Iain M. Banks – The Player of Games

Titel: The Player of Games
Författare: Iain M. Banks
Utgivningsår: 1988
Recenserad: 2007-04-24
Status: I bokhyllan

Spel är ett fenomen som genomsyrar mitt liv på många sätt. Det är inte bara det att jag tycker om att spela spel, utan jag skapar dem gärna själv, diskuterar och teoretiserar kring dem. Därför torde Iain M. Banks bok tilltala mig i allra högsta grad, vilket den också gör. Den handlar om spelaren Gurgeh som av olika anledningar hamnar på en resa till imperiet Azad. Han är utskickad för att förstå och lära sig det otroligt komplexa spel som är själva hjärtat i imperiet. Det genomsyrar alla nivåer av samhället och är det mest fulländade spelet som går att tänka sig. Naturligtvis är det inte en enkel sak för honom att på några år sätta sig in i spelet och tävla mot de som levt med det sedan födseln. Situationen förbättras inte heller av att syftet med resan kanske inte är så klart som det borde vara.

The Player of Games är bra skriven, väl sammanhållen och på det hela taget ett bra hantverk. Temat i boken framförs på ett bra sätt och jag har egentligen ingenting att klaga på av det som står i själva boken. Dock tycker jag att den är lite grund. Personligheterna tilltalar mig inte vidare (de är inte heller speciellt viktiga, så det är förmodligen ett medvetet drag av författaren) och jag tror inte att jag kommer att minnas så mycket av boken förutom just grundhandlingen. Det jag tycker är bäst är samhället Gurgeh kommer ifrån, vilket är något genomgående för många av Banks böcker. I parentes måste jag också nämna att det är svårt att tycka illa om en bok som har ett enormt rymdskepp med namnet ”So much for subtlety”.

Efter att ha läst två böcker av Iain M. Banks (se min recension av The Algebraist) känner jag att han på något sätt kan bättre. Böckerna har potential att bli riktigt bra och även om The Player of Games nådde längre än The Algebraist, når han ändå inte riktigt ända fram. Eftersom jag ändå har känslan av att han kan få till det, kommer jag förmodligen att ge honom en chans till i framtiden.

Tags: , , ,

  1. thark’s avatar

    Jaha, nu har jag läst den. Vad tyckte jag?

    Vad gäller idéer—visionen att måla upp en kultur (eller snarare två)—är Banks oförnekligen lysande. Tankarna förs snarast till 50- 60-talens sprudlande rymdoperor.

    Men idéer är inte vad jag vill ha från en skönlitterär bok. De må utgöra en ack så värdefull bakgrund, men i första hand är det ändå karaktärer och handling som är viktigt—och speciellt på punkten “handling” tycker jag inte boken lyckas något vidare. Det är helt enkelt aldrig spännande; jag sitter otåligt genom halva boken och muttrar “händ! händ!” och även när det väl händer saker är det, möjligen undantaget själva klimaxscenen, aldrig med någon känsla av spänning eller att det står något dramatiskt på spel.

    Det är väl helt enkelt inte min grej (och tittar man på böcker jag skattar högt hittar man en hel del som kan tyckas klichémässigt eller formulaiskt och av tveksamt litterärt värde, men det berör mig icke nämnvärt).

    Så på det stora hela: Jag är inte missnöjd med att ha lagt ett par timmar på att läsa The Player of Games, och det var definitivt inte en bok som gjorde motstånd, men den upphetsade mig inte heller inte.

    Reply

  2. thark’s avatar

    Tillägg:

    …men skeppsnamnen är onekligen jäkla bra. :-)

    Reply

  3. Snigel’s avatar

    Den stora skillnad är nog att jag läser mycket för idéer. Jag tycker inte att det här är ett mästerverk, men jag verkar ju ändå gilla den betydligt mer än du. Det troliga är väl att vi tycker ungefär samma sak, fast vi har viktat olika delar olika.

    Reply