Climbing Maslow’s pyramid

Looking at Maslow’s hierarchy of needs, I’m not entirely sure what has been lacking in my life for the past week or so (it feels more like several years), but I can hazard a guess. It’s not really a question of a physiological need, because I’m not starving, dying of thirst, cold or anything else. What about the next level, safety? This seems much more likely, since it includes (among other things): security of body, resources, property and health. But still I wonder if this is where the problem lies, because none of these things have really been missing (health in this case shouldn’t include mental well-being, since that’s what defines many of the other needs in the first place). Still, not having a solid foundation to build anything upon (and I think this counts as security of… well, something), is a major shortage and one which will make itself felt very quickly.

What about love and belonging, the third level? I might be considered to live in a social gap, in between giving up the security of my social network in Sweden and building a new in Taiwan (or indeed regaining what I left here three months ago, including Vanessa). This can’t be the source of the problem either, because I know from experience that it takes longer than a couple days for something like that to appear, but it might make the problems already mention a lot worse. So, onwards, towards the top.

Instead of treating the two final steps of esteem and self-actualisation as one, I’m going to handle them together, mostly because I think they are hard to distinguish. I think most people in the West never even come close to jeopardising the lower levels of the pyramid except for very brief periods of time, so we’ve grown used to constantly circling near the top. Subjectively, I think I derive the most satisfaction from the top level, but objectively, I’m of course reliant on the lower ones even though I seldom think about it. Arriving in a new country immediately chops of most of the top to layers and probably makes a solid dent in the middle one as well. This is what’s been bugging me these days.

It’s easy to think that this siuation should be somewhat similar to being on holiday and finding out that the hotel one had booked doesn’t exist and it’s difficult to find a new one. That’s a very big mistake. I’ve been in that situation before and sure, it’s awkward, but it’s nothing compared to what I’ve just lived through (and still am, in some ways). Since I feel a lot more stable now, I’m prepared to propose a few tentative reflections on what just happened.

The first thing I’ve learnt is that I’m truly dependent on people I’m close to in Sweden. It would be very hard to build such a network of friends somewhere else, not only depending on language problems (it would be utterly impossible in Taiwan), but on the simple fact that I seem to enjoy long-lasting and profound friendships. I enjoy chatting and meeting with new people as well, no doubt about that, but that’s no substitute for the real thing.

The second thing I’ve learnt is that I’m rendered completely incapable of rational thought when I have no fixed point to use as reference. This has never happened before, and I regard myself as a person who’s fairly good at making good decisions, even if the have to be done on the spot. Not so this time. I’ve made a lot of mistakes, feeling that I should have done something else than I actually did more time that feeling that I’m satisfied with what I have. That’s also a new feeling, I’m usually wholly confident that I make the correct decisions in most cases.

I’m not sure what this means in the long run, but it means that I’m not going to put myself in a similar position again, ever. If I’m going somewhere new, I will make sure I prepare better (for instance by deciding on a temporary solution that might not be good, but is reliable; in this case I could have applied for a room in the dormitory, just to make sure I got that point of reference. It might of course be moved, but I need to know where it’s going before it’s shift. Taking a step and finding that nothing is there when I shift my weight is not something I want to experience again.

In ending this introspective post, I want to invite other to dicsuss. Have you ever encountered a situation like this? What did you feel? How does that compare to what I’ve been writing the past couple of days? This is something new for me and perhaps I can understand it better if I hear what other people have to say, so even if you don’t have any personal experienc to share, I’d be more than happy to hear what you have to say about mine.

Tags: , ,

  1. David’s avatar

    Hi Olle,

    Much praise for your article. It is solid reflective writing.

    Maslow’s pyramid is only the tip of the iceberg, so to speak.

    One (out of many) things Maslow did not account for in his original pyramid was the desire for novelty and change.

    Have you ever seen a lion in a zoo? It has everything it needs–food, shelter, access to female lionesses. Then why does it look so bored? (quote borrowed from Robert Heinlein)

    I think things have changed too much for you, so that even with all your needs satisfied, you are dissatisfied because you are not in the comfort of your surroundings. So thinking about things that make you feel comfortable in your old environment, like old friendships, makes you feel dissatisfied in your new environment.

    Change is not a bad thing. But too much change can be detrimental to our well-being, even with all of our needs met.

    The answer lies in adaptation–if you cannot change your environment, then change yourself.

    Darwin once wrote, “It is not the strongest of the species that survives, nor the most intelligent. But those who are most responsive to change.

    Don’t give up Olle. If you have a goal, you just need to adjust to the environment, the goal will always be the same.

    Reply

    1. Olle Linge’s avatar

      That’s a very insightful comment. it seems almost blatantly obvious now that you mention it, indeed so clear that I can’t say for sure I didn’t realise it before. I think I confuse two separate processes here, the first being the lack of somewhere to live, which is much more that just too many new impressions.

      However, what I’m suffering from now is probably mostly due to overflow of new impressions. I need to do a lot of things here and I need to do all of it Chinese, which is fairly demanding, but certainly adds to the feeling of sensory overflow.

      I just received my boxes with my old stuff from Vanessa and that helped a lot. Now this place looks like somebody actually lives here, and it’s all my stuff. I have my fluffy hippo, I have my juggling stuff, I have my pillow. And so on. Some old, reliable things.

      Well, it feels much better, anyway, and it might actually feel good once I clear the worst bureaucratic jungle at the university, which will take another week or so. I’ll try to hang on here and see were the path leads. Thanks for your comment, it certainly was illuminating!

      Reply

    2. Svante’s avatar

      Jag är fullt medveten om hur illa jag skulle hantera en så osäker situation, och aktar mig därför noga för att hamna i en sådan. Jag behöver kunna planera, jag behöver ha en grundläggande trygghet. Därför skulle jag ha svårt att alls flytta utomlands för en längre tid, till exempel. Jag tycker att du verkar klara dig efter omständigheterna mycket väl, även om jag förstår att du känner det annorlunda.

      Vad gjorde du för misstag, förresten? Är det något du känner att du kommer att lida av, eller bara saker som orsakade dig problem för stunden?

      Det är trevligt att höra att du börjar komma i ordning, i alla fall. Vi här hemma tänker på dig, och vi finns kvar när du väl kommer hem igen. :)

      Reply

      1. Olle Linge’s avatar

        Det är väldigt trevligt att veta att man har ett liv att komma hem till, om man nu kan uttrycka det så. Det är ju mycket värre att befinna sig i en sådan situation jag är i utan att ha rest bort någonstans tillfälligt. Jag har ju i alla fall valet att åka hem och vet också att jag kommer att åka hem förr eller senare. Det är värt väldigt mycket!

        Reply

      2. walium’s avatar

        Lyckligtvis har jag sluppit den typen av obehag som du pratar om under de senaste åren. Det är inte särskilt kul att vara arbetslös och ägna sig åt oförutsägbart springvikarierande, men det går ändå att hantera. Dessutom är det faktiskt stärkande att märka hur mycket bättre det går nu jämfört med för ett par år sedan.

        Jag mådde som sämst åren precis efter gymnasiet; jag var bara 19-20 och hade flyttat till en tråkig avkrok för att plugga en utbildning som jag snart upptäckte att jag inte trivdes med. Flera uppkörningar hade misslyckats, jag misslyckades med flera tentor och jag kände mig otroligt ensam. Dessutom försökte jag dölja allting för mina föräldrar för att jag inte ville erkänna mitt misslyckande, något som de snabbt genomskådade. Sedan följde avhopp, hemflytt, meningslösa Komvux-kurser och ströjobb. Jag har nog aldrig känt mig så värdelös.

        Sett såhär i efterhand så var det inte särskilt mycket att känna ångest över. Jag var ung, naiv och alldeles för säker på att jag verkligen visste vad jag ville. Egentligen är det en erfarenhet som jag gärna hade sluppit, även om det är mänskligt att göra den typen av misstag. Samtidigt är det skönt att kunna jämföra situationen idag med hur det kändes när jag mådde som sämst. Sedan dess har det bara blivit bättre och bättre. För varje år som har gått har jag vuxit till en erfarnare, lugnare och självsäkrare person. Nu har jag hittat rätt.

        Du är en analytisk och reflekterande person med en stor självkännedom. Samtidigt tror jag också att du har ett ganska stort kontrollbehov. Med tanke på hur mycket strul som du tvingats hantera under de senaste veckorna så är det inte konstigt att du känner dig vilsen och nere. Men du har hanterat alla motgångar och utmaningar på ett mycket bättre sätt än de flesta andra. Själv hade jag aldrig vågat mig på ett sådant här äventyr.

        Nu tycker jag att det verkar som om det värsta är över och jag tror inte att dina återstående problem är värre än att du kan lösa dem. Kom ihåg att vi alltid är villiga att lyssna och stötta dig och att du alltid är välkommen tillbaka.

        Reply

        1. Olle Linge’s avatar

          Se min kommentar till Svante. Det låter rätt hårt att uppleva något liknande utan att egentligen ha bra alternativ, även om du kunde åka hem också gjorde det. Jag kan tänka mig att situationerna vagt på minner om varandra, med de stora skillnaderna att jag är i ett annat land, men å andra sidan tror jag inte att själva utbildningen är ett problem och jag tvivlar inte riktigt på vad jag vill göra och så. Om man nu överhuvudtaget kan jämföra känns min situation akut ganska dålig, men inte på sikt och jag är rätt säker på att det snabbt komer att nå över en acceptabel nivå.

          Reply