Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 11: Sagor om troll

Kapitel 11: Sagor om troll

Jorgrim var huvudfrågan i vår debatt. Det var inte tal om att återvända till Regensby när han var i krokarna. Vi försökte komma på något vi kunde säga som förklaring till att vi flydde från honom, men inget verkade trovärdigt. Om Regensby höll ut, skulle Jorgrim utan tvekan träffa Korp och i så fall var allt vi byggt upp i Regensby till intet. Jag vill ändå återvända dit, men först efter att saker och ting lugnat ned sig och Jorgrim garanterat rest hem till sitt smutsiga Vindbore.

Vi hade nu kommit till en mindre fiskeby och det tog oss lång tid att till slut bestämma oss för att vi skulle röra oss inåt land för att undvika både kriget och Jorgrim. Då upptäckte vi att Morgonsol var försvunnen. Det är inte ovanligt att hon tröttnar på vårt eviga pratande och drar sig undan. Jag och Vigdir gick och letade. Snart fann vi henne i ett av stadens finare hus. Som det visade sig senare, hade hon gått dit för att skicka ett brev tillbaka till Regensby och tala om för en man som tydligen ofta besökte apoteket hon arbetade i. Inget konstigt i det, jag borde själv ha kommit på tanken att skicka ett brev.

Det sista vi behövde var någon som faktiskt borde vara på vår sida, men som sätter sig på tvären. Kvinnan, eller kärringen som Vigdir senare kallade henne, som ägde huset var rådsmedlem. Hon fick för sig att Morgonsol inte passade i vårt sällskap och att hon inte på några villkor kunde få fortsätta. Allt vi sade studsade mot hennes sköld av fördomar och inget gick fram. Vi var rövare och tölpar som inte kunde ta hand om henne och säkert våldförde sig på Morgonsol närhelst det behagade oss. Så var det bara, vad vi sade spelade inte så stor roll. Inte ens när Vigdir försökte med att hon var hans syster (det har jag inte hört honom säga rakt ut innan), men inte ens det fungerade.

Morgonsol fattade inte vad som hände och tyckte bara det var tråkigt att vi pratade så mycket. Till slut lyckades vi komma därifrån alla fyra. En hop bybor spydde galla över oss för att vi satt oss upp mot deras favoritkärring och hon själv hade lovat att sända knektarna efter oss. Skyndsamt lämnade vi byn och begav oss mot träsket i öster för att ligga lågt ett tag. Träsket var otrevligt på alla sätt; sunkigt och blött var bara början. Det kunde vi förstås ha listat ut innan, men vi hade inte så mycket val. Inte för att vi trodde att kärringen faktiskt skulle skicka knektarna efter oss, det verkade absurt med tanke på kriget. Vi undvek träskets kärna och höll oss till de delar där marken fortfarande kunde bära oss.

Efter en natts orolig sömn började vi röja lägerplatsen för att göra oss redo att fortsätta. Plötsligt hördes ett brakande en bit bort, som om någon fällde ett träd. Och så ännu ett. Jag tänkte inte på det då, men i ljuset av senare händelser lät det ungefär som om någon gick genom träsket utan att bry sig om att flytta på träden som låg i vägen. Trollet var nästan dubbelt så stort som någon av oss och bra mycket fulare än Kviste. Alla utom Morgonsol fumlade efter sina vapen och backade ut från lägret när trollet närmade sig. Morgonsol sprang fram mot trollet och började prata med det. Hon måste ha lärt sig trollens språk när hon växte upp i Västanskog, för vi förstod inte ett ljud av de grymtningar och mullrande läten som trollet utstötte. Då och då pekade han på oss.

Morgonsol berättade att trollet höll på att bygga ett hus inne i träsket och att han gärna ville ta med sig en av oss. Av någon anledning valde han mig. Morgonsol förklarade att det inte gick för sig. Ett tag trodde jag att han skulle rusa på oss, men i sista sekund verkade han lugna sig. Vi hade klarat av besten i Vårdsdal, men det här trollet skulle ha gjort mos av oss innan vi hunnit blinka. Morgonsol försökte bjuda honom på te, med det enda resultatet att det ena av våra kokkärl maldes sönder av trollets väldiga käkar. Till slut lyckades hon övertala trollet att det skulle komma fler människor efter oss. De skulle ha hästar och allt. Trollet verkat tveksam till en början, men dumt som det var lät det oss gå.

Framåt eftermiddagen skymtade en liten och ensam stuga bland buskarna och träden. Jag tog mig ensam närmare för att undersöka den. Någon bodde där, en eller två personer. Men vem bor mitt i ett träsk? Stugan var förfallen och såg ut att kunna rasa vilken sekund som helst. Jag kan tillskriva många egenskaper till gubben som bodde där. Han var nästan blind, döv och förmodligen spritt språngande galen också. Han trodde att vi var utsända av kungen (vilken kung?) och att vi kom med bud om att han, Abasidius Dunkelkvist, var förlåten och återkallad till hovet.

Han hade tydligen en tjänare som skulle komma hem snart, men om det var månen han kallade för tjänare eller om det faktiskt var en människa, framgick inte. Det visade sig att han hade rätt på den punkten i alla fall, för en surmulen man med en jättelik fisk över axeln kom snart vandrande. Han ignorerade oss och svarade inte på våra frågor, så vi var utelämnade till galningen. Han hade varit en mäktig magiker en gång och tjänat konungen. Snart började vi förstå att det kanske låg mer sanning i det han sade än vad vi först hade trott. Kunde det vara så att den här mannen var flera hundra år gammal och levt här ända sedan Noj hade en kung? Ingen av oss kunde något om landets historia, men vi hade inte hört något om en kung. Gubbens berättelse blev än tydligare när han demonstrerade sin kosmiska magi för oss.

Entusiastisk över att vi tittade på, satte han först fyr på ett träd. Att magi finns och fungerar är självklart och det märkte vi ack så väl hos Traske. Men det var en annan sak att se det såhär på nära håll och så öppet. Han mumlade några underliga ord och pekade mot trädet. Vilken fantastisk kraft! Det var tur att vi var i ett träsk, annars hade han fått använda samma kraft för att släcka en skogsbrand också. Efter det väckte han ett jättelikt monster ur träskens djup. Högre än trädtopparna reste sig en vagt mänsklig skepnad, formad ur träskets gyttja och slam. Den vandrade iväg österut. Abasidius hade inte förlorat sin kraft, men det verkade inte som om han behållit förståndet. Han erbjöd sig att teleportera (detta innebär att vi helt plötsligt bara hamnar någon annanstans, utan att faktiskt gå dit) oss ut ur skogen, men vi avböjde efter en mycket illavarslande demonstration.

När det var tydligt att han inte kunde hjälpa oss, gav vi oss iväg på egen hand. Vi hade dock tur och träffade på en underlig figur i träskets skugga. Han bar på en säck och skuttade skickligt från tuva till tuva. Han tycktes känna träsket som sin egen bakgård. Det berodde nog på att det var hans bakgård. Han erbjöd sig att leda oss ut ur träsket mot att vi bytte sagor på vägen. Vi började med att berätta om våra äventyr, om än i väldigt korta drag och de mindre heroiska bitarna borttagna. Stigmannens historia var sällsam på många sätt. Den kastade ljus över sådant som tidigare varit okänt och även om han presenterade den som en saga kändes den skrämmande verklig. Den löd såhär:

Det var en gång, för länge, länge sedan, innan människorna kom till den här delen av världen. På den tiden strövade alver under träden och trollen vandrade över slätterna. Hos alverna fanns en drottning, som älskade allting som var vackert och avskydde allt som var fult. Hon hade ett grönt och ett blått öga och sades vara det vackraste som vandrade på denna jord. Hon hatade de vederstyggliga trollen och ville att de skulle utrotas, drivas från dessa marker så att hon slapp att se deras anskrämliga figurer. På hennes order gick alverna hårt fram och deras älvastål drev trollen på flykten och dräpte alla som fortfarande fanns kvar. Drottningen var nöjd.

Många män hade friat till drottningen, men ingen av dem var vacker nog. Hon kunde inte tänka sig att gifta sig med någon annan än den stiligaste mannen i världen. Så en dag kom en man som uppfyllde hennes krav och som enligt somliga till och med överglänste hennes skönhet. Hon blev förälskad och bestämde att de skulle gifta sig så snart som möjligt. Ett magnifikt bröllop arrangerades. På bröllopsdagen gick det vackra paret genom slottsträdgården och då skedde något. Mannen visade sin sanna natur, förtrollningen lyfte. Hans namn var Brunbarke och han var ett fult litet troll. Han hade kommit för att hämnas sina förföljda och förlorade trollbröder. Han förvandlade drottningen till ett troll och försvann.

Drottningen, som nu var ett troll, fördrevs från sina egna länder och vandrade i världen som ensam och utstött. Hennes sinne förvreds på samma sätt som hennes yttre hade förvridits av trollet. Hon börjad hata allt vackert och försökte förstöra det. Brunbarke såg hon inte till, men hon började ett långt sökande för att finna honom. Såvitt man vet, letar hon än idag…

Tags: , ,

  1. Rickard’s avatar

    “…men om det var månen han kallade för tjänare eller om det faktiskt var en människa, framgick inte.”
    Ah, ett bra uttryck.. Jag ska nog sno det.. “Med endast månen som vän.”

    Tack för läsningen!

    Reply

  2. snigel’s avatar

    Kul att du tog dig igenom allt :D Det kan ju vara bra eftersom en del är bakgrund för dig. Jag kan tänka mig att det blir bra att ha när vi spelar igen också.

    Reply