Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Kapitel 6: Mot havet

Kapitel 6: Mot havet

Mina känslor var blandade inför att vara ute ur skogen. Å ena sidan var landsbygden betydligt mer bekant och på vissa håll var landskapet mycket likt det där hemma. Å andra sidan hade vi under de senaste veckorna råkat ut för långt värre saker bland människor än bland skogens mörka träd. Känslan av att vara på väg var dock nästan odelat positiv och vetskapen att varje steg jag tog, förde mig närmare havet, gjorde att allting kändes mycket lättare.

Allteftersom tiden gick blev vi mer och mer medvetna om de problem som Morgonsol vållade och hur mycket värre detta skulle bli när vi kom till mer tätbefolkade trakter. Jag och mina vänner diskuterade snabbt igenom vad vi skulle göra, men vi kom fram till det enda rimliga: att vi inget kunde göra. Det fanns ingen möjlighet att övertala henne att återvända till skogen och på inga villkor kunde vi med vilje försätta henne i en situation där vi försökte lämna henne ensam. Även om jag själv klagade en hel del inför de andra om hur påträngande och jobbig hon var, måste jag erkänna att jag drog en lättnadens suck när vi bestämde oss för att fortsätta färden tillsammans med henne för att se var det hela slutade. Någonstans djupt inom mig ville jag att hon skulle stanna hos oss.

Även om Morgonsol vid det här laget hade lånat min tunika, räckte det knappast för att göra hennes figur ointressant. För att uppnå det hade det behövts en rejäl björnfäll. Vid nästa gård stannade vi och Vigdir och Morgonsol gick för att införskaffa kläder. Det gick bra och efter en stund kom de tillbaka, Vigdir med aningen surmulen blick och Morgonsol kvittrande och glatt skuttande som förut, men nu iklädd någon form av lång särk.

Det var nog tur att vi de närmaste dagarna inte passerade någon egentlig bebyggelse, för det jag tänkt om att Morgonsol inte riktigt var socialt anpassad till människorna utanför skogen visade sig vara en mild underdrift. Varje gång vi mötte någon, skuttade hon fram till dem, hälsade och överföll dem med en skur av nyfikna och barnsliga frågor. De flesta svarade med att stirra på henne, vilket förmodligen inte hade med de dumma frågorna att göra.

Vi lyckades i alla fall få henne att förstå en del grundläggande saker. När hon var ute och samlade mat och kom tillbaka med ett dött får, var det dags att säga åt henne att andra människor blir upprörda om man tar deras djur. Jag vet inte om konceptet gick in i henne, men hon förstod i alla fall att hon inte skulle göra det. Efter några dagar passerade vi en lite bäck och till min stora förvåning och förtjusning började hon spontant att tvätta sig och sina kläder. Det visade sig att en del vi sagt hade fastnat i alla fall. För första gången funderade jag nu över tanken på att hon faktiskt skulle komma att stanna med oss en längre tid och att hon så småningom skulle lära sig hur människorna fungerade.

Under resans gång mötte vi också en dvärgliknande människa när denne smög omkring vårt läger. Det var Morgonsol som först upptäckte att någonting rörde sig i buskarna och hon rusade bort för att se vad det var. Rädslan for snabbt igenom mig när jag hörde henne säga ordet troll, men snart insåg vi alla att det inte var fråga om ett troll. Mannen presenterade sig som Rugg Stenhamre och sade sig vara stenhuggare från Enkenvind, men att han på grund av missförstånd hade blivit utkastad därifrån. I mina ögon verkade han sympatisk och jag hade ingenting mot beslutet att han slog följe med oss dit för att få tillbaka sina verktyg. Den lille mannen verkade helt betagen av Morgonsols skönhet och det var skönt att hennes uppmärksamhet för en gångs skull var riktad mot något annat än oss.

Rugg berättade en del om Enkenvind, om hur staden var känd för sin järntillverkning, om den stora hamnen och om mannen som styrde över området. Vi diskuterade hur vi skulle göra med saker och ting och kom fram till att vi inte hade så mycket annat val än att fortsätta. Eftersom vi trodde att det skulle finnas möjlighet att smälta ned halsbandet, högg vi upp det i tre lika stora delar. På så sätt undvek vi också att vi skulle bli av med alltihopa om vi blev bestulna.

Väl framme i Enkenvind, lämnade handelsmännen oss med en önskan om att på något sätt återgälda oss för att vi hjälpt dem på vägen. Vi kom överens om att vi skulle träffas nere vid hamnen i skymningen. Enkenvind var inte så imponerande till storleken, jag hade ju trots allt varit i större städer tidigare, men här fanns två saker jag inte sett tidigare. Det första var det som gladde mig mest: floden och skeppen som låg förtöjda i hamnen. Ett av skeppen som precis lättat ankar, såg likt de andra nästan overkligt stort ut när det majestätiskt gled ut mot mitten av den breda floden. Det andra var den stora vågen i mitten av den öppna platsen i staden. Här kom köpmän och vägde malm och metall och fick betalt efter hur mycket det vägde och hur rent det var. Allt detta berättade Rugg för mig och det var sannerligen spännande.

Redan när vi började närma oss staden hade jag varit orolig för hur Morgonsol skulle klara sig. Hon hade visserligen klarat sig undan problem tidigare, men det var jag övertygad om mest berodde på tur. Förr eller senare skulle hon möta någon som inte nöjde sig med att bara titta på henne. Mycket riktigt kom hon springande till oss och berättade med andan i halsen att en man hade kommit och tagit på henne och när hon sagt åt honom att sluta, hade han bara skrattat. Morgonsol sade att hon då slagit till mannen så att han föll omkull. Jag såg mig omkring och fick se en yngling komma gående mot oss med arg uppsyn. Han viftade mot några av vakterna, som om han kunde beordra vad de skulle göra. En sådan man var det bäst att hålla sig undan för.

Vi slank in mellan några hus och rörde oss i en cirkel ned mot hamnen och till slut lyckades vi skaka av oss förföljarna. Det var verkligen fascinerande med skeppen och floden. Alla skulle de nedströms och ut på havet. Det var här Vigdir kom på idén att vi kanske kunde be köpmännen, som ju skulle nedströms, om att få följa med dem på resan. Ännu var det inte kväll och jag och Vigdir bestämde oss för att göra oss av med våra bitar av halsbandet. Rugg kände till en smed som han trodde kunde hjälpa till och efter en hel del dividerande, hade vi kommit överens om att han skulle smälta ned dem och forma metallbitarna till något som liknade stora mynt. Tanken var förstås att dessa skulle vara lättare att sälja än bitarna av det fina halsbandet.

Mötet med Jorik visade sig vara mer fruktsamt än vad i alla fall jag hade föreställt mig. Kanske hade jag räknat med att vi skulle få följa med nedströms, men att vi skulle få åka med bra mycket längre än så, hade jag inte ens tänkt på. Dessutom envisades han med att ge oss någon liten gåva och jag valde en ny uppsättning kläder av god kvalitet. Dagen därpå hämtade vi upp våra guldmynt och gav tre var till smeden och ett till Rugg som tack för hjälpen. De två dagar det nu var kvar till avresan mot fjärran land, spenderade vi med att hålla oss undan för mannen med den knäckta näsan, samt att införskaffa en del saker vi tänkte kunde vara bra att ha med sig.

På kvällen dagen innan avfärden, satt jag ensam längst ut på en av bryggorna och tittade ut över vattnet. Det gick nätt och jämt att urskilja den taggiga konturen av landskapet på andra sidan och bredvid mig tornade flera skepp upp sig, deras master knakande i den lätta brisen. Återigen hade ljudet av vatten en lugnande effekt på mig och jag kände ett inre lugn när jag hörde mina djup andetag i harmoni med vågornas lätta skvalpande. Aftonstjärna, skeppet vi skulle resa med, låg på min högra sida och jag lät blick svepa från fören till akterna och tillbaka igen. Allting var öde nu, men när solen steg i gryningen skulle sjömän likt myror myllra över däcket för att hissa segel, lätta ankar och föra fartyget ut ur hamnen.

Att vi skulle nedströms var uppenbart, men efter det? Destinationen hade ett namn, men det betydde ingenting för mig. Såhär långt hemifrån var allting främmande och där jag satt i stillhet och lyssnade på floden, undrade jag om jag någonsin skulle känna mig som hemma någonstans igen, eller om jag för alltid skulle driva runt, alltid vara på väg någonstans.

Jag reste mig upp och gick längs strandkanten tillbaka till det lilla lägre vi gjort i ordning en bit från staden. Det var då det slog mig hur mycket mina vänner betydde för mig; utan dem var jag ingenting. De var den enda fasta punkten i min verklighet och inte ens ett stormande hav skulle kunna förändra det. Tillsammans satt de runt lägerelden när jag kom tillbaka och det var med glädje jag skymtade mina vänners ansikten i lågornas flackande ljus.

Tags: , ,