Krävs ett fotografi för att det ska räknas?

Under flera år har jag omedvetet byggt upp ett ogillande mot att fotografera saker, vilket är ganska opraktisk i en värld där alla har mobiltelefoner med inbyggda kameror. Misstförstå mig inte nu, jag har absolut inget emot att själv vara med kort eller liknande, så det är inte bilderna i sig jag ogillar.

Vad är det då jag irriterar mig på? Jo, ibland känns det som om man måste ta kort på något för att det ska räknas. Så snart något intressant eller minnesvärt händer, halas kameror fram och bilder tas. Perfekt för bloggen. Om man mot förmodan inte har kameran med sig, ojjar man sig gärna över att det här hade varit kul att ta kort på. Så hemskt, det blir nästan som om det inte hänt på riktigt.

Det finns ännu värre exempel. Antag att något intressant precis har hänt eller håller på att hända, världen håller andan. “Stop, Vänta lite, jag måste ta ett kort!” ropar någon och punkterar stämningen med en fotoblixt rätt i ansiktet. Att hela tiden ta kort på saker flyttar fokus från ögonblicket i sig och man lever för att kunna njuta av saker i efterhand och för att kunna visa sina vänner vad man har varit med om. Allt det här kläggar igen möjligheten att uppskatta ögonblicket som det är. Det finns något vackert i det flyktiga och vi håller på att förstöra det.

För mig är fotografens roll tvådelad, dels handlar det om dokumentation och dels handlar det om att visa för människor hur verkligheten ser ut. Dessa två är helt olika saker och även om den första har en funktion, tycker jag alltså att den nu är överexploaterad. Den andra kommer jag däremot fortsätta att uppskatta. Fotografen kan (precis som poeten), visa något för betraktaren som denne annars hade missat. Ibland är det svårt att inse hur vackert något är innan någon tagit kort på det: ”Åh, det ser ut precis som på ett vykort!”

Nu börjar vi närma oss kärnan av problemet: vi har slutat se. Vi tittar, observerar och fotograferar, men vi ser inte längre. Förmodligen har det här med mycket mer omfattande trender att göra än fotografering, men det är det uttrycket av problemet jag valt att fokusera på här. Förmågan att inte vara någon annanstans, utan till hundra procent uppleva omgivningen är något i alla fall jag inte klarar av att göra speciellt ofta, även om jag skulle vilja.

Så här mot slutet är det förstås dags för lite självkritik. Ibland gillar jag också att ta eller ha bilder på saker som hänt, oftast då jag anser det ha ett dokumenterande värde (till exempel från dykningen). Jag har dock slutat ha med mig en kamera när jag gör saker och det trivs jag bra med. Kanske är jag lite obstinat när jag gör det även fast jag ibland känner mig sugen på att ta med den.

Det fina med det här är förstås att alla är fria att göra som de själva vill. Det är inte min mening att förstöra nöjet för alla som tycker att det är roligt att fotografera, men för mig personligen är det en trend med en baksida som jag sett mer och mer av på sistone. Naturligtvis tänker jag inte be folk att sluta ta bilder, men det skada aldrig att fundera på ifall det kanske går att uppskatta något utan att fotografera det.

Tags: ,

  1. Martin’s avatar

    Jag har inte funderat på det så mycket tidigare, men det är intressant det du skriver. Jag både håller med och inte håller med.

    Själv är jag mest inne på att fotografera dokumenterande eller “konstnärligt” (det låter pretantiösare än vad jag menar). Det gör förstås att jag främst tar bilder som är arrangerade eller som bara visar att något hänt (exempelvis bilder från konvent).

    Jag tycker om fotografier som visar “stora” saker som jag inte själv kan uppleva. Historiska fotografier. Då är jag glad att någon var där och och knäppte. Men även roliga, vackra, hemska, fula, snygga, bra saker som man förstås vill visa andra. Det är svårt att skildra ett visuellt minne annat än med ett fotografi även om det förstås går att beskriva målande.

    Det stora agget jag har mot “kamerasamhället” är dels de onaturliga “festbilderna”. “Ställ upp er och le”. Dels det andra du nämner, hetsen att alltid ta kort.

    Däremot tycker jag uttrycket “det är som på vykort” är riktigt bra, fast kanske inte i det sammanhanget du tänker det. Det finns mer i ett vykort än bara en vacker bild.

    Jag hade någon mer tanke, men den minns jag inte så det får räcka med de här s(v)amlade tankarna.

    Reply

  2. Alva Mårdsjø’s avatar

    Vi har ju diskuterat det hær en del tidigare, men jag har funderat vidare, mest øver hela hetsen att stændigt dokumetera allting. Jag brukar skriva dagbok men jag har førsøkt dra ner lite på det då det hela tiden blir “det hær skulle vara kul att skriva om” samma sak med fotograferandet.

    Samtidigt tycker jag så enormt mycket om att titta på mina kort – inte de poserande dær folk ler på rad før det ær bara så tråkigt. Utan de bilder dær man verkligen ser mænniskorna, eller de bilder som har något sorts konstnærligt værde.

    Jag skulle nog snarare sæga: det ær kul att ta kort, det ær kul att titta på kort. Men nær man fastnar i att varje øgonblick ska finnas med i det alltmer væxande albumet, att alla måste posera, då tror jag att man missar saker. Før mig har det varit ett jættekul kreativt utlopp då jag har varit ute och rest. Æven hær blev det nog lite av en skøld mot verkligheten men jag vet inte om det var så illa (det ær jobbigt att resa, ibland kan man behøva lite lagom avstånd)

    Och om det børjar kænnas som ett tvång, “vi borde ta kort på det hær fina øgonblicket” så kanske man ska fundera lite också på varfør man gør som man gør. Fast før mig ær det rætt bra att ta kort på øgonblick, før allting som hænde mer æn någon dag sedan kænns øerhørt avlægset. Kanske ær jag bara anpassningsbar, eller så ær alla så egentligen?

    Men æn så længe tænker jag fortsætta, så længe det ær kul, inte kænns som ett tvång, då man inte får skuldkænslor før att man glømde kameran hemma.

    Reply

  3. Olle Linge’s avatar

    Till Martin och Alva: Jag håller förstås med er också, även om jag valde att raljera en del i inlägget. Det vet jag att ni är med på. Jag tycker ju också att det är roligt ibland och det är nog just ytterligheten jag ogillar.

    Alva: Men du skriver ju inte dagbok för att dokumentera! Det är i alla fall inte vad du sagt till mig innan?

    Reply

  4. Gastono’s avatar

    Jo ja… fotografering.
    Bra skrivet, jag måste väl måttligt ovilligt erkänna att jag inte tänkt på saken riktigt på det viset förrut.
    Jag håller med (alla) om att stage’ade bilder där alla ställer sig upp på en fin rad och ler är väldigt tråkiga och torra men andra bilder kan jag uppskatta.

    De bilder jag gillar att se är de från den där personen som bara tog upp kameran några sekunder i smyg och fotade lite på folk som var omedvetna om att kameran var där och sen lägger ned den igen – då fångar det upp någonting.
    Även konstnärliga bilder som bara är snygga är coolt att titta på.

    Men i vilket fall får jag nog hålla med dig om att det har gått för långt när man blir uppriktigt ledsen över att man glömde kameran hemma eller när man blir upprörd för att batterierna tog slut…

    Well, det är kul att ha bilder på saker och ting… det tycker jag. Men det är fel att inte kunna uppskatta något till fullo utan att ta en bild på det… det tycker jag också.

    Mmyeah, vet inte riktigt hur jag tänker egentligen – det är för tidigt för att vara söndag tror jag men jo… Jag får väl läsa ditt inlägg igen när jag känner mig lite skarpare till sinnet :)

    Reply

  5. Olle Linge’s avatar

    Gastono: Jag skriver ju saker här delvis för att jag själv vill reda ut vad jag tycker, men jag skriver också för att jag tror att andra inte har tänkt på det “på det sättet”. Naturligtvis förväntar jag mig inte att något jag skliver ska revolutionera världen, men skadar inte om någon tänker till lite extra.

    Reply

  6. Fogge’s avatar

    Alla fotografer (=folk som tar bilder med kameror) är ute efter att ta den perfekta bilden. Det gör man inte med den digital kompaktkamera på en fest. Man fångar inte ögonblicket. Och gör man det så har man själv missat det. Jag har ett skitbra exempel, jag satt och väntade på flygbussen när jag plåtade en fågel som struttade förbi. På en av bilderna ser man flygbussen, och att den INTE är på väg in på min hållplats (jag hann med dock). JAG upptäckte inte det förrens jag vridit ner kameran och tittade på displayen hur bilden blev – först då såg jag bussen fara förbi (i verkligheten, inte i displayen), hann vinka till chaffisen och fick hoppa på. Jag fångade ett ögonblick (som iofs behöver förklaring) när jag försökte fånga ett objekt.

    Om jag inte hade haft kameran med mig/uppe hade jag aldrig fått chansen att testa att plåta en småfågel, och jag hade inte fått den rätt bra bilden när bussen uppenbart skiter i mig.

    Vad angår blixtar så är de ett otyg ingen RIKTIG fotograf håller sig med om det inte är nödvändigt eller för att få lite snitsig kreativ ljussättning.

    Hursomhaver, visst går det att njuta av saker utan att plåta dem, men du kommer aldrig få en bra bild om du inte har med dig kameran när du utför njutningsfulla saker.

    Reply

  7. Snigel’s avatar

    “Hursomhaver, visst går det att njuta av saker utan att plåta dem, men du kommer aldrig få en bra bild om du inte har med dig kameran när du utför njutningsfulla saker.”

    Det där är väl självklart? Det är nästan som att säga att man inte får några bra bilder om man inte tar. Det jag ifrågasätter är vanan att alltid ta kort på allting och jag ifrågasätter också värdet av att ha bilder i efterhand. Jag försöker inte säg att alla fotografering är värdelös (vilket jag tror framgår tydligt), men jag tror att det fenomenet i sig är jävligt överskattat i allmänhet (exkluderat professionella fotografer och de som fotar av annan anledning än att dokumentera).

    Pappa sade en bra grej om det här igår som jag inte tänkt så mycket på, kanske för att jag inte själv fotar, men det är ju oftast fotografen som lider mest. Han påpekade att när vi var och seglade i Medelhavet försökte han alltid filma delfiner varje gång vi såg dem (det har hänt ett par gånger), vilket resulterat i att han knappt sett dem på riktigt. Här tycker jag att filmhysterin har tagit överhanden, det hade varit bättre om han njöt av upplevelsen istället för att fånga den för omvärlden (vilket visade sig rätt svårt, dessutom).

    Reply