William Gibson – Count Zero

Titel: Count Zero
Författare: William Gibson
Utgivningsår: 1986 (2002)
Recenserad: 2004-05-01
Status: I bokhyllan

Så snart jag läst ut Neuromancer, tyckte jag det var dags att läsa de böcker som kommer efter den, nämligen Count Zero och Mona Lisa Overdrive. Det är inte så att de hänger ihop i den meningen att man måste ha läst de innan för att få ut något av boken, men Count Zero återkopplar till Neoromancer på ganska många stället. Den utspelar sig ungefär tio år efter den tidigare boken och delvis får man följa effekterna av det som händer i slutet av Neuromancer. Jag köpte Count Zero i samma veva som Neuromancer och började läsa den dagen efter jag läst ut den.

Handlingen är indelad i tre delar. I den första får man följa Bobby, även känd som Count Zero. Han är, som det står på baksidan: ?Just a kid from Barrytown? och helt oförberedd på den konflikt han dras in i, både i verkligheten och i cyberrymdens nät. Med voodoo och underliga människor omkring honom är han osäker på vad han ska tro på och vad hans roll i det hela är.

Turner står för en annan tredjedel av storyn, nyligen uppvaknad i en ny kropp i ett hotellrum, bredvid en vacker kvinna. Efter några dagar kommer dock minnena tillbaka till honom och han dras åter ut på fältet som den legosoldat han är. Hans uppdrag är att leda en operation för att hjälpa en forskare på Maas Biolabs att hoppa av.

I Paris får Marly ett underligt uppdrag av den stenrike och värdsberömde Virek. Han vill att hon ska undersöka härkomsten av några mystiska lådor konstsamlaren lyckats få tag på. Utvecklingen går dock inte riktigt som hon har tänkt sig och det verkar mer och mer som om hon själv får mindre och mindre att säga till om.

De första 150 sidorna i Count Zero var inte speciellt bra och hade det inte varit för att det är beskrivet på ett bra sätt så hade det varit rent ut sagt dåligt. Den enda handlingen som är intressant redan från början är den då man får följa Bobby och jag såg fram emot varje kapitel som handlade om honom och såg de andra mer som nödvändiga transporter. Turners planering och utförande av uppdraget är både händelselöst, tråkigt och utdraget och inte heller Marlys del är intressant.

Efter ungefär halva boken ändras plötsligt allting, saker och ting börjar hända och det som såg ut att vara säkert, visar sig vara något helt annat. Från och med nu håller boken minst lika hög klass som Neuromancer, nästan bättre till och med. För till skillnad från Neuromancer, är upplösningen på Count Zero spännande och lite av en pusselläggning där man inte får det att sitta ihop på rätt sätt förens precis i slutet. Boken stil är i princip den samma som den i Neuromancer och Gibson fortsätter att imponera på mig. Det enda som talar emot boken är den sega inledninge, men som man säger: den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Tags: , , ,