Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Search results for gap donaldson

Search Results

Your search for gap donaldson returned the following results.

Title: Mordant’s Need – A Man Rides Through
Author: Stephen R. Donaldson
Year: 1987

A Man Rides Through is the sequel to The Mirror of Her Dreams, Stephen R. Donaldson’s Mordant’s Need, the story about Terisa, drawn from our modern world into a world of mirror, power and conspiracy. This is the last volume, which I felt I wanted to read after having been impressed by his mastery of plot shown in the Gap Cycle. At the end of the previous volume, most of the threads are still unconnected, leading me to conclude that the potential for greatness certainly was there.

I wasn’t completely mistaken. On the whole, this story is good and looking only at the plot, it’s a worthy follow-up to The Mirror of Her Dreams, which i gave four snails. Since the things I like with Donaldson stay roughly the same, I’m not going to elaborate on that now, but rather point out why I have decided to reduce the grade to a mere three.

To begin with, this book is too long. Yes, yes, I know, I always say that, but bear with me, To begin with, the story could have been written using fewer pages without any problem. More serious than that, though, is that quite a number of pages are spent on things lacking even the slightest trace of interest. Without spoiling too much, I can say that there are way, way too many and too long descriptions of battle in A Man Rides Through. Personal conflict is okay, but descriptions of pitched battles? I might have liked that when I was fourteen, but now it’s just a waste of time.

Additionally, I have a minor complaint. Donaldson uses phrases like “Oh, Geraden” or “Oh, Terisa” almost compulsively. Once I noticed this, I got more and more vexed for every time I heard it. I admit it might sound insignificant indeed, but it still annoyed me a lot.

That being said, this book isn’t bad. I have chosen to focus on the differences between this second volume and The Mirror of Her Dreams, and then it is true that the latter surpasses the former in almost every regard. However, these books have to be read together, because the story isn’t even remotely finished after the first book. Taken as a whole, I think Mordant’s Need is good, but the two books don’t even come close to the brilliance of the Gap Cycle.

Tags: , , ,

Title: Mordant’s Need – The Mirror of Her Dreams
Author: Stephen R. Donaldson
Year: 1986

It’s been ten years since I read Mordant’s Need for the first time, that time in translation to Swedish. I read my notes from that time and my opinion wasn’t very favourable. In short, I said that the book was full of good ideas, but implemented in a bad way. I was not pleased. Since then, I’ve read and liked a lot more by Donaldson and I’m 25 instead of 15. This lead me to the decision to revisit Mordant and see if my opinions from a decade ago still held true. They did not.

Mordant’s Need is the story about Terisa Morgan being pulled from her existence in our world into Mordant, a kingdom on the brink of disaster, caught between mighty enemies, and with a king who seems to have lost his sanity as well as his will to defend his people. Around the king, his followers begin to doubt their reasons for their loyalty and start making their own decisions on how to meet Mordant’s need. In this realm, mirrors work as gateways to other places and other dimensions. Terisa is translated from our world as part of an effort to save Mordant, but apparently something went wrong, because the imagers were expecting a mighty warrior, not a young, insecure woman.

I have said it many times before, but Donaldson is exceedingly good at two things: characters and plot. This book contains a number of unique characters, and although they might seem a bit exaggerated at times, they fulfill their function. The plot is intricate, but it’s hard to say how good it is before it is revealed in the second and final volume about Mordant, A Man Rides Through. However, I have faith in Donaldson’s ability to handle plots.

I have three things I would like to complain about. First, there is a serious flaw in the plot. I don’t like to spoil the reading for potential readers, so I will let it suffice to say that Donaldson portrays a number of characters that should be able to figure something out, but still fails to do this (even though it’s blatantly obvious to the reader). Second, the character of Terisa is a bit annoying. I’m sure Donaldson has written her that way on purpose, but her weakness is tiresome in the long run. Of course, she is not a static figure throughout the book, so I’m prepared to disregard this complaint. Third, the book is too long. The story isn’t at all finished after The Mirror of Her Dreams, so it’s really a question of reading both volumes or none at all. I will continue with A Man Rides Through straight away, so you will have my opinion about this book in more detail later.

These flaws still only add up to a subtraction of one snail, because this book is much, much better than I remembered. It’s not as good as the Gap Cycle (quite far from it), but it’s still interesting enough. Donaldson is a master of intelligent plots and that means a lot to me. Let’s hope he can keep the story going at this pace to the end.

Tags: , , ,

Titel: Gap into Ruin: This Day All Gods Die
Författare: Stephen R. Donaldson
Utgivningsår: 1997
Recenserad: 2006-08-17
Status: I bokhyllan

Äntligen klar! På sätt och vis känns det faktiskt så. This Day All Gods Die är sista boken av fem i Stephen R. Donaldsons SF-serie. Egentligen säger jag inte äntligen klar för att serien är dålig, utan för att den är för lång. På sistone har jag verkligen utvecklat ett innerligt hat mot böcker som är längre än vad som krävs. Är det motiverat att boken är 800 sidor, då är det lugnt. Grejen är bara den att det väldigt sällan är det. Många ord ger inte bättre betyg, så enkelt är det.

This Day All Gods Die har den svåra uppgiften att knyta ihop alla trådar som startats i de tidigare böckerna och därför tycker jag nästan att sidantalet är motiverat (han kanske hade klarat det på 500 istället för 700, men det är inte så hemskt). Donaldsons starka sida är att han är fenomenal på att dels bygga upp intriger och dels att beskriva de människor som ingår i dem. Jag tycker att han lyckas mycket bra med att få ihop allting på slutet och anser därför att boken är en värdig avslutare på serien.

Problemet med Gap (serien alltså) är att den är lite för utdragen. Författaren vill beskriva vad varje person gör och vad varje person tänker om det, hela tiden. Om fokus då är uppdelat på flera platser är det inte konstigt att det går åt många sidor. Hade det inte varit för den här ovanan hade jag lätt kunnat ge serien en femma. Nu gör jag inte det, utan det få istället bli en stark fyra, både för serien och för den sista boken.

Tags: , ,

Titel: Gap into Madness: Chaos and Order
Författare: Stephen R. Donaldson
Utgivningsår: 1994
Recenserad: 2006-04-29
Status: I bokhyllan

Detta är fjärde och näst sista boken i The Gap Cycle av Stephen R. Donaldson, så läs inte den här recensionen om du vill behålla spänningen i böckerna innan.

Efter att ha flytt från ruinerna av Billingate, rör sig huvudpersonerna (hjältarna är knappast rätt term i det här sammanhanget) mot ett systemet Valdor Industries. Angus har fått något sånär fria tyglar, men vet inte riktigt själv varför han gör som han gör. Alla tidigare huvudaktörer är nu samlade på ett och samma skepp, vilket är rätt intressant. På hemmaplan fortsätter Wardens spel mot sin chef, Holt Fasner, och insatserna blir högre och högre.

Chaos and Order är lik sina föregångare. Välskriven och välstrukturerad på alla sätt och vis. Dock tycker jag att den saknar det som framförallt A Dark and Hungry God Arises uppvisade, nämligen en riktigt intressant intrig. Dessutom tycker jag att boken är för lång för sitt innehåll: 750 sidor behöver mer underhållning än vad den här boken klarar av att leverera.

Det är dock ingen som helst diskussion om huruvida jag ska läsa klart serien eller inte. Nu återstår This Day All Gods Die och jag förväntar mig inget annat än en spektakulär och bra skriven avslutning på den här serien. Jag återkommer med mer om detta senare.

Tags: , ,

Titel: The Gap into Power: A Dark and Hungry God Arises
Författare: Stephen R. Donaldson
Utgivningsår: 1992
Recenserad: 2006-03-28
Status: I bohyllan

A Dark and Hungry God Arises är den tredje boken i Stephen R. Donaldsons SF-epos The Gap Cycle (de två första böckerna är The Real Story och Forbidden Knowledge). Eftersom serien är tätt sammanhållen är böckerna allt annat än fristående och därför utfärdas en spoilervarning för de båda tidigare böckerna.

Till att börja med är namnet så bra det blir. Det är faktiskt så att jag började läsa den här serien delvis därför att The Gap into Power: A Dark and Hungry God Arises är ett så otroligt bra namn. Jag skojar inte nu, det är helt sant. I övrigt tar boken vid där Forbidden Knowledge slutade. Captain’s Fancy är på väg mot Billingate, på flykt undan Amnion. Samtidigt har Hashi Lebwohl förvandlat Angus till en cyborg som tillsammans med Milos skickas till just Billingate. Deras uppdrag är mångfacetterat och i så många lager att inte ens de själva vet vad de egentligen kämpar för. Under tiden får vi också följa det politiska spelet på hemmaplan, både inom UMCP och i övrigt. Om tidigare böcker hade väl genomtänkta intriger är det här ett ännu bättre exempel på detta. Superbt.

Jag har funderat en del på varför jag tycker att den här serien är så bra som jag tycker att den är. Svaret tror jag står att finna i trovärdigheten. Låt mig förklara. Jag menar inte trovärdighet i ren teknisk form (teknik, fysik, etcetera) utan mer åt det mänskliga hållet. Personerna som figurerar i boken och deras inbördes relationer är fruktansvärd (både blidligt och bokstavligt talat) trovärdiga. Ingen gång tappar författaren denna trovärdighet och intrigen känns alltigenom som om den vore på riktigt.

Det är dock inte bara helheten som är fantastisk, utan också detaljerna. Hur kan man motstå en bok där två mäktiga slagskepp heter Tranquil Hegemony respektive Calm Horizons? Det är förstås omöjligt. Detaljer på personer, förvecklingar i intrigen och många andra små saker förstärker helheten och lyfter boken ytterligare. Det är också skönt att se att Donaldson faktiskt gör något vettigt med drygt 500 sidor; boken hade nog inte fungerat på färre.

Jag rekommenderar egentligen inte Gap till speciellt många, även om jag tycker att det är bland de bästa serier jag någonsin läst. Anledningen till det är det djupt deprimerande innehållet. Böckerna tar upp teman som är långt ifrån behagliga och gör det på ett sätt så att det lika gärna kunde ha varit på riktigt. För mig gör det böckerna så mycket mer jordnära och därmed bättre.

Tags: , ,

Titel: The Gap into Vision: Forbidden Knowledge
Författare: Stephen R. Donaldson
Utgivningsår: 1991
Recenserad: 2006-02-07
Status: I bokhyllan

Forbidden Knowledge är en direkt uppföljare till The Real Story och härmed utfärdas spoilervarning för boken innan.

Morn Hyland har tagit sig ur askan i elden. I förra boken kämpade hon för att inte brytas ned helt och överleva den vedervärdiga behandling Angus Thermopile utsatte henne för. Hon erövrade till slut kontrollen över sin Zone Implant och kunde därför styra sina egna reaktioner på artificiell väg. Nu är hon dock beroende av dess effekter och ombord på Nick Succursos skepp är saker inte mycket bättre än det var hos Angus. Med hjälp av sin Zone Implant bygger Morn upp en fasad av lögner för att övertala Nick att hon älskar honom över allt annat. Till sin fasa upptäcker hon att hon är gravid- och det är inte Nick som är fadern.

Forbidden Knowledge handlar om Morns försök att överleva ombord på Captain’s Fancy. Den handlar också om hennes försök att rädda sitt eget och sin sons liv från att säljas till Amnion. Dessa varelser är starkt baserade på genetisk manipulation och har mutagen som kan förändra mänskliga varelser. Är sanningen om dem lika fruktansvärd som rykten gör gällande?

Den här boken är fruktansvärt genomtänkt och det märks nästan med en gång. Handlngsutvecklingen är oväntad, samtidigt som den är fullt logisk i varje steg. Personligheterna är mörka karaktärer, långt ifrån det ideal Morn en gång strävade efter. Samtidigt är de bra skildrade och det Donaldson lyckas få mig att sympatisera med de värsta våldtäktsmän och mördare. Beskrivningen ombord på skeppet och Morns försök att överleva bland dem är en tragisk och otroligt välskriven berättelse.

Det märks att det här är andra boken i en serie och den står absolut inte för sig själv. Slutet kräver en uppföljare precis som början kräver The Real Story. Nu tycker jag inte alls att det här är en nackdel och jag kommer att läsa klart resten av serien omgående. Jag vet dock inte riktigt hur det är med att rekommendera den. Berättelsen är tung rent emotionellt och det kan nog bli för mycket för en del. Visserligen är allting här oändligt mycket bättre än i böckerna om Thomas Covenant, men tragiken finns kvar. Vi har dock inte längre samma huvudperson, vilket är ett stort plus. Morn är bokens absoluta huvudperson och är perfekt lämpad för det.

Tags: , ,

Titel: The Gap into Conflict: the Real Story
Författare: Stephen R. Donaldson
Utgivningsår: 1991 (2003)
Recenserad: 2004-09-20
Status: I bokhyllan

Det första positiva jag lade märke till när jag första gången såg den här boken, var titeln. ”the Gap Into Conflic: the Real Story.” På något sätt tilltalade titeln mig otroligt mycket. Jag har hört flera goda vitsord om boken innan, vilket gjorde att jag hade en väldigt positiv utgångspunkt för läsandet. Jag har läst en del annat av Stephen Donaldson, nämligen de båda serierna om Thomas Covenant och delar av Spegelmästarna. De första gillade jag ordentligt och de andra var riktigt usla. I vilket fall tyckte jag och Alva att vi skulle ha något att läsa högt, så vi startade med the Gap Into Conflict: the Real Story.

Boken är konstruerad och upplagd på ett mycket intressant sätt. I början får vi följa samtal och tankar i en bar på en rymdstation. De ser saker som händer, personer kommer och går. Genom denna berättelse får vi veta början och slutet på boken med en gång, ur besökarnas perspektiv. Vi får också en inblick i vad de tror har hänt, men det stycket avslutas med raden: ”That, of course, was not the real story.” Resten av boken beskriver vad som i själva verket hände.

Det hela tar sin början när den ene huvudpersonen, Angus Thermopile, blir förföljd och angripen av ett tungt beväpnat polisskepp. Angus har ett dåligt rykte och precis innan polisen kom, hade han plundrat en gruvkoloni och dödat alla på plats. Men något går snett. Polisskeppet spränger sig själv delvis i småbitar och Angus räddar en person från det döende skeppet. Det är en kvinna vid namn Morn Hyland, som drabbats av vad som kallas Gap Sickness och löpt amok och sprängt skeppet med hela sin familj ombord. Men under sin tid med Angus väntar långt mycket värre saker än så…

Jag tänker inte avslöja mer av handlingen, förutom att det är de två som står i centrum. I likhet med andra böcker av Donaldson, är huvudpersonerna inga godhjärtade, okomplicerade människor, utan tagna ur verkligheten med goda och onda sidor. Angus är en riktigt otrevlig typ som våldtar, misshandlar och mördar. Men trots det finns det en känsla hela tiden som säger att han inte är överdriven. Sjuk, ja, men fortfarande en människan som, tyvärr, kan ha sin motsvarighet även på riktigt.

Språket är bra avvägt och trevligt att läsa, men bokens styrka måste jag ändå säga ligger på handlingens utveckling och upplägg, samt huvudpersonernas karaktär. Det finns fyra böcker till i serien och det står redan på min ”att köpa lista” och jag kan garantera att de står kvar där, för jag ska läsa dem!

Tags: , ,

Some of you might have noticed that over the past weeks, tags have been added to the posts on this website. I’ve done this gradually and over quite some time, so even though I’ve used more than one thousand different tags, it really wasn’t that tedious to do (besides, most of the tags are simply paste/cut from the post content). Doing this, I listened to audio books at the same time (No Country for Old Men and Use of Weapons), so even though I think it should be mostly correct, I’d be grateful if you report any inconsistencies you might find. Suggestions for how to improve tagging are also welcome.

I view tags as a freer form of categories, further specifying and categorising the post. Previously, I’ve been forced to use the search function to group things together. For instance, if I wanted to link to my reviews of Stephen R. Donaldson‘s Gap Cycle, I had to make a link to a search query, which would return any results containing the words “Gap Cycle”, thus returning a lot of posts (such as this one) which mentions the Gap Cycle, but contains no information about it whatsoever. Now, I can link to a tag called the Gap Cycle, and, voila, the five reviews are displayed properly. This is of course just an example, there are lots of other advantages, such as making it easier for the visitor to find similar or related posts.

Going through old posts, I also noticed that pingbacks were disabled for a large majorit of the site’s content (I’ve no idea why), so enabling them lead to a huge increase in comments (pingbacks count as comments). This means that the recent comments is cluttered for now, but that should be back to normal as soon as people comment on new articles. The idea is of course that pingbacks should be updated when they appear, not one thousand at a time.

The tags can be used in two ways. First, in the Archive, they are displayed as a cloud containing the 50 most popular tags, and as an alphabetical list containing all tags (1069 at present). Second, in the footer of each post, the dags attached to that post is listed, making it easy to find other posts using the same tag. For instance, in order to view other posts like this one, find and click the tag “Site related” below. Third, I hope that there will some day be a powerful search function in WordPress, which would allos the visitor to combine various categories and tags, this enabling a display of, say, all Reviews, In English of Hugo-award winning novels written by Lois McMaster Bujold. Alas, that is yet in the future, but tags are here now and they are here to stay.

Tags: , ,

Introduction
Those of you who have followed my reviews over the years, know that I am inclined to dislike long books. In fact, I have gone so far as to state that authors who use more pages than necessary are incompetent. If this is true for long novels, it is even more so for series of books, which have even lower chances of winning my approval. In my experience, this is a somewhat idiosyncratic idea not shared by a majority of readers. Since I am often misunderstood in my zealous crusade against the plague of wordy novels, I intend to explain how I feel and why. I do not intend to win anybody over to my side, I only want to explain my point of view once and for all.

Reasons for reading
To begin with, I want to state that I do not read book to relax or to kill time; I have way too many other things that fulfill those needs. Time spent on reading is often high-quality time in that, if desired, it could have been used to do almost anything else. Therefore, I want more out of reading than procrastination and escapism.

Primarily, I read because I like to enjoy ideas which I could not have come up with myself. Ideas can be of almost any nature (characters, setting, plot or whatever), so this is not a very delimiting statement. The reason I bring it up is because it is the most important thing to me, more important than the author’s use of language, for instance. Development of characters and plot is also part of this, since I tend to like it if it is original. In other words, I do not care very much for well-portrayed character development if I have seen something similar before.

It should be at least theoretically possible to quantify the ideas in a text. Even if it is practically impossible and not even desirable, let us at least assume that we can assign a highly subjective number to the amount of good ideas in a certain book. I do not care about defining the terms or specifying a procedure of counting; this is a purely abstract method to explain my point of view. A lot of problems would arise, like how to count good ideas which require much space, for instance. However, let us assume that the good ideas can be quantified.

A question of time
There is a virtually unlimited abundance of good books in the world and realising that it is of course impossible to read all of them, time becomes an important factor. This means that it is not the number of good ideas in a certain book that is important, instead, it is the number of good ideas per time. Since reading time is very subjective, let us call it ideas per page instead.

Following this line of thought, I conclude that some books are better than others, because they contain more good things per page. Let me illustrate with an example. If a given book contains X good things and is 250 pages long, and another book also contains X good things, but is 1000 pages long, I will, without hesitation, regard the latter one as hideously much worse. It feels a bit like diluting juice extract with twice as much water as prescribed; it contains the same amount of flavour, but thinned out.

Why do I dislike this? Because it is a waste of my time. If I read a book (Jonathan Strange and Mr. Norell by Susanna Clarke comes to mind) and have the feeling that the positive aspects of that book could have been fitted into half the number of pages, it would have made me angry if I would have been the sort of person inclined to getting angry at all (which I am not). Instead of reading that particular book, I could have spent the time reading something else, giving me perhaps twice as much pleasure in the same span of time.

In fact, I do not dislike long novels
The time has come to contradict the title of this article. In fact, I do not dislike long books. I hate ineffective ones which use more pages than necessary, though. I am aware of the fact that this is grossly unfair, since what I perceive as interesting might not at all be in line with that which the author intended.

However, long novels and series of books tend to be less dense when it comes to good things per page compared to shorter novels, which leads to, that in practice, I often do hate long books, even though there are many exceptions (Dune by Frank Herbert). There are even series I like (Gap by Stephen R. Donaldson), albeit that they are few in number and ofter come short of being perfect because they are, surprise, too long.

After all, some ideas require a lot of text to work properly, so in certain cases, long novels can be excused. My aversion to long novels is therefore a bit categorical, but it saves a lot of time.

Conclusion
I hope that I have explained why I tend to dislike long novels. As I said initially, it is not my intention to stop anyone from reading long books, joining the dark side or anything, but since my dislike has been increasing over the past few years, I feel that I need to have an article published so as to have something to refer to instead of using makeshift arguments in the heat of the moment. By way of hypocritical conclusion, I will now continue reading John Brunner’s Stand on Zanzibar, which is rough 650 pages long.

Tags: ,