Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 1: En kropp i floden

Kapitel 1: En kropp i floden

Elden hade falnat och bara en svag glöd kastade ljus på den flyende röken. Likt dansande älvor tumlade de gråvita rökslingorna om varandra på sin väg mot den mörka himmelen. Där uppe glimmade stjärnornas mjölkvita juveler mot nattens svarta sammet. Den täta skogen som växte kring den lilla gläntan var inte längre det hotfulla mörker som senast natten innan verkade vilja uppsluka allt liv som rörde sig under de urgamla grenarna. Istället kändes granarna och tallarna som skyddande väggar och ljudet av den porlande bäcken fick platsen att nästan kännas hemtrevlig. Då och då avbröts ljudet av de andras slumrande andhämtning, av små fiskars plaskande i den lugna tjärnen i gläntans mitt.

Jag låg med sinnena lugnt avslappnade, medveten men obekymrad om nattens ljud omkring mig. När elden hade slocknat och de andra en efter en somnat in, hade ett varmt lugn kommit över mig, ett lugn som lyst med sin frånvaro under de senaste veckorna. För ett ögonblick var jag i tankens värld tillbaka hemma i byn och istället för skogens mörkgröna väggar, reste sig innerväggarna till familjens långhus omkring mig. Till vänster låg inte längre Vigdir, utan min yngre bror, och på andra sidan elden slumrade inte Kviste, utan min farbror. Det var bara några veckor sedan nu, men det kändes som ett helt liv. Under denna ringa tid har vi upplevt mer än vad de flesta hemma i byn upplevde under alla sina livs dagar. Och ändå var detta bara ett tillfälligt stopp på en resa, ja vart?

Jag lät tankarna glida tillbaka i tiden till händelsen som var börjantill vårt äventyr. Jag drog mig till minnes hur jag och Vigdir som vanligt fiskat i floden. Det var sensommar och vattnet var som varmast och fångsten var god. Plötsligt pekade Vigdir på något som fastnat i den täta vegetationen invid strandkanten och tillsammans vadade vi ut för att se efter vad det var för något. När det visade sig att det var ett lik som flöt med ansiktet nedåt i det grunda vattnet, blev uppståndelsen stor. Byäldsten, Botolf, tillkallades och kroppen bars till hans stuga. Barnen och de andra byborna samlades runt mig och Vigdir när vi kom ut från Botolfs stuga igen och alla ville veta vad som hänt, vem det var och hur det kom sig att han dog och hamnade i floden. Eftersom vi inte hade några svar lämnades vi snart ifred igen med vårt fiskande, även om jag inte var alltför mån om att få någon fisk: Vem visste vad som kunde fastna på kroken?

Som det skulle visa sig var detta bara början. Redan dagen efter skymtades ståtliga män med hästar, blänkande vapen och hjälmar. De var på jakt efter trälar som rymt från deras herre, en man vid namn Knut Västan. Männen var högljudda, oförskämda och visade på alla sätt att vem som helst som varit träl hos deras herre genast skulle vilja fly. Själva idén med att äga människor var visserligen inte ny för mig ens innan vi lämnade byn, men detta var första gången jag började förstå hur det fungerade utanför ryktenas och sagornas värld.

När jag och Vigdir senare träffade Kviste, stod det bortom alla tvivel att dessa män inte alls var att lita på. Kviste berättade om en flicka han funnit vid ett av sina vindskydd en bra bit bort från byn mot skogen till. Plötsligt var det uppenbart att männen snarare var ute efter att döda trälarna än att föra dem tillbaka igen. Mannen i vattnet hade ju haft ett sår som av en pilbåge i ryggen! Trots detta anmälde vi oss för att hjälpa till i sökandet efter de förrymda trälarna. Eftersom vi visste var åtminstone en av dem fanns, kunde vi kanske leda de onda männen åt fel håll.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort, men företaget lyckades i sista stund. Männen var mycket misstänksamma mot oss och de var inte så lättlurade som vi hade trott. Kviste kunde så snart vi blivit ensamma berätta om att han under natten skymtat något som rörde sig ute i skuggorna och därute träffat på ett synnerligen välsinnat troll. Det var svårt att begripa, sade han, men det verkade som om trollet hade räddat flickan ur floden och nu ville att Kviste skulle ta hand om henne. Berättelsen fascinerade mig, visst fanns det många och livliga berättelser om troll, men denna var mycket närmare och verkligare än någon annan berättelse. Det sades ibland att Kviste var ett halvtroll, men det var egentligen ingenting jag hade brytt mig om eller trott på. Efter att vi återvänt hem till byn och Knut Västans knektar gett sig iväg, förde vi trälflickan till Hedda, byns klokaste gumma. I samråd med henne bestämde vi oss unga män för att ge oss iväg med flickan mot Trungarm, där Hedda kände till en familj som kunde gömma flickan tills soldaterna gett upp sitt sökande. Det kändes bra att ge sig ut i världen med ett så ädelt uppsåt.

Tags: , ,

  1. Mäster Gråsvart’s avatar

    Det här ändrar ganska mycket av min DoD bild…=P

    Reply

  2. Snigel’s avatar

    Framförallt hoppas jag att det kan ge en inblick i hur man _kan_ spela DoD. Det är ju itne så att vi har ensamrätt på att tolka hur världen ser ut, men vi trivs i alla fall väldigt bra med att spela som vi gör och det är inte helt omöjligt att andra skulle uppskatta det också. Trevligt att någon läser det i alla fall och ännu trevligare att någon uppskattar det :D

    Reply