Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 22 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 50 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Terry Pratchett

Terry Pratchett

You are currently browsing articles tagged Terry Pratchett.

Title: Thud!
Author: Terry Pratchett
Year: 2005

It’s amazingly difficult to write more than thirty books set in the same fictive universe without repeating oneself a few times, and even though Pratchett has shown that he isn’t above that (see Going Postal  and Monstrous Regiment, for instance), Thud! is still a good try. It’s a continuation of my favourite Discworld thread, namely the one about the City Watch (containing pearls such as Feet of Clay). The story focuses on the anniversary of the Battle of Koom Valley, a recurring source of friction between dwarfs and trolls everywhere in the world. A dwarf leader named Grag Hamcrusher is murdered and Vimes, Carrot, Angua and the others are sent to investigate (incidentally, there’s also a new figure, a vampire). Of course, it turns out that it isn’t a simple murder and that this time the anniversary has a potential to be much more than a rough night in the city’s streets and bars.

Apart from covering the standard subjects of this series, such as policing and the various problems contained within the watch, Thud! focuses on ethnic polarisation and antagonism, with obvious references to real world occcurences of such phenomena. Since Vimes is now father to a young boy, it also means that these harsher themes are interlaced with something softer and more affectionate, although the combination itself is of course a crucial point in the story.

This setup reminds me of many of the other novels in this series, all of which I like rather much. Some things repeat themselves, especially things about the city. Yes, Ankh-Morpork is a colourful explosion of wild ideas, but there are limits to how many books one can set in it before it becomes too old. Pratchett has passed that point a long time ago. Still, I do think that the author develops for every book and that there’s a distinct difference between later and earlier books. In short, he’s become a better author and this gives this book an edge towards the older ones.

To sum things up, this book is probably much better than many of its predecessors, but that effect is somewhat cancelled by the fact that I’ve read more than thirty books by Pratchett. Thud! is good, but it’s not unique and it contains too few new things to be really good. Considering that the most recent two books I’ve read by this author only received two and a half snails each, the three and a half I’ve decided to give Thud! is pretty good.

Tags: , , ,

Title: Going Postal
Author: Terry Pratchett
Year: 2004

I have not read or listened to every Discworld novel, but not far from it. This is due to many things, but the fact that I listen to them rather than read them is more than just a contributing factor. The first half of the series (from Isis Audio Books) is read by Nigel Planer, who probably is one of the best narrators of fiction of all time. The second half, thus including Going Postal, is read by Stephen Briggs, a competent but not brilliant narrator.

In the chronology, Going Postal ought to be placed after The Truth, since the newspaper from that novel is well established in the city. The story focuses on Moist von Lipwig, a masterful swindler with a face no one seems to be able to remember. However, he is caught and sentenced to death, but is offered a second chance after a fake execution; he is to become the new Grand Post Master of Ankh-Morpork. Of course, this is not as easy at it seems, since the post service has been out of order for a long time and the new clacks (semaphore) system has taken its place. Or has it? Moist decides that this ought not be the case, but he has to fight against, prejudice, rivalry, madness and more to revive the mail service.

All this works, but it is not good. Perhaps it is because I have read so much by Terry Pratchett, or perhaps it is because I do not enjoy Stephen Briggs as a narrator. Most likely, it is a combination of both. The story itself feels rather weak, with some unfinished threads and no truly unique features. On the positive side, Going Postal contains some original characters that are highly enjoyable. On the whole, though, I expect more of Pratchett. Or at least, I did expect more, but perhaps not in the future. Two and a half snails to Terry Pratchett and Going Postal.

Tags: , , ,

Title: Monstrous Regiment
Author: Terry Pratchett
Year: 2003

I have always liked Pratchet, but I can see three reasons why I did not like this novel particularly much: I have grown tired of his writing, it was an inevitable bad novel in a series of better ones or Pratchett has started writing worse novels in general. I tend to think that the second is the most plausible, since I would need more data to assess the relevance of the other two.

Monstrous Regiment is a book about women in the armed forces, drawing its title from the work The First Blast of the Trumpet Against the Monstrous Regiment of Women by John Knox. The reader follows the story of a girl named Polly “Oliver” Perks, who disguises herself as a man in order to find out what has happened to her lost brother. The squad she joins is, as usual, comprised of a plethora of strange characters and creatures.

There are mainly two things with this novel that bother me. Firstly, the theme is a sort of kindergarten-level gender discussion which fails to enrich me in any substantial way. I think the underlying messages are germane, but they are on such a basic level that they might appeal to teenagers, but hardly to myself. Satire is present in this novel, but it is not as profuse as in other works by Terry Pratchett. Since this is one of the major reasons I read his novels, I am disappointed.

Secondly, there is hardly anything unique in this story. Many concepts are present, but have been expounded more expertly elsewhere (vampires in Carpe Jugulum, newspapers in The Truth and so forth). Admittedly, some characters show more depth than is usual for Pratchett (I am thinking of Lieutenant Blouse in particular), but these small glimpses are simply not enough. Adequate language and concepts save this novel from utter failure, but does not on its own motivate a higher grade than two and a half snails.

Tags: , , ,

In recent years, listening to audio books has been something which has escaped the circle of the visually impaired and has made its way to the general public. Although I am somewhat visually impaired myself, this has got nothing to do with my inclination to like audio books, since I have no problems reading normal books in any case. In this article, I will attempt to explain why I think the concept of audio books is so marvellous and describe in what ways they have helped me towards a more relaxed and enjoyable life.

Different kinds of audio books
There are many ways of presenting fiction auditorily and not all of them count as audio books. For it to count, the primary medium has to be text, which invalidates most plays and drama in general ((which in normal cases are not considered to be books in the first place, since being published in print is seldom the goal, albeit they can be reproduced that way).

That being said, audio books come in many forms, varying greatly in artistic quality and degree of freedom. In one end of the scale, we have text-to-speech software, which simply transforms written text into sound, using a digital voice sythesiser. These books does not add anything at all to the text itself, but rather removes from it, because even if the text was meant to be read silently, reading it aloud in a bad manner will severely damage the experience. However, this might be a viable option if the source is a non-fiction one and the reading is aimed simply towards acquiring information.

In the other end, we have audio books produced by a team of actors, each having one or several characters. The text of the book is still spoken verbatim, but since the human voice is capable of transmitting much more information than printed letters, the readers greatly affect the end product. This end of the scale sometimes has the same effect as the other one in that there is a risk that the listener do not appreciate the information added by the actors. However, this is a slight risk which is worth taking, because most productions are professionally executed and generally add to the experience in a positive way.

Having covered the ends of the scale, it is time to state that I tend to avoid these extremes if I can. I get nothing out of listening to a digital voice and have more drama-like productions is so rare that it is not an issue. Most audio books are read by one author, probably with the intent of adding meaning to the text by, for instance, modulating his or her voice to match that of character currently speaking. Apart from that, focus is seldom removed from the text itself.

The benefits of listening to audio books
The main reason for listening to audio books is a practical one. Assuming that it is nice to read (or listen to) books, one quickly realises that time is a limiting factor. Counting the number of free hours during a normal week can sometimes be depressing and this is where audio books excel over printed ones.

In order to read a book visually, one needs somewhere to sit or lie, illumination, reasonable silence and most importantly, the luxury of having nothing else that has to be done. However, with audio books, this is not true. There are numerous situations in which listening to a book is possible, whereas reading a printed one is not. Here are some examples:

– Walking
– Washing dishes
– Cleaning
– Cooking

Using one’s imagination, it is easy to make the list much longer. Try to approximate the time spent on all of these activities during a week and you will probably reach a respectable amount of time (my estimation is roughly fifteen hours a week). Now, imagine that you have an Mp3 player in your pocket at all times, and as soon as you start one of these activities, you continue with your audio book, what would the result be?

Reading a book aloud takes slightly more than two minutes per page, which means roughly twelve hours for a 300-page novel. Here comes the secret of audio books, make yourself ready. You can enjoy 50 novels a year, without spending more time on reading. But wait, that is not all. By adding something to these otherwise menial tasks, they become much more enjoyable. I have never enjoyed washing dishes or cleaning, but if I have a good book to accompany me, it is alright. I am not sure which one of these benefits I think most important, so at least for me, they are about equal in value.

Where to start
Being swayed by my eloquence, you would of course like to know where to start. Sadly, I cannot help you, because I do not know what kind of literature you like. However, I can say that most narrators nowadays are fairly good and the risk of running into an incompetent one is rather low. I sugest that you pick your audio books after what you would like to read and then hope the narrator is good. If he or she is, you can always check what else has been read by the same narrator.

My all-time favourite is Nigel Planer, who has read a great number of Terry Pratchett‘s books and done it in an absolutely brilliant way. Not only is his voice enjoyable to listen to, but his skill in modulating different voices is unrivalled. If you think you like satirical fantasy, but are not acquainted with Terry Pratchett, try have a look at Pyramids. If you already know Pratchett, take any book you like, because even if the books themselves are not always good, Nigel Planer always is.

Information added
Having discussed the main reasons for listening to audio books, the time has come to digress a little bit and look at audio books in general. As I have already touched upon briefly, the reader of an oudio book adds information to the text, which was not there when the author wrote the book. This can include a number of things, but modulating his or her voice to match charaters, situation or atmosphere is very common. However, these are interpretations done by the narrator, which actually adds a layer between the consumer and the author. In most cases, this is not an issue, because a few bits of added information does not put the audio book so far away as to count as a new experience entirely.

Another thing worth bringing up is the fact that it takes at least twice as long to listen to a book compared to reading one. This means that the listener has more time to digest the information and really get into the book. Even fairly complicated novels may work nicely as audio books, because the pace is so much lower. Naturally, this might be regarded as a disadvantage as well.

Information lost
Most books are written in a linear manner, which represents no problem to the narrator, but there are exceptions to this. Take Alfred Bester’s The Demolished Man, for instance. Several parts of the novel utilise weird typography to convey in what way a telepathic party progresses. This is of course utterly impossible to narrate and so the information is lost. However, this is extremely rare and is thus not a very serious problem.

Furthermore, it is more convenient to reread a passage than it is to rewind and listen to it again, which makes some books unsuitable for listening. If a book uses a complicated sentence structure or is suffused with complex arguments, and the option to reread is essential, then listening to the book is probably not a good idea The problem arises fairly seldom, though, and only once or twice out of more than a hundred audio books have I felt that it would have been better to have read the book visually instead.

Listening to audio books is a powerful way to make menial tasks more attractive and to enjoy much literature that would otherwise have been missed. It might take a while to get accustomed to listening to books, but after a while, there should be no problem. I have reached a level where I can do almost anything at the same time listening, except things which have to to do with communication (writing, speaking and so forth). And even if cramming in as much literature as possible is not your goal, there are many excellent audio books out there which are simply not as good when read silently.

Tags: , , ,

Titel: Night Watch
Författare: Terry Pratchett
Utgivningsår: 2002
Recenserad: 2007-01-31

Night Watch är enligt min favorit läsguide den sjätte boken om stadsvakten i Ankh-Morpork. Den här gången är handlingen centrerad till Vimes, även om en del andra gamla karaktärer också dyker upp. Det hela börjar med en jakt på galningen Carcer, men det hela blir snabbt mer allvarligt då brottslingen tillsammans med Vimes förflyttas bakåt i tiden till stadens våldsamma förflutna.

Boken anspelar mycket på revolutioner, hemlig polis och livet i skuggan av dessa. kanske har boken tack vare det allvarliga temat också en lite seriösare ton än många andra av hans böcker. Detta sker lite på bekostnad av den språkliga lekfullhet Pratchett i vanliga fall uppvisar. Bokens starka sida är för en gångs skulle innehållet och handlingen, inte hur det har utförts.

Av det följer naturligtvis att jag tycker att boken är sämre genomförd rent språkligt jämfört med många av hans andra böcker. I vanliga falla brukar jag bli imponerad av hans sätt att skriva och hantera engelska språket, men även om det är helt okej i Night Watch är det inte så att jag blir direkt begeistrad.

Vad gäller sammanfattning och rekommendation säger jag som jag brukar göra: Börja läsa i början på någon av trådarna (dessa syns tydligt i guiden) och se vad du gillar bäst. Personligen är fortfarande stadsvaktstråden en favorit. Pyramids är också ett bra första val, eftersom den är i stort sett fristående från de andra. Night Watch har inte gjort något speciellt intryck på mig, utan sällar sig till skaran av bra böcker av Terry Pratchett.

Tags: , , ,

Titel: The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Författare: Terry Pratchett
Utgivningsår: 2001
Recenserad: 2006-12-22

The Amazing Maurice and His Educated Rodents är en av de första böcker som i huvudsak riktar sig till en yngre publik. Nu beror ju det lite på hur man räknar det, eftersom jag av egen erfarenhet vet att många av andra böcker av författaren också tilltalar en unga. Det man som liten inte får med när man läser Pratchett är satiren, vilket är den enskilt störst bidragande faktorn till att jag gillar honom.

Den här boken handlar om katten Maurice och ett gäng råttor som blivit intelligenta av att ha ätit något (o)lämpligt. Tillsammans med pojken Keith drar de runt bland städer och byar och lurar de styrande på pengar. Först förpestar de människors tillvaro genom att synas, ta deras mat och allmänt bete sig som lägre evolverade råttor gör mest. Sedan, när denna fas är fullbordad, erbjuder sig Keith att hjälpa staden och med hjälp av sin flöjt leda mössen ut ur staden och rädda den. Givetvis tar han betalt för spektaklet Råttorna börjar dock bli tveksamma på huruvida deras metod är etisk riktig eller inte. De bestämmer sig för att göra en sista stöt, vilket också råkar sammanfalla med uppstigandet av en extra illvilliga råttkung…

Haken med The Amazing Maurice and His Educated Rodents är att den saknar det mesta jag gillar med Pratchett. Visst är den bra skriven och kanske är också historien intressant för ungdomar, men den tilltalar mig inte överhuvudtaget. Pratchetts brukligt slagkraftiga känsla för satir visar sig ibland, men alldeles för sällan. Jag rekommenderar inte den här boken till någon, även om jag kan tänka mig att målgruppen uppskattar den mer än mig.

Tags: , , ,

Titel: Carpe Jugulum
Författare: Terry Pratchett
Utgivningsår: 1998
Recenserad: 2006-12-12

Snart finns det inget mer att säga om Terry Pratchett. Det här är den 28:e boken jag recenserar som är författad av honom och det känns som om jag borde uttömt det vettiga jag eventuellt har att tycka om hans författarskap. Visst, en bok är inte den andra lik, men saker såsom stil, språk och dylikt känns överflödigt att än en gång kommentera. Jag summerar det hela med att jag tycker att han är en bra författare och att han har ett språk som passar mig mycket bra.

Med det sagt, måste jag ändå säga att jag verkligen inte gillar Carpe Jugulum och att det utan att egentligen tveka är den sämsta boken han skrivit. Humorn är mossig och känns igen från andra böcker, häxorna har aldrig fallit mig i smaken och berättelsen känns splittrad och osammanhängande. Tanken är att det ska vara en berättelse om en skock vampyrer som får för sig att ta över Lancre och häxorna sätter sig på tvären, men det hela kraschar någonstans halvvägs och blir bara skräp.

Det värsta är att allting som är bra i den här boken finns i andra böcker skrivna av Pratchett. Hela grejen med vampyrer är både bättre och mer framstående i till exempel The Fifth Elephant. Jag rekommenderar inte den här till någon. Läs gärna Pratchett, men läs någon bra bok istället.

Tags: , , ,

Titel: Maskerade
Författare: Terry Pratchett
Utgivningsår: 1995
Recenserad: 2006-08-16
Status: N/A

Precis som utlovat kommer här en recension av nästa bok om häxorna. Magrat har blivit drottning och har inte längre tid med häxeriet, utan motvilligt inser de andra att häxor behöver vara tre. Två stycken bråkar bara med varandra, men tre kan på något sätt hålla balansen inom gruppen och vända eventuella aggressioner utåt.

Problemet är att den tilltänkta tredje kvinnan inte befinner sig i landet, utan har flyttat till Ankh-Morpork för att bli sångerska. Snart får hon anställning på operan, där det snart blir tydligt att allt inte är som det ska. Ett spöke hemsöker nämligen den gamla byggnaden. De båda äldre häxorna anländer snart och lägger sina långa näsor i blöt.

Jag måste säga att jag gillar Maskerade. Det är ganska långt ifrån Pratchetts bästa, men det är också långt ifrån det sämsta. Intrig och handling är bra, även om karaktärerna fortfarande lämnar mycket att önska. Språk och sånt passar mig precis som vanligt. Tre och en halv snigel till Maskerade.

Tags: , , ,

Titel: Lords and Ladies
Författare: Terry Pratchett
Utgivningsår: 1992
Recenserad: 2006-08-14
Status: N/A

Ursprungligen gillade jag inte Pratchetts böcker om häxorna. Jag tror egentligen att det är ett resultat av de två första böckerna i den tråden (Equal Rites och Wyrd Sisters) som av någon anledning inte passade mig alls. Boken efter den var dock helt okej och så också Lords and Ladies.

Häxorna har återvänt hem och Magrat ska bli drottning. Men barriärerna mellan världarna är tunn just kring midsommar och älvorna gör ett försök att bryta igenom för att än en gång härja i världen. Häxorna gör sitt bästa för att motverka dem. Berättelsen hämtar en hel del från Shakespeare och från många folksägner om älvor och så vidare.

Det som gör boken bra är egentligen älvorna. Det är trevligt med ondskefulla älvor som dessutom porträtteras på ett bra sätt. Jag har fortfarande inte så mycket till övers för häxorna i sig, men den här gången är omgivningarna och själva berättelsen bättre. Det blir tre sniglar för Lords and Ladies.

Tags: , , ,

Titel: Good Omens
Författare: Neil Gaiman, Terry Pratchett
Utgivningsår: 1990
Recenserad: 2006-02-24
Status: N/A

En bok skriven av de båda författarna kan inte bli dålig. Jag gillar Pratchett mycket för hans språk och hans fantasi. Den senare brukar oftast ges utlopp i en fantasymiljö och därför blir det extra roligt att se honom skriva en nutida berättelse. Neil Gaiman tycker jag än mer om och han har aldrig gjort mig besviken hittills. Tillsammans berättar de en historia om Domedagen och antikrists födelse på jorden. Tyvärr förväxlas han med en annan bebis på BB och får helt fel uppfostran. En ängel och en demon iakttar händelserna på jorden som till sist ska leda till den stora kampen mellan himmelen och helvetet. Det verkar dock som om de själva är inte riktigt säkra på att idén i sig är vidare bra…

Good Omens är inte heller dålig, men det är knappast en fullträff. Många inslag känns igen från både Gaiman och framförallt från Pratchett. Det gör att mycket känns gammalt och förlegat istället för nytt och spännande som det borde vara. Å andra sidan behåller de i alla fall till viss del skickligheten som författare och lyckas framförallt med personporträtten. Jag tycker absolut att den här boken är läsvärd, men jag tycker att båda författarna har skrivit bättre böcker var och en för sig. Jag tror också att Good Omens uppskattas långt mycket mer av någon som inte läst mycket av de båda författarna innan. För er borde det här vara en riktig fullträff.

Tags: , , ,

« Older entries