Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 8: Äventyr till havs och på land Warning: Use of undefined constant fb_admins - assumed 'fb_admins' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/plugins/facebook-open-graph-meta-for-wordpress/facebook_opengraph.php on line 252 Warning: Use of undefined constant og_type - assumed 'og_type' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/plugins/facebook-open-graph-meta-for-wordpress/facebook_opengraph.php on line 254

Kapitel 8: Äventyr till havs och på land

Vi tillbringade de första seglingsbara månaderna till sjöss och jag delar Vigdirs tanke om att det var både det värsta och det bästa jag har varit med om. Det bästa var att vi äntligen fick lära känna havet. Inte bara för en dag eller två, utan på riktigt. Vigdir var förstås värst: han kunde stå helt stilla och bara titta på vågorna. På något sätt tror jag att han hittade det hem jag fortfarande letar efter. Havet bjöd också på några sällsamma upplevelser. En dag när Vigdir på sin fria tid stod och betraktade det lugna havet, ropade han till och pekade föröver. Havsormar! Vilka magnifika varelser de är: långa, glänsande och glittrande kroppar i solnedgången. De slingrade sig om varandra, dök och hoppade ur vattnet om vartannat. Några minuter senare slukades de åter av vågorna för att dyka upp igen flera minuter senare och hundra steg bort. Nästa gång de dök försvann de helt och kom inte tillbaka.

Baksidorna med att vara sjöman är många. Det är ett evigt slit med att hålla skeppet i gott skick och för det mesta arbetade vi större delen av vår vakna tid. Maten var dålig och vattnet likaså. Det är verkligen inte lätt att uppskatta havets prakt om man hela tiden är hungrig men samtidigt undrar vem som är mest död, maten eller en själv. Vi var också med om ett angrepp från pirater, om man nu kan kalla dem så. Vår kapten var en redig karl som visste vad han sysslade med och han hade lärt oss alla om hur man slogs till sjöss. Piraterna hade inte mycket chans och de flesta togs till fånga. Vigdir pratade mycket och länge om hur bra han hade klarat sig mot dessa rövare, men i mitt stilla sinne undrade jag vad det var som var så bra med det hela. Jag kanske inte behöver nämna att de alla såldes som slavar i nästa hamn.

Allteftersom veckorna gick ökade belastningen i skålen av bekymmer och problem och vi beslutade oss för att ge upp livet till sjöss för den här gången. Jag tror att vi alla sökte efter ett hem, eller i alla fall någonstans man kunde stanna längre än tiden det tog att fylla på förråden. Regensby var det naturliga målet, för där väntade Morgonsol och för min del: Korps dotter. Det skulle dröja till sommaren innan vi kom fram till Regensby. Innan vi kom dit, vandrade vi längs kusten från fiskeby till fiskeby. Känslan var lik den jag hade när vi först gav oss av hemifrån, med den skillnaden att vi nu såg på världen och människorna omkring oss med helt andra ögon. Vad lite vi visste då jämfört med vad vi vet idag.

En av byarna vi passerade på vägen hette Vårdsdal och vi märkte direkt när vi kom dit att något var på tok. Det visade sig snart att en best av något slag härjade i trakten och att flera av dem som bodde en bit från byn hade blivit dödade. En grorm, sades det. Byborna var samlade i byns största byggnad och hade rådslag när vi kom in. Vår utstyrsel kan ha spelat roll, men jag tror mest det var Vigdir och Kvistes tal som fick dem att lita på att vi kunde ta hand om besten. Sagt och gjort gav vi oss iväg. Själv var jag mer än redigt rädd, men de andra såg starka och modiga ut.

Efter en hel del sökande, fann Kviste ett spår som så småningom ledde oss fram till grormens lya. Vår plan var att ta hand om den så snart den gav sig ut för att sprida skräck i de omkringliggande byarna. Det börjad skymma och nattens kyla sänkte sig över oss. Jag hade strängat bågen och lagt en pil på strängen. Jag kände mig förvånansvärt lugn, trots att jag aldrig någonsin dödat något större än en lax. En kall vind blåste från havet, stjärnorna lyste. Så ett plötsligt knakande från gläntan framför oss. En skugga avtecknade sig mot horisonten, en mörk, farlig gestalt. Den lät mycket när den rörde på sig, frustanden och grymtanden hördes. Med ens kändes mina armar som gelé och när jag spände bågen skakade jag som ett asplöv i vinden. De andra gjorde sig beredda: Vigdir med sitt spjut och Kviste med både sitt vanliga spjut och dessutom ett kastspjut.

Grormen rörde sig närmare och innan jag förstod vad som hade hänt, hade jag släppt pilen. Jag är ingen mästarskytt, men det vara bara tio steg bort. Pilen borrade sig in någonstans kring huvudet; det var svårt att urskilja hur besten verkligen såg ut i mörkret. Genast var de andra på den. Kvistes kastspjut lämnade handen i samma ögonblick som grormen vrålade ut sin smärta och sitt hat och stormade mot oss. Väl framme vid oss, fick den smaka på en pil till och snart också de båda spjuten.

När det hela var över var jag skakis i nästan en timme. Vi pratade om det som hade hänt när vi tog oss tillbaka till byn. De andra släpade det dräpta monstret bakom oss. Jag förstod inte vad den skulle vara bra till, men de andra vill ta med den och visa upp bytet. Mycket riktigt fick vi beröm och till och med en liten belöning. När vi ändå stod högt i anseende, passade vi på att stanna i byn och vila upp oss.

Några veckor senare kom en handelsman med båt till Vårdsdal och berättade att han var på väg norrut till Regensby. För en billig penning lät han oss resa med honom. Turen som hade följt oss till sjöss tidigare, verkade dock ha ebbat ut, för en dag ifrån Regensby förliste skeppet. Jag visste inte då vad som hänt de andra, för själv slogs jag medvetslös mot något hårt, kanske var det en del av skeppet eller kanske var det en undervattensklippa. I vilket fall minns jag inget förän jag vaknade upp på den steniga stranden, utan att ha en aning om var jag var eller vad som hade hänt. Gradvis återfick jag minnet av förlisningen och började genast söka efter mina färdkamrater. Som tur var hittade jag dem alla vid livet, sånär som på en av handelsmannens hantlangare. De var alla blåslagna och modstulna, men levde och mådde förvånansvärt bra. Tillsammans genomförde vi den mödosamma vandringen mot Regensby till fots.

Tags: , ,