Tove Jansson – Pappan och havet

Titel: Pappan och havet
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1965
Recenserad: 2007-03-06
Status: N/A

Många saker från sin barndom der sig som barnsliga eller på annat sätt mindre trivsam när man som vuxen upplever samma sak. Det är förstås något naturligt, eftersom våra referensramar hela tiden ändras och vi får nya sätt att se på vår omvärld. Därför är det extra svårt att skriva böcker som tilltalar både barn och vuxna. Som barn gillade jag Tove Jansson och som vuxen gör jag det förmodligen än mer.

Pappan och havet handlar om muminfamiljens flytt till en fyr långt ut till havs. Det är pappans projekt; han känner att han måste lämna dalen för att göra något nytt, för att förstå havet. De andra dras med, vissa mer övertygade om att det är en bra idé än vissa andra. Fyren på ön har dock slocknat och fyrvaktaren syns inte till. En ensam och tystlåten fiskare utgör allt intelligent liv på ön. Fast är det riktigt sant? Sjöhästarna kommer på besök då och då och Mårran i sin ensamhet driver efter familjen på ett isflak.

Vad är det som gör den här boken så bra då? Språket, skulle jag säga utan minsta tvekan. Allting är strålande enkelt, men samtidigt fenomenalt. Först och främst är beskrivningarna av Mårran och hennes oändliga ensamhet kreativa, uppfinningsrika och otroligt stämningsfulla. Här ska också inflikas att jag håller med Martin om att Mårran är det bästa bokmonstret genom tiderna. En hake är att språket inte är vidare korrekt, vilket gör att läsningen ibland stannar upp helt i onödan. Jag har valt ut ett exempel på författarens eminenta språkbruk, även om det inte har med Mårran att göra (sidan 170): “En kvarglömd humla dunsade vänligt omkring bland ljungblommorna.”

Utöver det har boken också mycket att säga om oss människor (även om huvudpersonerna inte är människor, är de ändå skrivna på ett sådant sätt att det är tydligt att människan är förebilden). Pappan och havet handlar om ensamhet och ångest, men också om arketyper och roller. Pappans sätt att vara pappa, mammans sätt att vara mamma och Lilla My och Mumintrollets sätt att vara sig själva känns alla som träffsäkra porträtt av aspekter av levande människor.

Sammanfattningsvis är den här boken ett mästerverk. Den är precis lagom lång, lätt att läsa samtidigt som den är oerhört trevlig att läsa och innehåller mycket som intresserar mig. Allting är skrivet med lekfull fantasi som går rakt in i mitt hjärta. Fem sniglar till Tove jansson.

Tags: ,

  1. Martin’s avatar

    Ja, det är verkligen en bra bok och jag är väldigt kluven till språket. Dels är det vackert och målande, helt underbart. Samtidigt är det fel vilket gör att boken tar betydligt längre tid att läsa än vad den borde göra. Sådant är tråkigt eftersom språket hade kunnat vara rätt samtidigt som det var underbart vackert.
    Här finns min recension om nu någon struntade i att trycka på länken i recensionen. ;)

    Reply

  2. Dnalor’s avatar

    Nu när du läst “Pappan och havet” så borde du kolla in “Sent i november” också.

    Reply

  3. Caroline’s avatar

    Vad är fel i meningen du citerade? o_0
    För mig framstår det bara som ett lekfullt ordval, och jag tror mig förstå precis vad hon menar.

    Reply

  4. Martin’s avatar

    Meningen Snigel citerar är det verkligen inget fel på, den illustrerar Tove Jansson språkliga styrka. Däremot är det andra delar av boken som verkligen blir svårlästa på grund av konstigheter med bland annat skiljetecken.

    Reply

  5. Caroline’s avatar

    Ah, nu är jag med. Läste om det stycket och insåg att jag missförstod en aning. :)

    Reply

  6. Snigel’s avatar

    Så klantigt! Jag stack in meningen om det negativa i efterhand och såg inte att det blev fel. Meningen jag valt har jag valt för det var den bästa i boken, så det är verkligen inte fel på den :)

    Reply

  7. Malin Saari’s avatar

    Håller med om att Mårran är det bästa Bokmonstret genom tiderna! En väldigt nyanserad karaktär som jag med tiden uppfattad som missförstådd.
    Jag vill som Dnalor rekommendera Sent i November!(Jättefin bok där man får lära känna de mindre framstående karaktärerna)
    Dock förstår jag inte vad som skulle vara mindre korrekt i språket.(Har inte boken här för närvarande) Du får gärna berätta vad som stör.
    Meningen du refererar till som en del av “författarens eminenta språkbruk” finner jag ganska blank och jämförbar med de flesta andra författare( och poeter). Språket som är “udda” och som används på författarens villkor är för mig mycket mer värt, det träffar och ger mig en inre bild som jag inte sett förut( jämfört med andra liknelser som kanske är mer vedertagna). Håller med om att språket är strålande enkelt. Det krävs väldigt mycket mer
    skicklighet att skriva något enkelt som är så träffsäkert än något komplicerat som är det.

    Reply

    1. Olle Linge’s avatar

      Hej! Jag har tyvärr ingen aning om vad jag menade då det var sju år sedan jag läste boken. Jag skulle kunna gissa på att “korrekt” är fel ord att använda och att det hela handlar om dialektalt pråk eller liknande, vilket jag vet att jag störde mig en del på på den tiden.

      Reply