William Gibson – Neuromancer

Titel: Neuromancer
Författare: William Gibson
Utgivningsår: 1984(2002)
Recenserad: 2004-04-25
Status: I bokhyllan

William Gibson är cyberrymdens fader och har författat många böcker som utspelar sig i en mer eller mindre teknikorienterad framtid med de problem som medföljder. Han har alltid varit en sådan där författare jag vet att jag kommer att tycka om när jag läser och när jag väl gjorde det, blev jag inte besviken. Neuromancer är väl kanske det mest klassiska av Gibsons böcker, men trots detta är det inte den först jag läste. Det finns många saker som imponerar på mig i Gibsons författande, men ingen av dem var något jag väntade mig när jag öppnade den första boken.

För det första använder han sig av ett mycket effektivt och målande bildspråk och använder många och bra ord för att beskriva vad som händer och hur saker och ting ser ut. Jag tycker också att han lyckas undvika fällan att beskriva saker för beskrivandets skull, det blir inget frosseri i långa miljöbeskrivningar, men han lämnar inte heller så stora luckor att jag inte begriper vad han menar. Lagom är bäst, som det heter.

För det andra använder Gibson slang och talspråk när karaktärerna i boken väl säger någonting och han gör det på ett bra sätt. Deras tankar och tal känns mycket trovärdiga och steget att tänka sig in i handlingen blir betydligt kortare på grund av just detta. Det finns en vardaglighet som Gibson skildrar med en sådan skicklighet att den gör boken läsvärd även för dem som inte är jätteförtjusta i själva miljön. Även om miljön osar av åttiotal, är den på något sätt fortfarande charmig med sin rosa plast och cyberrymdens möjligheter till rikedom och äventyr.

Sist och förmodligen minst, lyckas Gibson presentera en bra och intressant handling, även om just det här inte är bokens starka sida och då speciellt inte slutet. Detta känns som lite av ett anti-klimax, men tack vare att handlingen var låst vid en huvudperson, blev det ändå läsvärt. I korthet går det ut på att cyberrymdscowboyen Case får en andra chans efter att ha fått förmågan att koppla upp sig mot den virtuella verkligheten utraderad. Han kastas fram och tillbaka från det ena till det andra stället, utan att veta riktigt vem det är han jobbar för eller vilket det slutgiltiga målet är. Så småningom kommer han närmare och närmare sanningen om vad som egentligen pågår, ett försök att ta bort de spärrar som låser den tvådelade AIn Wintermute/Neuromancer.

Det totala intrycket av Neuromancer är inte alls det jag hade förväntat mig innan jag läste boken. Istället för att bli imponerad av framtidsvisionen i sig, blev jag imponerad av sättet den framfördes på och framförallt av de personer som boken handlar om. Jag vet inte hur Gibson ser ut i översatt format, men det engelska språkbruket är en fröjd. Jag vill dock inte rekommendera Neuromancer till dem som är helt ointresserade av den här typen av böcker, men för dem som har det minsta lilla intresset kan jag direkt säga att Neuromancer med lätthet är värd både pengarna det kostar att köpa den och tiden det går åt för att läsa den.

Tags: , , , ,