Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 10: Ur askan in i elden Warning: Use of undefined constant fb_admins - assumed 'fb_admins' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/plugins/facebook-open-graph-meta-for-wordpress/facebook_opengraph.php on line 252 Warning: Use of undefined constant og_type - assumed 'og_type' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/plugins/facebook-open-graph-meta-for-wordpress/facebook_opengraph.php on line 254

Kapitel 10: Ur askan in i elden

Dagen därpå, den tredje dagen på resan åt öster, kulminerade mystiken. Kviste hade gått före för att spana. Tanken var att han på så sätt skulle kunna hålla uppsikt över vart vi var på väg, så att vi inte hamnade någonstans vi inte kunde komma ifrån. Jag var orolig att ifall Korp hade rätt och denna karavan med mat verkligen var ämnad åt en armé, skulle de inte vara särskilt pigga att låta oss springa tillbaka till Regensby och berätta det. I vilket fall var det ingen armé Kviste hittade, utan fyra döda kroppar. De liknade männen vi stötte på lite tidigare vid källan. Den enda skillnaden var att de här var illa tilltygade som om ett antingen ett djur med vassa klor gått lös på dem, eller någon med vassa vapen av järn. Det underliga var att ingen av dem hade dragna vapen; de var alla dugliga kämpar efter vad Traske hade sagt.

När Traske gick för att undersöka, bestämde sig Vigdir för att undersöka lasten noggrannare. Vi tvivlade alla på att det verkligen var bara fisk, om Traske var så mystisk som person, måste han ju dölja något. Att se efter visade sig vara ett grovt misstag. Vigdir tog sitt spjut och körde ned genom fisken i en av vagnarna. Nästan genast skrek han till och flög bakåt. Jag stod bara några meter bort och jag svär att han faktiskt flög åtskilliga meter, som om någon rest sig ur vagnen och smällt till honom med övermänsklig styrka.

Vigdir tappade sitt svärd och två av kuskarna ställde sig tungt på det. Han tog då spjutet igen och stötte försiktigt mot en av dem för att få dem att flytta på sig. De andra kuskarna närmade sig nu, och Morgonsol sprang för att hjälpa Vigdir. Plötsligt föll hon ihop och höll sig skrikande för ena benet. Det var tydligt från där jag stod att det var brutet. Men det var uppenbart att hon brutit det innan hon föll… Vi visste inte vilka trollkonster som rådde över oss, utan vi lugnade ned oss och slickade såren. Vi gissade förstås att detta var Traskes verk och vi pratade lite om hur vi kunde göra för att bli av med honom och ta oss hem igen. När han kom tillbaka var det som om han hört allt vi sagt och han gav oss en utskällning som inte ens Vigdir vågade kommentera. Det var då vi förstod att han kunde höra våra samtal, även när han inte var i närheten.

Dagen därpå kom vi mycket riktigt fram till ett härläger. Jag har inte sett så mycket män och hästar på samma gång förr och det var omöjligt att veta hur många de var. Vi leddes genom lägret och sattes under hård bevakning. Morgonsol togs ifrån oss för att hon skulle få vård. Jag var hela tiden orolig att något ännu värre skulle hända. Jag menar, vad kan man förvänta sig av en hord klankrigare på väg ut i krig? Vigdir skulle givetvis käfta med vakterna och det var nära att det gick illa. Till sist kom Traske och pratade med oss.

Jag minns faktiskt inte exakt vad han sade till oss. Han ville i alla fall att vi skulle utföra ett uppdrag åt honom. Vi skulle tillbaka till Regensby och fråga bryggmästaren ifall något avtal fortfarande gällde. Helt uppenbart någon form av förräderi. Under tiden skulle han hålla Morgonsol här för att se till att vi gjorde som vi blev tillsagda. Han sade också att han skulle veta när uppdraget var slutfört och att vi inte behövde rapportera tillbaka utan gott kunde vänta på att armén kom tillbaka. Vi fick tillbaka vår utrustning och med tunga steg begav vi oss tillbaka över låglandet mot Regensby.

Traske hade något sätt att hålla reda på vad vi gjorde, det var helt klart. Efter ett tag kom vi fram till en teori. Det var bara Vigdir och Morgonsol som drömde mardrömmar och det var också de som hade råkat illa ut genom Traskes vrede. Jag och Kviste hade klarat oss. Det var också vi två som inte kommit i fysisk kontakt med Traske. Morgonsol hade undersökt hans ärrade hand och Vigdir hade skakat hand med honom den där kvällen innan vi begav oss ut. Men hur skulle vi lösa vårt dilemma? Om vi rapporterade som vi var beordrade att göra, sålde vi vår stad till barbarerna och om vi inte gjorde det, riskerade vi både Morgonsol och Vigdirs liv.

Väl tillbaka i staden hade jag i alla fall kommit på ett sätt att ta reda på ifall vår teori stämde. I så fall kunde i alla fall jag och Kviste göra saker som inte Traske kunde lägga sig i. När jag och Kviste var ensamma, sade jag till honom tydligt och klart att jag tänkte gå och säga till Korp, vi kunde inte offra en hel stad för två personer. Ingen reaktion som tydde på att Traske kunde höra eller påverka oss. Jag sade att om Traske hörde det här, gjorde han bäst i att visa det, för annars skulle vårt uppdrag gå i stöpet. Fortfarande ingen reaktion. Vi var bortom hans makt.

Det kändes hemskt att utelämna Vigdir från allt viktigt, men jag tror att han till slut förstod vad vi höll på med. Tyvärr hjälpte det inte att vi kunde prata med varandra. Vi kom inte på något sätt att varna Korp utan att det skulle leda till våra vänners död. Det slutade med att vi slutförde uppdraget och drog oss ut ur staden. Vi hoppades att vakterna skulle känna igen oss och av någon anledning rapportera om vår närvaro. I så fall skulle Korp bli misstänksam och undersöka närmare.

Vi väntade resten av dagen i ett skogsparti ungefär en timme från staden. Inom mig brottades jag fortfarande med dilemmat. I ena vågskålen låg Vigdir och Morgonsols liv, i den andra hela Regensby, inkluderat Sigrid och Korps familj. Det svåra var att vi inte visste vad som skulle hända när hären anlände. Korp hade sagt att de låg illa till om så var fallet, men vi kunde ju inte veta om staden faktiskt skulle falla innan hjälp kom. Jag låg vaken hela natten och funderade. Till slut bestämde jag mig för att jag måste varna dem, även om det kanske redan var för sent. Jag smög mig upp och ut ur lägret.

En torr gren låg i min väg och i mörkret hörde jag hur den knäcktes, varpå någon i lägret rörde på sig. Jag visste att de aldrig skulle släppa iväg mig om de fick syn på mig och om det skulle finnas minsta chans att de överlevde, fick inte heller Vigdir se vad jag tänkte göra. Så snart jag fått det klart för mig, ramlade jag med flit ihop på marken. De andra kom snabbt ifatt och med andan i halsen berättade jag uppskärrat om den hemska mardröm som plågat mig. Förvirrat såg jag mig omkring och undrade var jag var. De verkade svälja bluffen och vi följdes åt tillbaka till lägret.

Det här skedde ungefär vid midnatt och några timmar senare gjorde jag ett nytt försök, denna gång utan hinder. Men det var för sent. Väl ute ur skogspartiet med fri uppsikt över slätten, kunde jag se ett dammoln i öster. Det stod män på murarna och spanade. All hjälp jag kunde ha gett var nu bortkastad, staden var utelämnad åt sitt eget öde. Jag återvände till lägret och berättade vad jag hade sett. Det kändes svårt att ljuga för dem om mitt uppsåt, men jag kände att det var viktigare att vi var överens än att de fick veta sanningen. Genom att prata mycket om hären och snabb ge oss iväg, lyckades jag undvika samtalsämnet. Jag är säker på att de inte misstänkte något.

Vi drog oss bort från staden för att inte hamna innanför en belägring, men det hjälpte föga. Först tänkte vi att de skulle ta oss för folk från Regensby och inte som några som hjälpt dem. När en patrull sedan kom gående rakt mot vårt gömställe var det inte så mycket att diskutera, Traske visste ju exakt var vi var. Som tur är höll han sin del av avtalat och tog oss till Morgonsol. Hon verkade må bra och hennes ben hade blivit omhändertaget. Traske gav oss träfigurerna och så snart vi kunde skyndade vi mot sydost.

Vi såg många flyktingar på vägen och tecken på att kriget var på väg syntes överallt. Nyheterna om belägringen spred sig snabbare än vi förflyttade oss. Jag och Morgonsol ville så snart som möjligt återvända till Regensby, men de andra var inte lika pigga på det. En eftermiddag när Kviste kom tillbaka efter att ha jagat, rapporterade han om hundratals tungt rustade krigare under Stormes banér som rörde sig i riktning mot Regensby. Förstärkningar. I täten för truppen red en man vi alla kände igen – Jorgrim.

Tags: , ,