Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Search results for The Sandman

Search Results

Your search for The Sandman returned the following results.

Title: The Umbrella Academy: The Apocalypse Suite
Author: Gerard Way
Artist: Gabriel Bá, James Jean
Publisher: Dark Horse Comics
Year: 2007

Having been abroad and thus deprived of my access to comic-loving friends, The Umbrella Academy: The Apocalypse Suite is the first comic book I read since The Filth in April last year. It’s also my first encounter with both the author, Gerard Way (of the band My Chemical Romance), and the artist Gabriel Bá. Even though it actually took me a while to get started, once I did, I was hooked immediately and finished this first collected edition (incorporating the first six issues) quickly and with relish.

On the surface, The Umbrella Academy is like any other superhero story (i.e. a couple of people with special powers gather together to fight evil), but what makes it unique is the wonderfully realistic and yet intriguing dysfunctional family they have become. These are, I think, the first super heroes I actually care for(with the possible exception of Dream in The Sandman), removing the barrier I feel between myself and the average comic book protagonist. Also, their forms might be exaggerated, but not wearing silly costumes is a great help.

What about the story, then? It’s connected to Vanya, the only one in the family without any special talent (or so she believes initially, at least). Being treated rather harshly by one of her siblings, she wanders off towards evil in the form av very special symphony being set up to bring about the apocalypse. Vanya with her violin is mean to play the main role in this terrible concert, but will her family be there to stop her and the conductor in time?

Another important aspect of The Umbrella Academy: The Apocalypse Suite is Gerard Way’s writing. Not only is it entertaining all the way through, but at times it’s also stunningly brilliant. His genius is shown in both dialogue and narrative, making the story come alive like any good writer, but in addition also manages to give it a unique touch. I woudl definitely be interested in reading something else written by him.

In all, The Umbrella Academy is very good. I haven’t said anything in particular about the artist and that’s because his work is good, but not extraordinarily so. This might be one reason not to give five snails, but another would be the story itself. It’s good, it’s quie original, but it isn’t perfect. Four and half snails is still a pretty good rating, though.

Tags: , , , , , ,


Title: Smoke and Mirrors
Author: Neil Gaiman
Year: 1998

Neil Gaiman is previously known to me as the author of a couple of truly excellent novels (Coraline, Stardust and Neverwhere), along with one of my favourite works of fiction, The Sandman. With such a track record, it’s exceedingly difficult to live up to expectations, and, admittedly, this is what Neil Gaiman fails with in this collection of short stories. I imagined that his style should be perfect for short stories, but so far I’m not convinced.

The level is uneven throughout Smoke and Mirrors. Some stories really stand out as being brilliant, but most of them are rather dull, leaving me wondering if that was supposed to be it. He also focuses way too much on sex, especially in some short stories where it doesn’t make any sense. In his other works, he isn’t afraid of explicitly describing intimacy, but it always feels like a part of the story, which isn’t the case here.He also experiments a lot with unconventional line breaks, which to me seems completey irrational and only manages to make me irritated.

Still, it’s Neil Gaiman, and even if everything he touches doesn’t turn into gold, he can still write like a god. The good short stories are really good, even if it isn’t enough to pull the rest of them up to a level where I would say it’s worthwhile to read the book. However, since it’s a collection of short stories, reading just a few short stories should be perfect. Here are the short stories I recommend: Chivalry, Troll Bridge, Desert Wind, Babycakes, Murder Mysteries and, finally Snow, Glass, Apples.

But, hey, aren’t there roughly thirty short stories in Smoke and Mirrors? Yes, there are, but the rest of them are either mediocre or outright bad. The fact that I give the entire collection two and a half snails should be taken as a sign of the brilliance of the few short stories I liked. If you can, please have a look at these, but stay away from the rest and read something else by Neil Gaiman instead.

Tags: ,

Two of my friends spend a lot of time and money on comics, which is why this item was introduced on my 101-in-1001 list in the first place. Since they have somewhat the same criteria as I have for quality, I felt that comics was a literary domain I had almost no knowledge about and needed to educate myself about. By reading ten comics they recommended, I hoped to gain more insight. Therefore, the list below of what I have read is not pickings of my own, but rather that of my friends’, although based on my preferences and comments on previously borrowed volumes.

1. The Sandman (4.5/5 on average)
2. Hellboy (3/5)
3. Watchmen (2.5/5)
4. The Authority (3/5 on average)
5. WE3 (4.5/5)
6. The League of Extraordinary Gentlemen (3,5/5)
7. Sleeper – Out in the Cold (4/5)
8. The Books of Magic (4/5)
9. Kid Eternity (3,5/5)
10. The Filth (4/5)

As you can see, the list is a mixed bag in terms of grades, but with a few exceptions, I have liked what I have read. As I guessed after reading The Sandman, no comic has come close to its brilliance and I still doubt that any will (please take into consideration that the 4.5 average is over ten volumes, which is incredible, given that I dislike long series). Still, few of the others have been a disappointment; most of them have indeed been very good.

I consider this goal accomplished; I feel more educated about comics. Although the list above is a bit Grant Morrison and Neil Gaiman biased, I think that is something positive. Morrison seems to write things I like and Neil Gaiman was one of my favourite authors before I read The Sandman. Anyway, I will not hesitate to read more comics, especially since I have such nice friends at hand to lend me some.

Tags: , , ,

The Books of Magic



Title: The Books of Magic
Author: Neil Gaiman
Artist: John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson
Year: 1990-1991

Trying to read as much by Neil Gaiman as possible, I have at last taken time to read The Books of Magic. Perhaps I make it sound like that was a major challenge, but in fact, the opposite is true. The four volumes are fairly slim and did not require much time to read. As usual, the quality of the narrative is high (although not as high as in many other works by Gaiman, The Sandman comes to mind). However, The Books of Magic are superior to other graphic novels I have read by Gaiman in that the illustrations themselves are much better.

Reading the first volume, it is not difficult to see why there has been a certain amount of fuss about the fact that Harry Potter seems to be very similar to Timothy Hunter (the main character in The Books of Magic, published long before Harry Potter). He is a teenager with a somewhat troublesome family situation, he has a scar on his forehead, an owl and he is introduced to magic. Sounds familiar? Well, it is not, really. As Gaiman himself has said, there might be superficial similarities, but deeper down, little likeness remains, if any.

The Books of Magic is subdivided into four parts, three of them introducing a separate realm through which Timothy travels with a guide (the first volume is used for introductory purposes), his quest being to discover magic and choose whether he wants part of it or not. His visits to the past, to The Land of Summer’s Twilight (Faerie) and the future are all excellently narrated and illustrated. The concepts and ideas they present are marvellous and original in many ways and this is indeed the focus of the story.

What I find a bit disappointing is that the story is relatively weak. Rather than containing a brilliant plot, this is a tour de force of weird graphics and wonderful narration. This is sufficient to reach a level of “excellent” (four snails), but I have come to expect true masterpieces whenever I come across something touched by Gaiman, so therefore, I am still not quite as enthusiastic about The Books of Magic as I could have been.

Tags: , , , , ,

MirrorMask



Title: MirrorMask
Directed by:
Dave McKean
Written by:
Neil Gaiman, Dave McKean
Year: 2005

Few people in the world come close earning the admiration I feel for Neil Gaiman. He has written numerous novels and comic books which number among the best pieces of fiction that I know of. Therefore, it is not surprising that he manages to create something extraordinary in MirrorMask, together with Dave McKean, who seems to be able to vitalise their common creativity and make a truly unique experience.

MirrorMask is about a young girl, Helena, in a family of circus entertainers, who dreams herself away from everyday life through her marvellous paintings. After a quarrel between her parents, her mother falls ill and Helena is convinced that it is her fault. After falling asleep, she finds herself in a world eerily similar to her own drawings, a world torn apart by a war between the white and the black queen. Helena and her sidekick Valentine need to find the mirrormask, which will save the white queen and her kingdom.

It is indeed very rare that a film can survive on only being visually magnificent, but this is true for MirrorMask. I dare to say that it is the most fantastic visual tour de force I have ever experienced on the screen. Weird surrealism is mixed with fantastic concepts, all expertly executed in a way that makes me shiver with pleasure. In many ways, it feels like the more delirious parts of The Sandman.

Added to this, the basic concept of the film is also brilliant, although I think it lacks in execution. The storyline is a bit too straightforward and lacks the ingenuity of the aspects covered in the previous paragraph. I would not go as far as saying that it is bad, because I think that there is some merit in not miring in a complicated plot. If the plot were simple, but with a uniqueness on par with that of the graphics, this film would probably be one of my all-time favourites.

I hesitate before recommending this film. I think it is absolutely brilliant and worth watching only for the visual experience. Even if there were no story at all, no characters and no sound, I would still find it worthwhile. However, the film is surreal in a way I think many people find too strange. Usually, when other people think films are strange, I tend to like them, but I do not think it works the other way around. That being said, I still have to recommend MirrorMask, because it truly is a masterpiece.

Tags: ,

The last couple of weeks I have been lazy or busy, depending on how one choose to regard it, which has had the effect of my not updating the 101 in 1001 for a while. Instead of posting a load of separate accounts of the various tasks, I have decided to deal with them jointly in a single post.

Bad news first. Or rather, challenging news first. I just browsed through the list and realised I have a long way to go. Sure, I have been able to complete some demanding tasks (like swimming 10 000 metres, for instance), but with a year and a half remaining of the 1001 days, I still have 84 tasks to go. Challenging indeed. I decide not to call it bad news, since I still think it is possible to accomplish everything I have set out for. However, I will have to develelop a much more aggressive attitude towards achieving my goal.

Then some good news. There are some tasks on the list I have finished, but not written about:

– Have read a total of 10 books by Philip K. Dick: Few authors fascinate me in the same way as Philip K. Dick. His books often surreal, bizarre and philosophical. They are always expertly written. His mind works in a way truly original and produces ideas which lie far beyond anything I myself would have come up with. Novels written by him are not always spot on, but they are always worthwhile.

1. Do Androids Dream of Electric Sheep?
2. The Man in the High Castle
3. A Scanner Darkly
4. Ubik
5. Galactic Pot-healer
6. Martian Time-Slip<
7. Flow My Tears, the Policeman Said
8. A Maze of Death
9. The Three Stigmata of Palmer Eldritch
10. The Father-thing

– Have read a total of 5 books by Ray Bradbury: I have actually read more than five books and all of them have been reviewed. The best of Ray Bradbury is extremely good, but the problem is that there are too many mediocre stories that pull down the average quite a bit. Here are the books.

1. Fahrenheit 451
2. The Day it Rained Forever
3. S is for Space
4. Something Wicked This Way Comes
5. From the Dust Returned

– Have read a total of 5 books by Neil Gaiman: Not including The Sandman (comic), I have read more than five books by Neil Gaiman (with The Sandman it becomes sixteen). In recent years, Neil Gaiman has ascended to the position of being one of my two favourite authors, equalled only by Philip K. Dick. Here are the five first books:

1. American Gods
2. Coraline
3. Good Omens
4. Stardust
5. Neverwhere

– Finish my freelancing praject “Tornet mot stjärnorna”: It took roughly 150 hours of writing to accomplish this, not including time not spent with pen and paper (i.e. thinking, dreaming and talking about it). Although there are still mechanical things left (correcting errors reported by proof readers), I consider this project done.

– Learn to sleep comfortably on my back: This is a somewhat old task as well, since I finished it last autumn. I cannot say that I sleep as comfortably on my back as I do in other positions, but I can do it when I want to.

– Make someone change from Qwerty to Dvorak: I accomplished this some time ago when a friend of mine, Gastono, changed from Qwerty to Dvorak. To my knowledge, he seems satisfied with the change.

Hopefully, these insights into this project will help me to finish it and hopefully it will also lead to more activity online regarding the 101 in 1001. Wish me good luck and I will probably be seeing you soon again!

Tags: , , , , , , ,

Titel: Anansi Boys
Författare: Neil Gaiman
Utgivningsår: 2005
Recenserad: 2007-04-27
Status: N/A

Jag måste nog säga att Neil Gaiman är en av mina favoritförfattare. Han har skrivit mycket som är fenomenalt bra (The Sandman, Neverwhere och Stardust bland andra), men aldrig skrivit något jag inte gillat. Därför var det med viss försiktighet jag började läsa Anansi Boys, då jag hört många tämligen låga omdömen yttras om boken. Fördelen med att göra så är förstås att det är större chans att bli positivt överraskad.

Anansi Boys handlar om de två sönerna till Anansi (eller Mr. Nancy om man så vill, bekant från American Gods). Fat Charlie lever ett ganska ordinärt liv: han har ett jobb, en fästmö och han klagar inte så mycket. Hans tillvaro rubbas dock i grunden när hans far dör och han får reda på att han har en bror, Spider. Utan att riktigt veta vad han ger sig in på, återförenas han med sin bror. Tyvärr visar det sig att Spider inte är det trevligaste tillskottet till familjen och att det fanns en anledning till att han fördrivits från familjen tidigare. Det är inte bara det att han försöker ta över Fat Charlies liv, utan han har också en del mystiska krafter till sin hjälp.

Boken är välskriven och språket passar mig utmärkt. Han använder kanske aningen mer lekfullt språk här jämfört med tidigare böcker. Båda fungerar, men jag tror att jag gillar den mer seriösa stilen bättre (The Sandman, exempelvis). Innehållet och intrigen är väl sammanhållna och idéerna är tillräckligt intressanta för att bära handlingen framåt. Det jag tycker saknas är de där riktigt genialiskt häftiga idéerna och mystiken kring dem som annars genomsyrar allt han skriver. Det är lätt att skriva om magi, men väldigt svårt att skriva magiskt.

Sammanfattningsvis är Anansi Boys en bra bok, i alla fall om man jämför med vad andra författare skriver. Det är dock långt ifrån det bästa Neil Gaiman skrivit och jag kan rekommendera alla böcker jag nämnt i den här recensionen som bättre än den här. Läs någon av dem först (förslagsvis Neverwhere eller The Sandman) och om du gillar Gaiman och sedan läser Anansi Boys kommer du inte att bli besviken.

Tags: ,

23 år i livet

Idag har jag överlevt i 23 år. Inte så dåligt jobbat. Det här ska inte bli en oändlig krönika över mitt liv, men jag har länge funderat på om det skulle vara värt att sammanfatta saker som händer på ett mer övergripande sätt. Vid nyår kände jag absolut inte för att göra det och födelsedagen känns som det andra lämpliga datumet att ha som utgångspunkt för en årsrapport. Det här inlägget ska alltså handla om vad som hänt i mitt liv sedan förra gången jag fyllde år. Jag kommer att ta upp blandade saker, alltifrån rent personliga saker till sådant som har med utbildning eller andra aktivitetr att göra.

Vi ska börja på området aktiviteter. Här har det hänt en hel del saker, alla positiva och saker jag är mycket nöjd med. Till att börja med har jag tagit reda på vad som varit problemet med min rygg, vilket alltså har hindrat mig från att göra vissa saker tidigare och varit ett stort problem i allmänhet. Det är ännu inte helt bra, men eftersom jag vet vad problemet är, kan jag numera kontra det på ett annat sätt. Detta har gjort att jag kunna träna en hel del simhopp. Under våren 2006 var detta ganska sporadiskt, men efter nyår så har jag börjat hoppa ordentligt med instruktör och sådant. Jag trivs mycket bra med den typen av aktivitet och känner att det är något jag kan hålla på med ett bra tag utan att tröttna. Vidare har mitt intresse för natur och mark återvänt. När jag gick på mellanstadiet var vi ute extremt mycket i skogen, vilket jag känt att jag saknat. I somras spenderade jag en hel del tid med att vandra, både själv och i sällskap. Nästa sommar hoppas jag på att göra det i högre utsträckning, men det kändes bra att komma igång med en mjukstart.

Utbildning har varit mycket viktigare för mig under det gånga året än vad det någonsin varit tidigare. I höstas började jag läsa engelska med sikte på att bli gymnasielärare i ämnet. Jag känner verkligen att jag hittat rätt och stormtrivs verkligen med utbildningen. Praktiken har varit mycket givande och också där känner jag att jag trivs. Det är faktiskt så att jag till och med längtar lite efter att bli färdigutbildad så att jag kan komma igång med arbetet. Det kommer dock att dröja ett tag innan jag blir klar, bland annat eftersom att jag ska läsa kinesiska ett år och därmed göra ett uppehåll från lärarprogrammet. Det är dock fråga om ett uppehåll och jag har väldigt svårt att se mig byta utbildning.

På den personliga arenan har det också hänt en hel del och jag väljer att behandla saker och ting i kronologisk ordning. I våras började jag med min 101-lista, något som jag har upptäckt är ett mycket effektivt sätt för mig att få saker gjorda. Det har varit utmanande att båda utveckla listan och att börja jobba på dess punkter. Det dröjer länge än innan jag ser ifall jag klarar av alla punkterna på listan, men jag hyser goda förhoppningar om det än så länge. Nu nyligen har det också skett en stor förändring på en helt annan front, kanske den största förändringen på många år. Jag och Alva har gjort slut efter drygt två och ett halvt års förhålland och hon lever nu vidare på egen hand i Indien (tills vidare). Efter en stunds smältande och kontemplerande har jag kommit fram till att jag tycker att det är bra att det blev som det blev, det enda jag hoppas på nu är att vi så småningom ska fungera som de bra kompisar vi alltid varit.

Under året som gått har jag också konsumerat ganska stora mängder media av olika slag, alltifrån böcker till film. Mycket av detta beror på att jag skaffat mig en mp3-spelare och kan lyssna på ljudböcker. Jag tycker att det är mycket roligt att kunna tillgodogöra mig så mycket kultur utan att egentligen spendera mer effektiv tid på det. Att läsa är roligt både i för sin egen skull, men också för allmänbildning och relevans i den verkliga världen. Jag har också provat att läsa serier, något jag inte gjort innan. Tur var väl det, för jag kan ha snubblat på något av det bästa i tryckt format som går att tänka sig (jag talar förstås om Neil Gaimans tio album om The Sandman).

Det jag är mest missnöjd med under det gångna året är min oförmåga att skriva klart mitt frilansprojekt. Jag är visserligen nästan klar, men det är bara nästan och nära skjuter ingen hare, som Gunde hade sagt. Det är något som legat och blockerat mitt övriga kreativa skrivande länge nog nu och det är dags att avsluta det projektet. Bakom barrikaden ligger flera projekt och väntar, både skönlitterärt skrivande och annat. Det är något jag ser fram emot inför nästa år, så jag hoppas att jag har mer glädjande budskap på den fronten nästa gång jag fyller år.

Nu har jag nog sagt allt det jag vill säga. På det hela taget har det varit ett bra år, även om det avslutades på ett förvirrat sätt. Jag känner mig väldigt positiv inför framtiden. Det enda som nu återstår i det här inlägget är att önska mig själv grattis på födelsedagen, så då gör jag det. Grattis!

Tags: ,

Watchmen

Titel: Watchmen
Författare: Alan Moore
Tecknare: Dave Gibbons
Utgivningsår: 1987-1988
Recenserad: 2006-11-27
Status: N/A

Under det senaste halvåret eller så har jag försökt inventera lite i serievärlden, provat på olika verk och olika författare för att antingen kunna avfärda mediet eller ta det till mig på allvar. Projektet har visat sig givande, om inte annat för att det fick mig att till slut läsa The Sandman. Nu har jag läst ut Watchmen (samlingsvolymen), som tyvärr inte passar mig alls.

Till att börja med är utklädning och superhjältar inte alls min grej. Det sistnämnda är ganska sällsynt i Watchmen, i alla fall om man menar sådana med superkrafter av något slag. Istället fokuserar berättelsen på relativt vanliga människor och visar upp en mer nyanserad bild av livet som utklädd äventyrare. Värden är vår egen, men med en del signifikanta förändringar: Tredje världskriget håller på att bryta ut mellan öst och väst.

Berättartekniken är väl egentligen det enda som gör den här serien värd att läsa. Det är snyggt upplagt och genomfört och skulle om resten höll samma mått, motivera ett mycket högt betyg. Nu placerar sig dock övriga delar av serien långt under, kanske mest för att jag är totalt ointresserad av superhjältar. Jag kan tänka mig att detta är en häftig ny vinkel, där man monterar ned och undersöker arketyper från andra serier på ett intressant sätt. Handlingen i sig är medelmåttig, men knappast dålig. Här och var finns prosa insprängt som bidrar till att fördjupa läsarens relation till framförallt olika huvudkaraktärer.

Efter det här bakslaget tänker jag förstås inte ge upp läsandet av serier. Jag har flera vänner som är belästa på ämnet och som förmodligen kan gräva fram något jag gillar. Det tar förstås en stund att pejla in smak och jag får helt enkelt hoppas att det går bättre nästa gång.

Tags: , ,


Titel: Stardust
Författare: Neil Gaiman
Utgivningsår: 1998
Recenserad: 2006-09-28
Status: I bokhyllan

Stardust skulle ha kunnat vara en saga precis som vilken annan saga som helst. Den handlar om en pojke med ett mystiskt förflutet och ett band till älvorna och deras rike, den handlar om kärlek och ett omöjligt uppdrag för att få det man eftertraktar mest av allt. Det handlar om häxor, älvor, enhörningar, trolldom och prinsar som vill efterträda sin far. Alla ingredienser finns där för att göra Stardust till en vanlig saga, men det är den inte.

Istället är det en helt fantastisk, mysig och förtrollande saga. Neil Gaiman är den författare som imponerat mest på mig på senare år (framförallt sedan jag läst The Sandman). Det är inte bara det att han skriver bättre än de flesta andra författare, utan hans idéer är så lockande och spännande att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Detta gäller allt hans skrivande, även om The Sandman torde vara det tydligaste exemplet.

Efter att ha försökt visa på detta i Stardust, har jag nu gett upp. Jag tror att anledningen att jag har svårt att peka ut något enskilt, är att helheten är större än delarna. Ni får helt enkelt lita på att det här är en grymt bra bok som jag rekommenderar till alla. Den är varken tjock, svårläst eller tung, så jag ser ingen anledning för er att inte sätta igång nu på en gång.

Tags: ,

« Previous results § More results »