eller på ett mer fysiskt sätt våldföra sig på dem. Han nöjde sig dock med att tala nedlåtande till dem.

Så kom vi till Vindbore. Över denna stad härskade stormeprästen Knut Västan och direkt vid ankomsten fick vi ett smakprov på vad som väntade den som gick honom emot. En nidendomspräst mördades ceremoniellt och själv tog jag väldigt illa vid mig, speciellt då ingen riktigt verkade veta varför mannen behövde dö. Minnet av den händelsen kommer att följa mig så länge jag lever. Religion har aldrig varit något som tagit en stor plats i våra liv. Naturligtvis trodde vi, men formaliteter och ceremonier var inte något viktig del. Jorgrimm försäkrade att vi var säkra med honom, men att vi skulle hålla oss undan för Knut Västan och hans män. För att stärka relationen med sin son och dennes vänner, översköljde han oss med vänlighet och gåvor. Jag minns egentligen bara två av dessa saker: ett bordellbesök och känslan av att hålla i ett riktigt svärd.

Det första verkade obehagligt och nervöst till en början, men visade sig vara en riktigt angenäm upplevelse. Det andra var också en intressant upplevelse Tidigare hade jag fått känna på Jorgrimms svärd och jag fick en första insikt om varför män med blanka vapen beter sig som om de ägde världen. Jag var nog lika entusiastisk som alltid annars att lära mig om nya ting och sög upp det Jorgrimm berättade som ett torrt fält suger åt sig sommarens sparsamma regn.

På kvällen när vi satt inne i stugan och lyssnade på Jorgrimms berättelser, uppmärksammade jag att Jorgrimm och hans vän bara låtsades dricka av sitt mjöd. En känsla av obehag samlade sig till en liten klump i halsen och jag iakttog dem försiktigt och drack inte mer den kvällen. När de andra gick och lade sig låg jag vaken och försökte höra vad Jorgrimm och den fule Osrik talade om. De spände på sig rustningar och hängde på sig vapen och ett tag trodde jag att de skulle döda oss. Till sist nöjde de sig med att väcka oss och säga till oss att vi alla skulle ut på ett nattligt äventyr. Jorgrimm menade att ingen som inte hade dödade en man kunde kalla sig själv för man och därför begav vi oss bort mot en gård i utkanten av byn. Till min stora fasa insåg jag att de ämnade bränna de stackars människorna inne! Jag och Kviste beordrades att fatta posto på baksidan av huset för att ingen skulle fly den vägen och ingen av oss vågade göra annat än att lyda. I mörkret kunde vi se hur taket antändes med hjälp av brinnande pilar och skrik hördes både inifrån stugan och från framsidan där Jorgrimm, Osrik Fule och Vigdir stod. En svartbränd figur lyckades på något sätt tag sig ur det brinnande huset och jag och Kviste gick med vilje åt andra hållet för att låtsas som om vi inte sett honom på hans flykt mot den skyddande skogen.

Dagen därpå bestämde vi oss för att vi var tvungna att fly ifrån denna galna plats och med förklaringen att vi skulle gå in mot Vindbore, begav vi oss istället in i den djupa skogen. Mannen som lyckades fly från husen följde mig i mina tankar och jag kunde inte sluta tänka på det brinnande huset och skriken som kom därinifrån. Oron dämpades en aning ju djupare in i skogen vi kom, men istället kom en ny rädsla smygande: vem visste vad som dolde sig i denna uråldriga skog?

Tags: , ,