Titel: Flow My Tears, the Policeman Said
Författare: Philip K. Dick
Utgivningsår: 1974
Recenserad: 2006-09-27
Status: I bokhyllan

När jag från hyllan tar ner en bok skriven av Philip K. Dick är det två tankar som samsas i mitt huvud. Den första är att jag verkligen gillar författare som kan skriva en bra bok utan att använda femhundra sidor. Det andra är en undran om vilket sätt just den här boken ska vara märklig. Han lyckas nämligen alltid med att skriva böcker som är bra, samtidigt som böckerna blir konstigare och konstigare. Ofta handlar det om tveksamheter kring vad som är verklighet och vad som inte är det, men hur detta uttrycker sig kan vara väldigt olika.

I Flow My Tears, the Policeman Said blir man inte alls besviken om man förväntar sig detta. Det är en bok som på många sätt är typisk för författaren. Den innehåller skickligt beskrivna och konstruerade karaktärer som upplever de mest konstiga saker, men ändå känns djupt trovärdiga. I vanlig ordning anser jag att detta är Dicks största förtjänst. Den här gången handlar det om kändisen Taverner, en mycket framgångsrik människa och en produkt av ett hemligt regeringsprojekt med genmanipulerade individer. En dag vaknar han upp i en skabbig lägenhet på ett motell. Hela världen har glömt honom, inklusive det storebrorssamhälle han lever i. Enligt registren har han aldrig existerat.

Intrigen handlar om Taverners försök att nå tillbaka till toppen och ta sig ur sin situation. Den innehåller droger, verklighetsförvirring och allt annat Dick är känd för. Den bjuder på många tämligen märkliga och ibland rätt långsökta vändningar som jag måste säga att jag känner mig delad inför. Vissa saker är geniala, andra är bara konstiga. Att det här är en bra bok råder det ingen tvekan om, frågan är bara hur bra. Den står sig dock knappast mot Dicks andra böcker och jag rekommenderar den därför inte. Efter ett noggrant övervägande får den ändå tre sniglar för briljant utförande av en halvbra idé.