Douglas Adams – The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy

Titel: The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy
Författare: Douglas Adams
Utgivningsår: 1979
Recenserad: 2006-09-11
Status: I bokhyllan

Det är alltid svårt att betygsätta någonting som man är så bekant med att man knappt minns vad man tyckte om det första gången. Ännu knepigare blir det förstås om första gången ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Det är däremot lätt att säga att jag har helt olika anledningar till att uppskatta den här boken idag än jag hade när jag först läste den. Detta är på sätt och vis bokens stora styrka, då den på något vis lyckas tilltala många olika människor i blandade åldrar och med olika bakgrund.

Att boken är rolig är dock något som alltid varit sant för min del, även om åsikten om vad som är roligt har skiftat. I början tycket jag förstås att den galna historien var mycket rolig, tillsammans med alla mer eller mindre vansinniga element i sagda historia. En människa som upptäcker att en av hans närmaste vänner inte alls är född på jorden och på så vis lyckas undvika jordens undergång och följa med sin vän på äventyr i galaxen blir lätt tämligen bisarr.

Idag är det två saker jag gillar skarpt med (nästan) allt Douglas Adams har skrivit. Det första är att han har en förmåga att skriva otroligt pricksäker satir. I princip allting som händer i boken är något som går att anknyta till vår värld eller till ens eget liv. Välskriven satir är alltid roligt. Det andra jag gillar är det språk med vilket han presenterar satiren. Få författare jag har läst kan trolla så mycket med det engelska språket som Douglas Adams. Han är kreativ på alla tänkbara sätt, men kanske framförallt när det gäller liknelser och metaforer. Mitt favoritexempel är kanske hur han beskriver människornas syn på den flotta som anländer till jorden i början: ”The ships hung in the sky in much the same way bricks don’t.” Fenomenalt, lysande och bäst.

Många tycker att den här boken är rörig och osammanhängande och tycker inte om att man egentligen aldrig har någon koll på vad som händer. Det här tycker jag egentligen bara är ett tecken på att man är låst vid att läsa romaner som fungerar på ungefär samma sätt. Eftersom det är rätt uppenbart att intrigen är bokens starka sida, tycker jag snarare att det här hjälper till att fokusera på det jag tycker är viktigt, nämligen det författaren försöker säga mellan raderna.

Jag har förstås läst boken väldigt många gånger, tillsammans med flera uppläsningar gjorda av författaren (rekommenderas). Originalradioserien är också en klar favorit som jag förmodligen kommer att recensera någon gång. Jag tycker förstås att alla ska ta till sig den här boken på något sätt, antingen genom att lyssna på den eller läsa den. Gillar man den inte är det förstås ingen mening att läsa de böcker som kommer efter, men se det snarare som en möjlighet än en risk. Har du möjlighet föreslår jag också att du läser boken på engelska, då det är en helt annan sak än att läsa den på svenska. Många saker går förstås bra att översätta, men knappast allt.

Det här blir en av mina mest välgrundade femmor. Jag har delat ut det betyget till fyra böcker hittills (Dune, Fight Club, Snow Crash och The Stars My Destination), men även om jag har läst om flera av dessa minst en gång, kommer de inte i närheten av att vara lika välgrundade i mitt medvetande. Därmed inte sagt att den här boken är det bästa jag läst, för jag tycker att all de fyra jag räknade upp ovan slår den. Dock är det inte säkert att jag skulle tycka det om jag bedömde dem på lika grunder.

Tags: , , ,