Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Joe Haldeman

Joe Haldeman

You are currently browsing articles tagged Joe Haldeman.



Title: Forever Peace
Author:
Joe Haldeman
Year: 1997

There is something poetic to write a novel in 1974 entitled The Forever War, and then, more than thirty years later, to write another novel (though not a sequel) with the title Forever Peace, and manage to win a Hugo Award for each of them. Even though I did not particularly like the former, the latter proved much more interesting. Both are about war and are set in the future, but technological improvements since 1974 has broadened horizons and enabled Haldeman to write something completely different this time

A technological innovation called “soldierboys” is central to the novel. They are robotic, remotely controlled infantry, piloted by humans mechanics far away from the actual battlefield. While jacked in to such a machine, a member of a platoon gains some sort of collective consciousness, and is in someways part of the other soldiers. Julian, the novel’s main protagonist, is such a mechanic.

In a secret research project, a scientist discovers that prolonged jacking leads to pacification (or “humanization” as it is called) of the soldier, which might be the road to end all wars. Simply jack everybody in and form such collective consciousnesses and soon enmity and hatred will go away. But those who emerge, are they still human? And is it right to force such a treatment unto humanity without its explicit consent, even though it is for the survival of the species?

Philosophical questions like these are the foundation of this novel. The actual war is not terribly important, but instead, focus lies on factors underlying the phenomenon itself. These themes are presented via a fairly interesting story about one of the soldierboy mechanics and his involvement with the project mentioned above. Apart from his personal trauma generated by his first-hand experience of war, he and his collaborators on the project faces the threat of a group of religious extremists who do not shun from using any means necessary to bring about the end of the world.

This is no masterpiece, far from it. The language is adequate but not very inspiring; the story is thrilling, but occasionally slows down too much; the characters are realistic, but not unique or alive. Instead, it is the theme that makes the book worthwhile. Since I have not read any of the other nominees for the Hugo Award for that year, I do not know if approve of Forever Peace winning the Hugo, but at least to my mind, it is weaker than many other award winners. I recommend it if you are interested in war, technology and philosophy, but otherwise I advise you to read something else.

Tags: , , , ,

Titel: The Forever War
Författare: Joe Haldeman
Utgivningsår: 1975
Recenserad: 2006-12-08
Status:
N/A

Joe Haldeman har lyckats med en rätt intressant sak. Han har vunnit två Hugo Award med 23 år mellan dem. Den första är The Forever War och den andra, passande nog, The Forever Peace. Det är tufft att skriva två böcker med dessa titlar och lyckas få pris för båda.

Boken handlar om ett extremt långt och utdraget krig mot en okänd och utomjordisk fiende. Avstånden som är inblandade, gör att relativistiska hastigheter är ett måste, varför soldaters subjektiva uppfattning av kriget blir extremt konstig. Även om det går några månader mellan varje operation, kan det ha gått åtskilliga hundra år hemma. Jag finner detta ett intressant koncept som extrapoleras även till andra områden.

The Forever War är ett slags antites till Starship Troopers av Robert Heinlein och är ganska lik sin föregångare till uppbyggnad och innehåll. Båda handlar om krig och träning inför detta. Haldeman presenterar dock en negativ bild av kring som något meningslöst och oförståeligt, speciellt för en enskild soldat. Detta kontrasterar till Starship Troopers som av många uppfattas som promilitär.

Problemet med böcker som ska ingjuta en känsla av meningslöshet är att boken i sig ofta blir meningslös innan man greppar poängen. På det sättet är The Forever War ganska lik processen. I huvuddelen av boken tycker jag att det är riktigt vidrigt dåligt, men så mot slutet svänger det över och författaren lyckas klämma in en bra poäng som på något sätt gör det dåliga i början till en liten grop som gör att resten flyger högre, så att säga.

Problemet med The Forever War är att gropen är för djup och att jag som läsare inte riktigt orkar fram till kanten av hoppet. Med en tredjedel kvar tyckte jag att boken var riktigt dålig, men mot slutet blev det aningen bättre och jag är beredd att ge den två och en halv snigel. Kanske uppfattades bokne mycket annorlunda strax efter Vietnamkriget, men jag kan inte säga att jag fick ut så mycket av att läsa den.

Tags: , , , ,