Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 2: Världen utanför

Kapitel 2: Världen utanför

En uggla hoade i gläntan, vinden rasslade stillsamt i träden. Hösten var på väg med stadiga steg och jag virade filtarna tätare omkring mig och makade mig lite närmare elden. Glöden var nu bara ett svagt rödaktigt sken där rejäla vedträn sprakat muntert några timmar tidigare. Trots att lågorna inte längre gav något ljus, utstrålade härden en värme som skönt böljade mot mitt ansikte. Jag drog mig till minnes den första natten på färden hemifrån. Aldrig tidigare hade jag varit så långt bort från mitt hem och ändå var det ytterligare två dagars vandring till Trungarm som vi hört så många berättelser om. Det ryktades om en jättelik kupol och en ölhall med ett tak av renaste guld och i stadens myriad av hus trängdes fler människor än vad någon i byn någonsin sett tidigare. Men den natten var den första jag somnade med en visshet jag fortfarande inte kan förklara: Jag skulle inte på mycket länge, kanske aldrig, återvända hem.

Flickan vi förde med oss vållade mig problem. Inte på det viset att hon var till något besvär i sig själv, men det hennes utskurna tunga och utmärglade och slitna kropp representerade gav mig ingen ro. Jag tror inte att jag visade det så mycket, men in i själen led jag för det som gjorts mot henne. Trots alla dessa tankar lyckades jag tydligen somna, för inte långt därefter väcktes jag igen av ljud. I ljuset från månen och stjärnorna högt däruppe såg jag hur en gestalt satt hukad över en av ryggsäckarna, som om han letade efter något i den. Jag väckte snabbt de andra och ett allmänt tumult uppstod. De var två obehagliga män som smygigt sig på oss i skydd av mörkret och nu höll den ene en dolk mot flickans strupe och hotade att skära halsen av henne. Vi visste inte vad vi skulle göra, men Vigdir var tillräckligt klar för att förhandla med dem. Lyckligtvis var mat allt de ville ha och de skyndade snabbt bort när vi erbjöd dem fisk och bröd. Flickan lämnades oskadd.

När solen åter steg i öster och färden mot Trungarm fortsatte, visade det sig snart att det alltid finns en fulare fisk. I en pil invid flodbanken fann vi de söndertrasade resterna av de båda männen som under natten ovälkommet besökt vår lägerplats. De bar tydliga trälmarkeringar, men ingen människa kunde gjort så mot någon, det måste ha varit ett troll. Kropparna var svårt lemlästade och ohyggliga att beskåda. Fåglar cirklade runt dem i trädet för att nära sig på resterna av de döda. På marken inunder låg en enkel axelväska som måste ha innehållit allt de stackars männen ägt när vidundret fann dem. Troll kunde tydligen också de vara båda onda och goda, precis som vi människor. Vad vi än väntat oss att finna bland dessa ägodelar, var det inte ett tungt halsband av en metall som på alla sätt liknade det guld jag bara hört berättas om i sagor och myter. Vi kunde inte lämna något sådant till rövare och banditer, utan dolde det väl i packningen och fortsatte den sista biten till Trungarm.

Staden var på alla sätt så som jag hade förväntat sig och jag insåg att även om byn hemma var bra, fanns det oändligt mycket mer att se i den stora världen utanför dess välbekanta vardag. Vi lämnade flickan hos Odd Ingesson och fortsatte mot den beryktade ölhallen. Inne i den stora salen var det säkert fler människor än vad som sammanlagt bodde i hela byn därhemma! En man bjöd oss på mjöd och började vänligt prata med oss och svarade på våra frågor om denna underliga plats. Jag tyckte att han var lite väl inställsam. I mitt sinne lyste minnena av de varningar vi fått om trälhandlare som vårdkasar och jag rörde inte mer av det mjöd vi serverades. De andra verkade inte märka något till en början, men till slut lyckades jag få dem därifrån och ut till stallet där det var tänkt att vi skulle sova över natten. Innan vi lämnade ölhallen hade vi lyckats snappa upp att halsbandet vi hittat förmodligen var det halsband som jarlen tänkt ge till sin syster i bröllopspresent, men klokt nog lät vi bli att visa halsbandet eller ens tala om det.

Inte heller denna natt lämnades vi ifred. Det måste vara så att ju fler människor bor tillsammans, ju girigare och ondare blir de. I natten hördes nu röster i stallet under loftet vi låg på. Det var någon som försökte smyga sig på oss. Genom de smala springorna kunde jag se skuggor som tyst rörde sig mellan spiltorna nedanför. Vi smög oss fram mot öppningen i golvet där stegen kom upp och väntade spänt. Vigdir hade tyst plockat upp sin harpun och jag drog med darrande hand den järndolk jag ärvt av min far. Skälvande av rädsla väntade vi i mörkret medan männen nedanför närmade sig stegen och började klättra upp.

När de första trevande fingrarna letade sig över kanten för ett fäste, drämde Vigdir till med skaftet på harpunen. Mannen halvt ramlade ner och kvävda svordomar hördes nerifrån stallet. Jag tänkte att det bara var en tidsfråga innan något skulle gå fel. Även om vi hade ett mycket fördelaktigt läge, var männen därnere förmodligen oändligt mycket mer erfarna än vi var. Jag armbågade Kviste i sidan och föreslog tyst att vi tillsammans skulle försöka skrämma hästarna. Sagt och gjort började vi båda två stampa i golvet och skrika. De vrål Kviste frambringande gjorde nästan mig rädd också, men det viktigaste var att hästarna fick panik i sina spiltor och började sparka och gnägga högljutt. Männen försvann snabbt och snart kom ölhallens ägare och undrade vad det var frågan om. När vi stammande berättat vad som hänt, fick vi sova inne i ölhallen. Nästa dag tyckte vi att vi fått nog av staden och det var dags att ge oss av.

Tags: , ,

  1. Rickard’s avatar

    “De vrål Kviste frambringande gjorde nästan mig rädd också,”
    Haha.. Det här fick mig att skratta.. ^^

    Bra skrivet – Mustigt språk – I övrigt..

    Reply