Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 7: Regensby

Kapitel 7: Regensby

Jag har idag svårt att förstå hur jag hemma i Skaldebjörns färja kunde tycka om lukten av fisk. Det måste ha berott på någon skada eller att jag drömde och tänkte på så mycket annat. Doften som ligger som ett lock över hamnen här är nämligen allt annat än gemytlig. Förr förknippade jag fisk med ensamma och fridsamma timmar vid floden, med Vigdir och ibland någon annan som enda sällskap. Nu förknippar jag det med skitiga och bullriga gränder och månglare som inte vet när det är dags att hålla käften. Flodens forsande och känslan av frihet är långt borta här i Regensby. För ungefär ett år sedan, innan vi reste bort över havet, tänkte jag att människor blir elakare ju fler de är tillsammans och det verkar fortfarande vara en teori som stämmer bra.

Jag har tänkt på detta mycket, men egentligen har jag inte kommit fram till så mycket. Ju fler människor som är samlade, desto mer går det att roffa åt sig och desto mer går det att utnyttja andra utan att någon säger ifrån. I de stora städerna är alla anonyma inför någon annans problem, men synnerligen vänskapliga när mynt klirrar i penningpungarna. Regensby är visserligen bättre ä många andra städer, men det är trots allt en tillräckligt stor stad för att jag inte riktigt ska trivas med människorna här.

Anledning till att vi kom hit från början känns inte så viktig längre. Vi ville väl alla komma bort från trälhandlarna och de otäcka stormännen och var glada åt att vi kunde få en plats på en båt nedströms från Enkenvind. Jorik och hans följeslagare var på väg mot en liten stad kallad Ersby, där de skulle försöka hinna med att resa ännu längre bort innan den annalkande vintern gjorde det omöjligt att ta sig fram till sjöss. Hade vi vetat vilken håla Ersby var hade vi kanske följt med också nästa skepp vidare till främmande länder, men nu gjorde vi inte det. Mannen som ägde skeppet de bytte till var en av de otrevligaste jag har träffat. Han ämnade föra femtio trälar till andra sidan havet, i det lilla skeppet! Aldrig att jag tänker betala honom några pengar för att få resa på hans smutsiga skorv.

Under dagarna innan skeppet lade ut, funderade jag mycket kring trälarna och om jag inte borde göra något åt det. Mina drömmar var fyllda av kval och ångesten steg. Jag utarbetade i hemlighet (jag var rädd att mina vänner skulle försöka stoppa mig) en plan för att ge dem en chans, men till min förtret och stora besvikelse lade skeppet ut en dag tidigare än det var tänkt och jag såg skeppet med de dömda människorna segla bort och försvinna nedåt kusten. Inget kunde jag göra, modstulen stod jag kvar på kajen.

Det visade sig att det trots allt inte var det sista skeppet och snart fann vi oss åter på väg, denna gång mot den stora staden Regensby i Noj. Regensby är en av de tre stora städerna i Noj och ingen av oss visste mer om landet är de berättelser vi hört som små, kryddade med rykten längs vägen. Staden styrs av familjen Regens och människorna i området livnär sig framförallt på fiske och handel. Inåt landet lever barbariska klanfolk som då och då syns till i staden. De har dåligt rykte här och anses vara oborstade och vildsinta. Själv tycker jag de flesta som bor i Regensby också är oborstade, men det håller jag tyst om.

Hade det inte varit för Korp hade vi nog inte stannat i staden. Han bestämmer över stadens knektar och hade aldrig sänkt sig till vår nivå om det inte varit för att han kände igen Vigdir. Ännu en gång påverkades vi av de spår som Vigdirs far lämnat i världen. Korp bjöd oss till middag och berättade hur Jorgrims, Vigdirs far, hade räddat honom från en säker död. Vigdir är fortfarande envis nog att vägra erkänna hur det förhåller sig, men jag är rätt säker på att han innerst inne vet att det är sant.

Vintern i Noj hade kunnat bli ett kallt helvete, men med Korps hjälp lyckades vi alla få drägliga arbeten och tak över huvudet. Vi använde en del av våra pengar från halsbandet till att hyra ett litet vindsrum av en gammal gubbe. Jag fick tillfälle att med ordentliga verktyg forma trä till riktig konst. Fulde Regens, stadens härskare, var i full färd med att bygga om och med Korps hjälp fick jag anställning. Om det inte vore för min upptäckarlust och avsky för städer, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att lära mig yrket på riktigt hos en mästare.

Snön och kylan kom och gick, våren nalkades. Kölden släppte sitt grepp om både det omkringliggande havet och befolkningen. Efter flera månader i Regensby, kände vi oss manade att ge oss iväg. Jag ville inte lämna Regensby för gott, eftersom jag lärt känna många trevliga människor där, framförallt en av Korps döttrar. Morgonsol bestämde sig för att stanna hemma. Sent en kväll under oljelampan i vindsrummet, bestämde vi oss för att vi skulle ge oss ut till havs.

Tags: , ,