Titel: Pappan och havet
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1965
Recenserad: 2007-03-06
Status: N/A

Många saker från sin barndom der sig som barnsliga eller på annat sätt mindre trivsam när man som vuxen upplever samma sak. Det är förstås något naturligt, eftersom våra referensramar hela tiden ändras och vi får nya sätt att se på vår omvärld. Därför är det extra svårt att skriva böcker som tilltalar både barn och vuxna. Som barn gillade jag Tove Jansson och som vuxen gör jag det förmodligen än mer.

Pappan och havet handlar om muminfamiljens flytt till en fyr långt ut till havs. Det är pappans projekt; han känner att han måste lämna dalen för att göra något nytt, för att förstå havet. De andra dras med, vissa mer övertygade om att det är en bra idé än vissa andra. Fyren på ön har dock slocknat och fyrvaktaren syns inte till. En ensam och tystlåten fiskare utgör allt intelligent liv på ön. Fast är det riktigt sant? Sjöhästarna kommer på besök då och då och Mårran i sin ensamhet driver efter familjen på ett isflak.

Vad är det som gör den här boken så bra då? Språket, skulle jag säga utan minsta tvekan. Allting är strålande enkelt, men samtidigt fenomenalt. Först och främst är beskrivningarna av Mårran och hennes oändliga ensamhet kreativa, uppfinningsrika och otroligt stämningsfulla. Här ska också inflikas att jag håller med Martin om att Mårran är det bästa bokmonstret genom tiderna. En hake är att språket inte är vidare korrekt, vilket gör att läsningen ibland stannar upp helt i onödan. Jag har valt ut ett exempel på författarens eminenta språkbruk, även om det inte har med Mårran att göra (sidan 170): “En kvarglömd humla dunsade vänligt omkring bland ljungblommorna.”

Utöver det har boken också mycket att säga om oss människor (även om huvudpersonerna inte är människor, är de ändå skrivna på ett sådant sätt att det är tydligt att människan är förebilden). Pappan och havet handlar om ensamhet och ångest, men också om arketyper och roller. Pappans sätt att vara pappa, mammans sätt att vara mamma och Lilla My och Mumintrollets sätt att vara sig själva känns alla som träffsäkra porträtt av aspekter av levande människor.

Sammanfattningsvis är den här boken ett mästerverk. Den är precis lagom lång, lätt att läsa samtidigt som den är oerhört trevlig att läsa och innehåller mycket som intresserar mig. Allting är skrivet med lekfull fantasi som går rakt in i mitt hjärta. Fem sniglar till Tove jansson.