Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 5: Morgonsol över Västanskog

Kapitel 5: Morgonsol över Västanskog

Morgonen därpå var frisk och hade det inte varit för att vi spenderat natten utomhus, hade den också känts uppiggande. Efter några stampande varv runt eldstaden började livet återerövra mina frusna lemmar och jag kunde vända uppmärksamheten mot dagen som låg framför oss. Dagen innan hade trollet nämnt något om andra människor som gömde sig i skogen och som dessutom behövde hjälp. Efter en lång överläggning med tillhörande frukost, bestämde vi oss för att se vad de var för några och om vi kanske hade gemensamma intressen.

Vi följde Barkbruns vägbeskrivning och begav oss in i skogen med den porlande bäcken på höger hand. Vattnet kändes betryggande, kanske för att det ledde tillbaka till gläntan, som på något sätt kände som en fristad i denna farliga värld. Jag har alltid tyckt om ljudet av rinnande vatten och blandat med fågelsången och höstsolen som silade ned genom grenverket, kändes det som om vår resa kommit in på en ny etapp. Visserligen lurade fortfarande farorna överallt, men mötet med trollgubben hade visat att det bland all ondska och elakhet även fanns de som brydde sig och var villiga att hjälpa till. Jag vet inte om det andra kände likadant, men det var i alla fall en av anledningarna till att jag med nyfikenhet såg fram mot att träffa männen vi nu sökte efter.

Efter några timmars stillsam vandring, kom vi fram till klippan trollet pratat om och svängde in i skogen enligt anvisning. Avståndet mellan träden minskade och när vi till slut hittade lägret kändes det som skymning, fast det inte kan ha varit långt efter middagstid. Männen var väldigt skygga till en början och verkade inte förstå vad vi sade. Till slut lyckades Vigdir få kontakt med en av dem, som pratade vårt språk ordentligt. Han berättade efter en stunds lirkande att han och hans tre kamrater var handelsresande från långt borta – han nämnde ett namn jag inte hört tidigare – och att de blivit rövade på sina handelsvaror. De var nu bara tre i lägret och den fjärde hade givit sig av ut ur skogen för att se om de kunde få tag på varorna igen. Nu var de alla tre oroliga för att mannen inte hade kommit tillbaka.

Trots att de inledningsvis såg väldigt misstänksamma ut, bestämde vi oss till sist för att gå tillbaka till bäcken och slå läger där tillsammans. Som Kviste påpekade, var det ju deras inget läger värt att stanna vid i vilket fall. Eftermiddagen förflöt lugnt och jag och Vigdir spenderade en del tid med att fiska i bäcken, parallellt med att Kviste gav sig ut i skogen för att sätta ut snaror. I kvällningen när han kom tillbaka och vi var i full färd med att halstra fisken, visade det sig att han hittat betydligt mer än bara några kaniner.

Det första jag lade märke till hos flickan som i släptåg följde Kviste in i lägret, var inte att hon var fantastiskt vacker, även om det sannerligen gjorde upplevelsen högst angenäm. Nej, istället stirrade vi alla som fån på den nakna unga kvinnan som till synes obekymrat ställde sig i närheten av eldstaden. Visserligen hade hon långt och vackert hår, men jag ska säga er att det var långt ifrån tillräckligt för att dölja kroppens kurvor. Visserligen var det inte länge sedan vi såg varsin naken flicka i Vindbore, men det här var något helt annat. Hennes skönhet var så naturlig att den nästan verkade malplacerad bland oss andra.

När vi stirrat ett tag, lånade Vigdir ut sin mantel för att göra det lite mer bekvämt för oss att prata med henne. Främlingarna verkade dessutom långt mer generade än vi var, kanske är det något i deras tro som gör detta; vad vet jag om främlingarnas vägar? I vilket fall hette flickan Morgonsol och hon envisades med att hon vilja följa med oss ut ur skogen. Vi kunde inte för vår värld förstå varför hon ville det, men vi insåg förstås allihop att det aldrig skulle fungera om hon fortsatte att bete sig ? och framförallt klä sig ? som hon gjorde nu. Visst, en mantel är en mantel, men ni förstår vad jag menar.

När dagen började lida mot sitt slut, satte vi oss i en ring runt lägerelden. Snart började Morgonsol sjunga en av de vackraste sånger jag någonsin hört och jag kunde inte låta bli att ta fram trollflöjten och följa med i de bubblande, kvittrande tonerna. Jag minns inte mycket från den natten, förutom Morgonsols glittrande ögon i nattmörkret och hennes ljuva stämma som fick allting annat att kännas oviktigt och flyktigt. När jag och mina kamrater återfått våra sinnen för tid och rum, var det redan gryning. Vi hade spelat, sjungit och dansat till hennes sång hela natten. Utmattade föll vi till sist i en djup sömn, tomma på innehåll så när som på en flickas ögon och en röst som inte var av denna värld.

Framåt eftermiddagen började vi vakna till och planerna för att ta oss ur skogen började klarna. Jag och Vigdir fiskade en del i den lilla bäcken och i en hålighet i marken rökte vi den fisk vi fångat så att den skulle hålla en bit på vägen. Morgonsol insisterade fortfarande på att följa med och jag tänkte att hon förmodligen skulle ställa till med problem både för oss och för sig själv. Inte i första hand på grund av sin skönhet, utan på grund av hennes totala avsaknad av kunskap kring hur människor utanför hennes skog fungerade.

Så sjönk solen åter i väster och efter en god kvällsvard var det dags att krypa till kojs. Jag trodde att jag tagit lärdom av natten innan, men snart fann jag mig själv lyssnades till hennes röst. Med en oerhörd viljeansträngning lät jag bli att spela på flöjten och lyckades behålla sansen när hon började dansa. Kviste hade redan gått och lagt sig vid det här laget, men Vigdir var lika uppslukad som vi alla varit dagen innan. När Morgonsol dansade i väg under grenarnas lummighet, följde han efter utan att det verkade finnas någon form av fri vilja med i bilden. Eftersom jag fortfarande var lite misstänksam och också lite orolig för Vigdir, följde jag efter dem åtskilliga hundra meter från lägerplatsen, där de på en äng dansade under de gnistrande stjärnorna tills dagens ljus långsamt suddade ut dem från himlavalvet.

Det var nu dags att ge sig i väg och efter att ha samtalat en del med Jorik, den av handelsmännen som talade vårt språk, kom vi fram till att vi skulle slå följe med dem till Enkenvind. Jag hade inte hört talas om den staden tidigare, men de berättade att den låg ungefär en veckas resa till fots åt väster och att det därifrån inte var långt till det hägrande havet. Vid middagstid hade vi nått skogsbrynet och vi blickade återigen ut över öppna landskap. Nu var vi på väg igen, på väg mot havet.

Tags: , ,