Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Stephen R. Donaldson – A Dark and Hungry God Arises

Stephen R. Donaldson – A Dark and Hungry God Arises

Titel: The Gap into Power: A Dark and Hungry God Arises
Författare: Stephen R. Donaldson
Utgivningsår: 1992
Recenserad: 2006-03-28
Status: I bohyllan

A Dark and Hungry God Arises är den tredje boken i Stephen R. Donaldsons SF-epos The Gap Cycle (de två första böckerna är The Real Story och Forbidden Knowledge). Eftersom serien är tätt sammanhållen är böckerna allt annat än fristående och därför utfärdas en spoilervarning för de båda tidigare böckerna.

Till att börja med är namnet så bra det blir. Det är faktiskt så att jag började läsa den här serien delvis därför att The Gap into Power: A Dark and Hungry God Arises är ett så otroligt bra namn. Jag skojar inte nu, det är helt sant. I övrigt tar boken vid där Forbidden Knowledge slutade. Captain’s Fancy är på väg mot Billingate, på flykt undan Amnion. Samtidigt har Hashi Lebwohl förvandlat Angus till en cyborg som tillsammans med Milos skickas till just Billingate. Deras uppdrag är mångfacetterat och i så många lager att inte ens de själva vet vad de egentligen kämpar för. Under tiden får vi också följa det politiska spelet på hemmaplan, både inom UMCP och i övrigt. Om tidigare böcker hade väl genomtänkta intriger är det här ett ännu bättre exempel på detta. Superbt.

Jag har funderat en del på varför jag tycker att den här serien är så bra som jag tycker att den är. Svaret tror jag står att finna i trovärdigheten. Låt mig förklara. Jag menar inte trovärdighet i ren teknisk form (teknik, fysik, etcetera) utan mer åt det mänskliga hållet. Personerna som figurerar i boken och deras inbördes relationer är fruktansvärd (både blidligt och bokstavligt talat) trovärdiga. Ingen gång tappar författaren denna trovärdighet och intrigen känns alltigenom som om den vore på riktigt.

Det är dock inte bara helheten som är fantastisk, utan också detaljerna. Hur kan man motstå en bok där två mäktiga slagskepp heter Tranquil Hegemony respektive Calm Horizons? Det är förstås omöjligt. Detaljer på personer, förvecklingar i intrigen och många andra små saker förstärker helheten och lyfter boken ytterligare. Det är också skönt att se att Donaldson faktiskt gör något vettigt med drygt 500 sidor; boken hade nog inte fungerat på färre.

Jag rekommenderar egentligen inte Gap till speciellt många, även om jag tycker att det är bland de bästa serier jag någonsin läst. Anledningen till det är det djupt deprimerande innehållet. Böckerna tar upp teman som är långt ifrån behagliga och gör det på ett sätt så att det lika gärna kunde ha varit på riktigt. För mig gör det böckerna så mycket mer jordnära och därmed bättre.

Tags: , ,