Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-includes/pomo/plural-forms.php on line 210 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 22 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 50 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Philip K. Dick

Philip K. Dick

You are currently browsing articles tagged Philip K. Dick.

Title: Deus Irae
Author: Philip K. Dick, Roger Zelazny
Year: 1976

There are books you know you have to read, sometimes even without knowing very much about the book itself. When I heard that Philip K. Dick at one point had come up with an idea that he didn’t feel he knew enough about Christianity and religion to write himself, but was later contacted and offered help by Roger Zelazny, a science fiction writer I like quite a lot, I knew that Deus Irae had to be something special. Then again, there are books which superficially seem to be the best ever published, but when examined more closely turn out to be rather humdrum.

Unfortunately, Deus Irae (Latin for God of Wrath) is exactly the kind of book described above. I had hoped for a combination of Dick’s usual play with unreality and a deeply religious theme, something which in fact would be fairly close to what I’m trying to write myself (or what I would have liked to write if I had Zelazny in my address book). Instead, the book has a fairly straightforward story covering an post-apocalyptic world in which a gnosticism-like religion worshipping the man who destroyed the world flourishes. In this world, Tibor McMasters, a crippled being with legs or arms, but with cybernetic substitutes, is commissioned to paint a mural for the church dedicated to the Deus Irae, but since nobody really knows what he looks like, Tibor sets out on a pilgrimage to find him.

Most parts of this book are mediocre and not very interesting, to be frank. There are some sections which elevate themselve above the norm, such as an interlaced story relating to the God of Wrath himself, as well as the parts containing the old, and often crazy, machines and computers of the past. Sadly, these are exceptions and do not manage to make the whole project float. Strangely enough, I think the language in this novel is decidedly worse than most other Dick novels (I usually like his lanugage!), not to mention Zelazny’s. i don’t know if it’s my taste that is changing or if this book simlpy wasn’t very successful at all. Regardless of which, Deus Irae was a big disappointment and I can only give it two and a half snails.

Tags: , , ,

Title: We Can Build You
Author: Philip K. Dick
Year: 1972

Philip K. Dick seldom worries about credibility or realism in his writing, but each novel has its own strange deviations from what I as a reader would consider likely or realistic. We Can Build You is based on the notion of creating simulacra, a sort of reproduction of humans in a mechanical form. However, many idiosyncrasies surround this output of near perfect androids, and it is obvious that the technical or practical issues are not of interest to the author (which is as far as I know true for all his novels).

Instead, the focus of the novel is the human beings involved in the upheavals, personal and otherwise, which follow the introduction of the simulacra. The main character is Louis Rosen, a small-scale co-owner of a spinet and electric organ company, which introduces the worlds two first simulacra, one of Edwin M. Stanton and another of Abraham Lincoln. Supposedly, they are to be used to reenact the Civil War; only one of the idiosyncrasies mentioned above.

Having read a fair number of novels by Philip K. Dick, I can sense the greatness of other novels, yet unwritten at the time of We Can Build You publication. The focus of Louis’ love, Pris, bears close resemblance to the android with the same name used in Do Androids Dream of Electric Sheep? The discussions about artificial intelligence and what is genuinely human are also present, but are much more developed in later works.

There are passages in this novel which are inspiring and formidably well written, especially the interaction between Louis and Pris. Their topics of their discussions range from themselves, the situation they find themselves in and life in general. These sections are interesting not only because they are relevant to the story and portrays the characters in a beautiful way, but also because they have great bearing on my life and my thoughts outside the novel. Few authors manage to inspire my own writing as much as Philip K. Dick does. So, as is the case for many of his other novels, the characters are the main reason I like this novel.

However (considering the average grade I give this novel, a however is surely expected at this point), the novel fails in some areas. In fact, I have already mentioned one of the problems. This novel only contains traces of future greatness, not greatness itself (apart from the conversations mentioned above). I have read many novels by this author and this one simply fails to impress me; it is not bad, but it is not even close to his best books. Its focus seems shattered, distributed between the personal problems of the characters and the simulacra, and I feel that these two parts do not fit very well together. Still, the characters and the interaction between them is well worth three snails, even though I am a bit disappointed by the other parts.

Tags: ,

The last couple of weeks I have been lazy or busy, depending on how one choose to regard it, which has had the effect of my not updating the 101 in 1001 for a while. Instead of posting a load of separate accounts of the various tasks, I have decided to deal with them jointly in a single post.

Bad news first. Or rather, challenging news first. I just browsed through the list and realised I have a long way to go. Sure, I have been able to complete some demanding tasks (like swimming 10 000 metres, for instance), but with a year and a half remaining of the 1001 days, I still have 84 tasks to go. Challenging indeed. I decide not to call it bad news, since I still think it is possible to accomplish everything I have set out for. However, I will have to develelop a much more aggressive attitude towards achieving my goal.

Then some good news. There are some tasks on the list I have finished, but not written about:

– Have read a total of 10 books by Philip K. Dick: Few authors fascinate me in the same way as Philip K. Dick. His books often surreal, bizarre and philosophical. They are always expertly written. His mind works in a way truly original and produces ideas which lie far beyond anything I myself would have come up with. Novels written by him are not always spot on, but they are always worthwhile.

1. Do Androids Dream of Electric Sheep?
2. The Man in the High Castle
3. A Scanner Darkly
4. Ubik
5. Galactic Pot-healer
6. Martian Time-Slip<
7. Flow My Tears, the Policeman Said
8. A Maze of Death
9. The Three Stigmata of Palmer Eldritch
10. The Father-thing

– Have read a total of 5 books by Ray Bradbury: I have actually read more than five books and all of them have been reviewed. The best of Ray Bradbury is extremely good, but the problem is that there are too many mediocre stories that pull down the average quite a bit. Here are the books.

1. Fahrenheit 451
2. The Day it Rained Forever
3. S is for Space
4. Something Wicked This Way Comes
5. From the Dust Returned

– Have read a total of 5 books by Neil Gaiman: Not including The Sandman (comic), I have read more than five books by Neil Gaiman (with The Sandman it becomes sixteen). In recent years, Neil Gaiman has ascended to the position of being one of my two favourite authors, equalled only by Philip K. Dick. Here are the five first books:

1. American Gods
2. Coraline
3. Good Omens
4. Stardust
5. Neverwhere

– Finish my freelancing praject “Tornet mot stjärnorna”: It took roughly 150 hours of writing to accomplish this, not including time not spent with pen and paper (i.e. thinking, dreaming and talking about it). Although there are still mechanical things left (correcting errors reported by proof readers), I consider this project done.

– Learn to sleep comfortably on my back: This is a somewhat old task as well, since I finished it last autumn. I cannot say that I sleep as comfortably on my back as I do in other positions, but I can do it when I want to.

– Make someone change from Qwerty to Dvorak: I accomplished this some time ago when a friend of mine, Gastono, changed from Qwerty to Dvorak. To my knowledge, he seems satisfied with the change.

Hopefully, these insights into this project will help me to finish it and hopefully it will also lead to more activity online regarding the 101 in 1001. Wish me good luck and I will probably be seeing you soon again!

Tags: , , , , , , ,

Titel: Valis
Författare: Philip K. Dick
Utgivningsår: 1981
Recenserad: 2007-06-16
Status: I bokhyllan

Den riktiga tiden stannade år 73 e. Kr. och det romerska riket upphörde aldrig. Tiden startade igen i mars 1974 då Horselover Fat (eller Philip K. Dick själv) mottog information via en laserstråle från satelliten VALIS (Vast Active Living Intelligence System) som kommit hit från Sirius för att hela den skada den blinde skaparen tillfogat världen. VALIS har meddelat Fat att den femte frälsaren snart kommer, men han vet inte var han ska börja leta.

Låter det här skumt? Valis är den konstigaste boken jag har läst, minst lika konstig som författarens andra böcker tillsammans. Den handlar om galenskap, droger, teologi, död, hopp, frälsning, tro och mycket mer. Det konstigaste med boken är dock inte innehållet i sig, utan att den faktiskt är läsvärd, rentav bra. På något sätt accepterar jag som läsare de premisser som ges och får följa med på författaren och huvudpersonens (det står i någonstans tidigt i romanen att de egentligen är samma person) vansinniga resa i sökandet efter sanningen. Berättelsen är humoristisk på sina ställen och jag skrattade högt flera gånger per kapitel. Humorn är dock alltid svart och det finns mycket tragedi och mörker på dessa 271 sidor.

I Valis blandar Philip K. Dick otaliga tankegångar från andra tider och andra personer (gnosticism, daoism och kristendom är till exempel centrala teman). Han knyter ihop allt detta till en bisarr verklighetsbild som på något sätt ändå hänger ihop enligt sin inre, skruvade logik. Även om de här bitarna är ganska intressanta i sig, är det dock skildringen av karaktärerna och deras strävan att förstå världen som är det centrala i Valis och det är det som gör den bra. Jag brukar gilla författarens sätt att hantera personer (i synnerhet dialoger) och Valis kan vara den bok han lyckas bäst med det.

Jag rekommenderar dock inte Valis, verkligen inte. Jag känner på mig att drogfaktorn (nu menar jag att innehållet är väldigt märkligt, inte att det förkommer mycket droger, för det gör det inte) är alldeles för hög för de flesta. Har man som jag läst många böcker av författaren tidigare och vet att man gillar honom är det förstås en annan sak. Även om det var svårt att bestämma sig har jag kommit fram till att jag gillar Valis skarpt, men istället för att rekommendera den här, pekar jag istället på A Scanner Darkly eller Do Androids Dream of Electric Sheep?

Tags: ,

Titel: The Father-thing
Författare: Philip K. Dick
Utgivningsår: 1987
Recenserad: 2007-05-22
Status: I bokhyllan

Kanske låter det märkligt när jag säger att jag inte läst några noveller av Philip K. Dick innan jag läst klart den här boken (jag har trots allt läst över femton romaner), men det är faktiskt sant. Tyvärr tror jag att jag började i fel ände. Alla noveller som finns samlade här är publicerade någon gång mellan 1953 och 1959 (författaren levde mellan 1928 och 1982 för att han något att jämföra med); i fel ände av dels boken och dels karriären. Novellsamlingen är nämligen extremt ojämn, en salig blandning av extraordinärt inspirerande noveller och tråkiga, intetsägande dito.

Det märks att det är tidigt i Philip K. Dicks karriär, för vare sig idéer eller genomförande har samma slagkraft som de har i senare verk. Trots det finns det vissa noveller jag kommer att minnas med beundran långt framöver. Resten av det här inlägget kommer att handla om vilka noveller som är läsvärda och varför. Jag kommer inte att slösa energi på att förklara vad som är dåligt, det räcker med att betyget blir lågt. Novellerna kommer i den ordning jag gillar dem.

Foster, You’re Dead – Samlingens utan tvekan bästa novell. Mycket skickligt genomförd kritik av kalla kriget och hur regeringar styr över sitt folk genom att använda rädsla som maktmedel.

Exhibit Piece – Briljant novell om verklighetsförvirring, där en man som arbetar med att återskapa 1900-talet går vilse i sin egen konstruktion, eller är det så att han bara inbillat sig sitt framtida jobb på museet?

The Golden Man – Suverän novell om en gudalik människa som kan förutse allt.

The Last of the Masters – Dystopi med två rivaliserande verklighetsbilder, vem var det egentligen som orsakade det stora kriget?

The Hanging Stranger – Centrerad kring en intressant idé med en rolig twist, vinner mycket på bra upplägg och skickligt genomförande.

War Veteran – Spännande novell om en krigsveteran från framtiden.

Som jag redan sagt tycker jag att resten av novellerna är allt ifrån dåliga till riktigt dåliga och jag rekommenderar dem inte. Däremot är de jag nämnt här riktigt bra och om samlingen bestod av endast dessa skulle det här vara en riktig höjdare. Nu recenserar jag dock boken som helhet och kan därför inte ge den mer än två och en halv snigel.

Tags: , ,

A Scanner Darkly

Titel: A Scanner Darkly
Regi: Richard Linklater
Manus: Philip K. Dick, Richard Linklater
År: 2006
Recenserad: 2007-02-28

Jag har dyrkat Philip K. Dick ett bra tag nu och brukar nämna honom som min favoritförfattare. Hans böcker har blivit film inte bara ett fåtal gånger, utan nu är det fler än vad som går att räkna på ena handens fingrar. Även om vissa av dessa har varit bra, har ingen av dem varit bra av samma anledning som förlagan varit det. Jag tycker om Bladerunner, men inte alls av samma anledning som jag gillar Do Androids Dream of Electric Sheep?, för att ta ett exempel. Samma sak kan sägas om flera andra filmatiseringar.

Därför känner jag mig lycklig efter att ha sett A Scanner Darkly, hur motsägelsefullt det än kan verka. Det är en film som verkligen fångar känslan och meningen i boken och den gör det inte lite halvdant, utan jag vågar påstå att det är en av de bästa filmatiseringar jag sett överhuvudtaget (nu menar jag alltså hur pass väl filmskaparen har fångat boken och överfört den till ett nytt medium, inte hur bra själva innehållet är).
A Scanner Darkly handlar om Bob Arctor (eller Fred som är hans kodnamn). Han arbetar som infiltratör åt polisen och lever själv bland de människor som är beroende av den nya drogen, Substance D, som håller på att lamslå världen. I hemlighet rapporterar han till polisen, men gör det på ett sådant sätt att inte ens de vet exakt vem han är. Polisen anar att något är på gång kring missbrukaren Bob Arctor och sätter Fred på att övervaka honom. Till en början ter sig situationen lika surrealistisk för Arctor som den gör för oss tittare, men eftersom Substance D förvrider och bryter ner sinnet, blir han alltmer förvirrad och simmar tillslut i en tillvaro där han inte längre vet vem han själv är.

Den här filmen är mycket mörk och är så gott som helt befriad från ljusglimtar. Svart humor förekommer överallt, men oftast sätter man skrattet i halsen. Philip K. Dicks starka sida har alltid varit karaktärerna, som här bidrar till den mörka stämningen samtidigt som de är mycket trovärdiga. Jag har inte varit missbrukare själv, men Dick var det under större delen av sitt liv och enligt andras utsago ska hans skildringar vara verkligheten trogen.

A Scanner Darkly är skapad på ett förhållandevis ovanligt sätt. Den är först inspelad som vilken film som helst och sedan har man tecknat ovanpå spelfilmen. Resultatet är av mycket hög kvalitet, även om vissa saker ibland ser konstiga ut, framförallt när kameran rör på sig och saker flyttar sig i förhållande till varandra. Jag skulle tro att detta beror på att vi inte är vana vid att se tecknad film uppträda på det viset och att det därför känns fel, men jag är inte säker. Karaktärernas ansiktsuttryck är dock det jag är mest imponerad av och det är inte mycket kommunikation som går förlorad jämfört med en vanlig film.

Innan filmen kom, var jag väldigt tveksam till om Keanu Reeves skulle klara av att göra en sådan roll. Han har alltid framstått som tämligen platt och Arctor är allt annat än det. Han gör dock rollen mycket bra och jag har egentligen ingenting att anmärka på. Detsamma gäller de övriga rollerna, men speciellt fokus på Donna (Winona Ryder) och Barris (Robert Downey Jr.). Alla passar bra in på de bilder jag har av dem från boken.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är barnsligt nöjd med den här filmen. Ni som inte är lika förtjusta som jag i Philip K. Dick kanske ska ta min femma med en nypa salt, men jag kan inte ge den något annat. Jag gav inte boken fem, men jag tycker att filmen för fram vissa aspekter (framförallt slutet) bättre än boken och därmed motiverar det ett högre betyg. Det är sällan jag kan tänka mig att se om en film nästan direkt efter jag sett den första gången, men det här är ett av dessa tillfällen.

Tags: , , ,

Titel: The Three Stigmata of Palmer Eldritch
Författare: Philip K. Dick
Utgivningsår: 1965
Recenserad: 2006-12-27
I bokhyllan

Att skriva om The Three Stigmata of Palmer Eldritch är kanske den klurigaste recensionsrelaterade uppgiften jag ställts inför sedan jag startade den här sidan för lite drygt två och ett halvt år sedan. Det är svårt att veta var jag ska börja eller vad jag ska fokusera på och snudd på lika svårt att bestämma mig för vad jag tycker om boken ifråga. Jag ska dock göra mitt bästa, så får vi se var vi hamnar.

Världen handlingen utspelar sig i är vår egen, även om den inte är speciellt lik. FN dominerar världspolitiken och när jorden hotas av överhettnings- och överbefolkningsproblem, tvingar de människor att emigrera till i princip vilken stenklump som helst som är avlägset beboliga. På dessa sterila kolonier använder människorna en drog, Can-D, som förflyttar dem från deras hopplösa vardag, tillbaka till en Barbie och Ken-liknande verklighet på jorden, fylld av kapitalismens uttryck för framgång och lycka.

Huvudpersonen heter Barney Mayerson och är en man med förmågan att uppfatta framtiden, vilket används av ett stort företag för att förutse vilka marknader som kommer att vara lukrativa samt vilka varor som kan tänkas vara gångbara den närmaste framtiden. Företaget han arbetar för råkar också vara det som ligger bakom den illegala spridningen av Can-D. Intrigen inleds med att Barney bedömer en uppsättning keramiskt hantverk som icke-lönsamt, även om han tycks göra det mer på grund av att han vet att de är tillverkade av hans ex-hustru som han ännu inte kommit över. Därifrån går det raskt åt pipan när han får en uppmaning av FN att emigrera.

Efter en lång resa till och från Proxima Centauri, återvänder affärsmannen Palmer Eldritch och börjar sprida en ny, konkurrerande drog med namnet Chew-Z. Dess solgan är: ”God promises eternal life. We can deliver it.” Men ingen vet egentligen vad det är för drog eller var den kommer ifrån. Och är det verkligen Palmer Eldritch som kommit tillbaka från stjärnorna? Mayerson och hans arbetsgivare kastas in ett surrealistiskt spel där insatserna visar sig vara långt högre än någon anat.

The Three Stigmata of Palmer Eldritch är verkligen surrealistisk, även relativt andra romaner av författaren. Blandningen av att kunna se in i framtiden, uppleva andra platser via droger och virtuella verkligheter gör att man som läsare nästan aldrig vet vad som är verkligt och vad som är en illusion. Genom alla dessa tre dyker Palmer Eldritch upp som ett slags gemensam nämnare. Det är till detta bokens titel refererar, och det måste vara en av de underilgaste och bästa boktitlarna någonsin. Det märkliga är att trots att det känns otroligt förvirrande att läsa, fungerar det ändå bra.

Boken tar också upp en del intressanta teman, som relationen mellan religiösa och droginducerade upplevelser. Religion är ett tema som dyker upp på flera sätt, även om det är svårt att ta upp här utan att förstöra för framtida läsare. I vanlig Philip K. Dick-anda är förstås karaktärerna minsta halva nöjet och hade det inte varit för att man erbjuds en så pass förstklassig möjlighet att kliva in i äventyret via framförallt Mayerson hade boken bara varit dålig.

Istället har jag svårt för att bestämma mig om boken är surrealistisk, obegriplig, genialisk eller alla tre. Boken verkar vara en av Dicks mest prisade, både av kritiker och av läsare, men det påverkar förstås inte min uppfattning om boken. Egentligen skulle jag vilja läsa om den för att kunna sätta ett rättvist betyg, men till dess får The Three Stigmata of Palmer Eldritch fyra och en halv snigel.

Tags: ,

Titel: A Maze of Death
Författare: Philip K. Dick
Utgivningsår: 1970
Recenserad: 2006-12-13
I bokhyllan

Fjorton personer transporteras var och en för sig och av olika anledningar till en avlägsen koloni vid namn Delmark-O. Ingen vet egentligen vad de ska göra där, bara att de fått nya arbetsuppgifter som kräver att de åker dit. Väl framme går något snett och de instruktioner de skulle ha fått om deras uppdrag försvinner. De är helt ensamma, utan vare sig mening med sin tillvaro eller medel att ta sig ifrån planeten. Känslan av desperation och hopplöst het accentueras förstås av att de börjar dö, en och en…

A Maze of Death bär många av de uttryck som är så vanliga i Philip K. Dicks författarskap. Laborerande och experimenterande av verkligheten i olika plan är kanske det viktigaste i den här boken, tillsammans med ett ganska mörkt fokus på död och dödsdriften hos människor. Jag har funderat på att Dick skriver på ett speciellt sätt som gör att själva attityden kan förstöra boken mycket om man inte tänker sig för. Läser man böcker för att se vad som händer i slutet, kommer man inte gilla Dick speciellt mycket. A Maze of Death innehåller visserligen flera intressanta vändningar, men det bästa är ändå stämningsskapandet och skildringen av vägen fram till slutet.

Boken gav mig också mycket idéer till sådant jag själv skulle vilja skriva eller använda i rollspel på något sätt. Jag ska inte prata alltför mycket om det här, den som lever får se helt enkelt. A Maze of Death är helt klart en bok som inspirerar mig, men det är ganska långt ifrån det jag gillar bäst av författaren. Faktumet att den är under tvåhundra sidor lång är ett stort plus för mig och jag älskar verkligen när en författare kan skriva en vettig bok utan att gödsla med sidor. Fyra sniglar till A Maze of Death.

Tags: ,

Titel: Flow My Tears, the Policeman Said
Författare: Philip K. Dick
Utgivningsår: 1974
Recenserad: 2006-09-27
Status: I bokhyllan

När jag från hyllan tar ner en bok skriven av Philip K. Dick är det två tankar som samsas i mitt huvud. Den första är att jag verkligen gillar författare som kan skriva en bra bok utan att använda femhundra sidor. Det andra är en undran om vilket sätt just den här boken ska vara märklig. Han lyckas nämligen alltid med att skriva böcker som är bra, samtidigt som böckerna blir konstigare och konstigare. Ofta handlar det om tveksamheter kring vad som är verklighet och vad som inte är det, men hur detta uttrycker sig kan vara väldigt olika.

I Flow My Tears, the Policeman Said blir man inte alls besviken om man förväntar sig detta. Det är en bok som på många sätt är typisk för författaren. Den innehåller skickligt beskrivna och konstruerade karaktärer som upplever de mest konstiga saker, men ändå känns djupt trovärdiga. I vanlig ordning anser jag att detta är Dicks största förtjänst. Den här gången handlar det om kändisen Taverner, en mycket framgångsrik människa och en produkt av ett hemligt regeringsprojekt med genmanipulerade individer. En dag vaknar han upp i en skabbig lägenhet på ett motell. Hela världen har glömt honom, inklusive det storebrorssamhälle han lever i. Enligt registren har han aldrig existerat.

Intrigen handlar om Taverners försök att nå tillbaka till toppen och ta sig ur sin situation. Den innehåller droger, verklighetsförvirring och allt annat Dick är känd för. Den bjuder på många tämligen märkliga och ibland rätt långsökta vändningar som jag måste säga att jag känner mig delad inför. Vissa saker är geniala, andra är bara konstiga. Att det här är en bra bok råder det ingen tvekan om, frågan är bara hur bra. Den står sig dock knappast mot Dicks andra böcker och jag rekommenderar den därför inte. Efter ett noggrant övervägande får den ändå tre sniglar för briljant utförande av en halvbra idé.

Tags: ,

Titel: Martian Time-Slip
Författare: Philip K. Dick
Utgivningsår: 1964
Recenserad: 2006-03-17
Status: N/A

Martian Time-Slip är typiskt Philip K. Dick. Den innehåller många element som kännetecknar hans sätt att skriva. Och det är bra. Boken handlar om vanliga människor som dras in i ett intrikat drama kring en autistisk pojke, vars far precis tagit sitt liv. Intrigen är tät och trots att det är få karaktärer, interagerar de på ett synnerligen mångfasetterat och intressant sätt, utan att för den sakens skull kännas konstlat.

I likhet med andra böcker, värderar inte författaren de mentalt sjuka (eller annorlunda kanske skulle vara bättra att säga). De ser världen på ett annat sätt och ingen av versionerna är mer rätt än någon annan. Tesen att autism beror på en annorlunda uppfattning av tiden är central för den här romanen och gör intrigen något utöver det vanliga (för andra författare, rätt vanligt för den här). Till att börja med är den inte riktigt linjär och innehåller också en hel del eleganta vändningar.

Personerna är det som brukar imponera mest på mig och jag tycker att han lyckas bra med det här också. Huvudrollsinnehavarna känns genomtänkta, trovärdiga och passar väl in i handlingen. Martian Time-Slip är en bra bok som jag rekommenderar till de som redan läst något av författaren och gillat det. För er som är helt nya, rekommenderar jag dock hellre Do Androids Dream of Electric Sheep?

Tags: , ,

« Older entries