Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Virginia Woolf – To the Lighthouse

Virginia Woolf – To the Lighthouse

2008-09-23

Title: To the Lighthouse
Author: Virginia Woolf
Year: 1927

Usually, some sort of summary is a good way to introduce a novel, but in the case of Virginia Woolf’s To the Lighthouse, that would be meaningless. Even though there is a story about the Ramsay family and some of their close friends on the Hebrides, it is very clear that what actually happens is not the focus of Virginia Woolf’s writing. Instead, the emphasis is put on emotional and philosophical introspection, and experiment with form and language.

Generally speaking, I demand fairly much from authors in that I like their novels to have qualities in several areas. I have been known to give books very good grades because of one single determining factor, such as language (see The Old Man and the Sea and Our Man in Havana for two excellent examples of this). I point this out merely to show that I can appreciate novels for many reasons, and that, potentially, I could have liked To the Lighthouse. Sadly, however I do not. In fact, I dislike it quite intensely. Even though the slim volume spans only about 150 pages, it took me almost a month to finish. I only managed to read about five pages every sitting and I was never truly absorbed by the novel.

Since the focus of To the Lighthouse is what it is, i think it is necessary to like either the language, the atmosphere or the form. Let me expand these three separately. The language is complicated and, in my opinion, ugly. Sentences are too long, too complex and rife with disruptive parentheses. I am a minimalist, so reading language like this feels a little bit like rubbing a piece of polystyrene on a windowpane. Not very pleasant. However, there are sections that are beautifully written to create a marvellous atmosphere, especially in the second chapter. These sections are often descriptions of places and environments, rather than people or their thoughts. What about the form then? It is interesting to see how the author switches perspective between characters, sometimes very quickly and without conventional paragraph breaks. Although this it interesting, I do not think it adds very much to the reading experience.

The problem with this novel is that since the story is soporific to say the least, it really needs some other quality. I think most people who like Woolf appreciates the language and the introspective aspects of To The Lighthouse. Well, I do not, as I have already said. This novel has almost nothing to offer me and I enjoyed perhaps five percent of the text. The language might be well-constructed, I do not know, but I am absolutely certain it is not my cup of tea. The introspection completely fails to connect with either my emotions or intellect. Taken together, the few, short instances of To the Lighthouse that I like, saves it from an ever more horrible grade. Frankly, I think one and a half snail is pretty generous.

Update: I have now read the novel again as part of literature course and I must say that I appreciated the book a little bit more this time. Some of the themes discussed in the novel, such as the transcendent nature of life, are quite interesting. I also find the short, middle part quite well-written. However, I think this quote from Herbert sums things up pretty well: “Hence even the lovely style — dipping, sparkling, rippling, at any given moment a marvel of expressiveness — ultimately palls. The constant flutter and glimmer becomes monotonous; at the end it suggests preciosity or mere fussiness.”

in In English, Literature, Reviews | 10 comments

Tags:

  1. Svante’s avatar

    Svante on 2008-09-23 at 03:19

    Det är förstås språket och berättartekniken som jag gillar. Nu har jag märkligt nog bara läst Woolf på svenska, och jag äger inte ens To the Lighthouse, så jag kan inte citera något, men jag skulle definitivt ha med Mrs. Dalloway på min top 10-lista över skönlitteratur totalt. Jag måste se till att läsa den på engelska också, för att försäkra mig om att språket är likadant i original, men jag antar att så är fallet. Så jag begriper mig inte alls på ditt omdöme, helt enkelt. :)

    Reply

  2. Olle Linge’s avatar

    Olle Linge on 2008-09-23 at 12:00

    Eftersom ganska många verkar tycka som du gör tror jag inte att språket i original är annorlunda, eller i alla fall inte så annorlunda så att du inte skulle gilla det. Men är det inte ganska lätt att förstå mitt omdöme? Jag är minimalist och Woolf skriver allt annat än minimalistiskt. Jag gillar helt enkelt inte invecklat språk.

    Reply

  3. Svante’s avatar

    Svante on 2008-09-23 at 15:19

    Nja. Det svåra ligger väl i att jag har svårt att begripa mig på hur man kan gilla endast en typ av språkbehandling. Själv gillar jag liksom bra språk. Punkt. :)

    Reply

  4. Olle Linge’s avatar

    Olle Linge on 2008-09-23 at 16:11

    Jaha, jag gillar själv dåligt språk ibland. Eller hur menar du? Jag räknar förstås inte invecklat och krånngligt språk som bra och just därför gillar jag inte boken ifråga. Det måste ju finnas gott om stilar du inte gillar heller. Det är ju en sak att säga att man gillar språk överhuvudtaget, men att säga att man gillar bra språk är liksom tautologi.

    Och ja, jag såg smileyn sist i ditt inlägg, men jag kände ändå för att svara mest för att jag inte tycker ditt inlägg tillförde så mycket. :)

    Reply

  5. Svante’s avatar

    Svante on 2008-09-23 at 17:00

    Ja ja, jag insåg att det kunde tolkas så. Vad jag menar är alltså att jag anser att bra språk kan te sig på väldigt många olika sätt. När det gäller svenska föredrar jag ju Hjalmar Söderberg som aldrig begagnar sig av några metaforer, till exempel.

    Men men, hela det här handlar ju väldigt mycket om att diskutera smak. Jag önskar att jag kunde argumentera för att Woolf har ett objektivt bra språkbruk, men det kan jag inte. I alla fall inte utan exempel.

    Reply

  6. Olle Linge’s avatar

    Olle Linge on 2008-09-23 at 18:12

    Det anser jag också. Det bör ju dock påpekas att jag ogillar väldigt få författare av samma anledning som jag ogillar Virginia Woolf. Det är liksom inte så att det finns 100 % litteratur och jag tycker om de 5 % som råkar vara minimalistiskt, eller vad vi nu ska kalla det, utan snarare så att de 5 % som råkar vara invecklat och besvärligt inte faller mig i smaken.

    Det vill säga, jag går med på att det finns många olika typer av bra språk, men de författare som sorterar i det här facket gillar jag inte oavsett hur skickliga de må vara på att skriva. Så Virginia Woolf sätt att skriva är ett av väldigt många och ett jag inte gillar. Det kanske inet var meningen, men du får det att låta som att jag är inskränkt i ett litet hörn och bara gillar bråkdelen av det språkbruk som finns att tillgå.

    Reply

  7. Svante’s avatar

    Svante on 2008-09-23 at 21:55

    Öh, ja, jag förstår nog hur du menar. Det var inte meningen att låta nedlåtande tidigare.

    Reply

  8. Olle Linge’s avatar

    Olle Linge on 2008-09-24 at 12:01

    Hey, det är lugnt, jag ville bara förklara hur jag ser på saken. :) Om du läser Woolf på engelska (särskilt den här boken då) får du gärna spara några exempel så kanske vi kan diskutera mer. Om vi inte har bråttom kan du låna min bok när jag kommer hem. :)

    Reply

  9. Svante’s avatar

    Svante on 2008-09-24 at 16:18

    Ja, vi får se, det är hur som helst böcker jag borde skaffa.

    Reply

  10. Martin’s avatar

    Martin on 2008-09-25 at 14:13

    Jag har ju Mrs Dalloway på engelska om du vill låna, Svante. Den tyckte jag inget vidare om även om jag förstår vad det är folk kan tänkas gilla. To the lighthouse är kurslitteratur på nästa kurs för mig, tänker läsa den på svenska för att se om jag tycker att det är någon skillnad.

    Reply