Miyamoto Musashi – Go rin no sho

Titel: Go rin no sho (Book of five rings)
Författare: Miyamoto Musashi
Översättare: Victor Harris
Utgivningsår: ~1630
Recenserad: 2004-05-17
Status: N/A

Det första jag vill säga är att det är med yttersta tvekan jag alls sätter ett betyg på den här boken. Jag är väldigt medveten att jag missat stora delar av poängen, men jag sätter betyget efter det jag fick ut ur boken när jag läste den. Musashi är känd av många och är i alla fall för oss i väst en av de mest kända figurerna från japansk historia. Han föddes 1584 och redan som trettonåring dödade han sin första motståndare och vid 30 års ålder hade han utkämpat omkring 60 dueller – och aldrig förlorat.

När han var lite drygt femtio, satte han sig ned för att skriva ned strategin i hans sätt att slåss, Ni Ten Ichi Ryu. Boken består av fem delar; Ground, Water, Fire, Wind och Void. I dessa texter behandlar Musashi olika aspekter av konsten att slåss, på det strategiska planet med härar och arméer, såväl som för strid man mot man. Boken kan ses som en generell guide för alla slags konfrontationer eller tävlingar, må de vara väpnade eller inte.

För att jag ska få ut mer av den här boken måste jag antingen ha den förklarad för mig, eller träna kendo så att jag får testa och se hur det verkligen fungerar och på det sättet förstå mer av innebörden. Eftersom jag tidigare har erfarenhet av tai chi-klassikerna och tao te ching, står dock Fem ringars bok som en ganska blek jämförelse. Inte bara det att jag inte håller med om den lilla del av taktiken som jag begriper, utan det är ingen filosofi jag tror fungerar utanför stridens värld.

En annan sak som jag irriterar mig på (vilket inte är unikt för Musashi, utan gäller t.ex. tai chi-klassikerna också) är att Musashi gång på gång påpekar att alla andra har helt fel och att hans väg är den enda och om man följer den till slutet blir man oövervinerlig. Det är ganska vanligt att olika stilar och skolor hävdar att de är de bästa och att alla andra är underlägsna. Poängen är att alla kan inte ha rätt och Musashi är rätt långt ifrån att övertyga mig om att just han (om någon) skulle ha det.

En annan sak jag inte gillar är att Musashi är extremt låst vid sitt vapen. Jag är helt övertygad om att om man ska försöka beskriva konflikthantering i båda allmänna och specifika termer, så kan man inte använda ett vapen i liknelserna. Speciellt inte när det ska vara exakt det vapnet, inte en lite kortare, lite längre eller lite tyngre variant. Det blir också en aning underligt, eftersom ingen idag bär de båda samuraisvärden till vardags.

Om någon som är insatt i boken mer än jag eller tränar kendo, skulle jag vara väldigt intresserad att få mothugg på det jag skrivit (akta bara, för nu vet jag hur man hanterar dylika attacker:), för jag vet att Go rin no sho förtjänar bättre än två och en halv snigel om man är mer insatt. Som det brukar vara med österländska texter, spelar översättaren stor roll och det är möjligt att det finns bättre versioner än den jag läste. Den var nämligen full av stav- och grammatikfel. I nuläget är jag ganska besviken, ty jag hade förväntat mig något bättre än det jag fick.

Tags: , ,