Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Dune

Dune

You are currently browsing articles tagged Dune.

Ambient music

It was a long time ago I wrote about music last time, but for a while now, I’ve felt the urge to write an article about ambient music in general and two specific artists in particular. I don’t use ambient music frequently, but I like it when I’m writing role-playing material or fiction. This article is not about nondescript ambient music you can find in heaps out there. This article is about ambient music which makes you really feel that you are somewhere else. I’ve only found three really good examples of this and those are what I plan to share with you now.

Robyn Miller – Myst Soundtrack

I bet at least some of you still remember the first Myst game, but do you remember the music? I do, because I’ve been playing it for hours and hours ever since. This album by Robyn Miller is probably the best ambient music ever written and it continues to be awesome even after all these years. I loved the atmosphere in the first two Myst games and I still feel exactly the same sense of mystery and wonder as I did when I explored those worlds so many years ago.

The above piece is the title track of the first Myst game and serves as an example of Miller’s genius. I love the mixing of “tribal” sounds and the more menacing undertones. I feel like I’m walking into a strange village, surrounded by marvellous things that might be dangerous, but that never the less entice me to move on. Before I end this bit about Myst, I should say that the music to the sequel, Riven, is a bit more unoriginal, but still really, really good as ambient music. This last track is from the first Myst, though, but the soundtrack for Riven is easy to find on YouTube if you want to have a look.

Shpongle – Nothing lasts… but nothing is lost

Shpongle is an old favourite of mine, originally recommended by a friend (thanks, Johan). The album Nothing lasts.. but nothing is lost served as my main inspiration source when I wrote my parts of Haragada, and also for parts of my own grand project, Magneter och mirakel. I have a very romantic view of deserts, probably because I live far from them and don’t have to endure their unforgiving climate, but also because I grew up with Frank Herbert‘s Dune and its various offspring (see this post in Swedish about . This album takes me straight to the heart of the desert, where dunes stretch as far as the eye can see and the sky is a sapphire blue. This feeling can best be exemplified by the following track:

In this album, Shpongle manages to do more that create a dream of deserts, it also has a strong Arabic touch which again stirs the love for that fictional place where robed, Arab-like people fight for their freedom (or indeed real Arabs, as in Lawrence of Arabia). The following track takes us to a small, dimly lit tent, where a sorceress is performing an invocation. Of what? Of that I can only dream.

Kenji Kawai – Ghost in the Shell: Innocence

After watching Ghost in the Shell (the first anime, Innocence is the sequel), for many years I held that soundtrack as one of my very favourites. Then, when I watched Innocence in 2004 (review in Swedish), I was ecstatically pleased that Kenji Kawai, the composer, not only had followed director Mamoru Oshii‘s instructions to keep developing the themes from the first movie, but that he also managed to make it even better. Here is the title track:

In addition to this kind of music, which brings memories of rain, neon signs and philosophical cyborgs, Kawai also composed more action-packed tracks for the film. If I want to write either cyberpunk or anything where a high-technology Japan fits in, this is the given choice. To be honest, though, I listen to this soundtrack a lot more often than that. The track below still resembles the first one, but with a completely different tone. It’s one of my favourites and is called “Attack the Wakabayashi”.

Tags: , , , , , , , ,

Henrik tipsade mig om en sida med soundtracket till det numera antika äventyrsspelet Dune. Sedan dessa har jag läst böckerna och gillat dem skarpt. Det är en smått euforisk upplevelse att efter kanske tolv år höra musiken igen. Jag gillade spelet då, även om jag inte kunde egelska och pappa var tvungen att översätta. Jag vet inte om jag skulle gilla spelet om jag laddade hem det idag, men musiken är grym!

Tags: , , ,

Titel: Chapter House Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1985 (2004)
Recenserad: 2005-03-18
Status: I bokhyllan

Detta är den sjätte boken i serien och därför så utfärdar jag en spoilervarning för de som inte har läst ettan till och med fyran. I vanlig ordning kommer jag inte att avslöja alltför mycket detaljer om den här boken, så det ska inte behövas någon dylik varning för den här boken. Historien som började med Dune fortsätter och det Arrakis vars yta blev svett av atomexplosionens eld är nu för evigt förlorat. Men sandormarna och den livsviktiga kryddan måste räddas till varje pris. Lösningen för Bene Gesserit ligger hos den enda orm de lyckades rädda innan Dunes yta förstördes.

Samtidigt som systerskapet försöker göra sitt älskade och hemliga Chapter House till ett nytt Dune, jagas de fortfarande av Honoured Matres, välkända sedan Heretics of Dune. En efter en faller deras världar; vad ska de göra för att rädda framtiden för deras mångtusenåriga sällskap? Det finns inget enkelt svar på frågan, men Darwi Odrade tror sig se en lösning. Hon är nu Mother Superior och vi får genom hennes ögon den länge efterlängtade inblicken i hur Bene Gesserit tänker och fungerar. I samma no-ship som sandormen finns den speciella Idaho-gholan och Murbella, båda kända sedan tidigare. Där finns också den sista Tleilaxu-mästaren, Scytale. Alla dessa har sina egna hemliga planer och hela boken vill man få reda på vad den stora planen är.

Boken liknar den innan, men känns fortfarande inte som att de platsar i serien i övrigt. Innehållet är bra, speciellt den information som presenteras gör att de tidigare böckerna får större mening och djup. Själva handlingen är också bra; det enda problemet är att den börjar först efter ett par hundra sidor. Hade jag inte vetat att det var sista boken hade jag kanske slutat läsa efter halva, men nu när jag har läst klart den ångrar jag det inte. Jag tyckte inte riktigt om slutet, eftersom jag hade velat få veta mer om vissa saker, även om jag kan se att slutet har sin charm.

Det är nästan meningslöst att rekommendera boken; har du läst alla fem innan är det lika bra att läsa den här också, för den är värdefull för att knyta ihop serien. Har du inte läst de fem innan var det ganska dumt att läsa den här recensionen om du planerar att läsa de andra böckerna, vilket jag rekommenderar alla att göra.

Hela serien då? Tja, det går nog bra att sammanfatta genom att titta på tilldelade betyg. Ett till fyra var mycket bra, fem och sex intressanta men inte fullt så bra. Frank Herbert har i alla fall gjort ett bestående intryck på mig och jag kommer alltid att minnas böckerna och den inspiration de har givit till de allra mest orelaterade projekt.

Tags: , ,

Titel: Heretics of Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1984 (2004)
Recenserad: 2004-09-13
Status: I bokhyllan

Min inställning till den här boken var aningen splittrad, redan innan jag började läsa den. Jag var väldigt positivt inställd på grund av att de fyra förgående böckerna var så bra, men också negativt inställd på grund av att jag hört att boken inte alls ska hålla samma kvalitet som de tidigare. I vilket fall bestämde jag mig för att läsa den.

Heretics of Dune utspelar sig några tusen år efter Leto II:s död, men det visar sig ganska snart att trots att han varit borta från världen så länge, styr han mänskligheten från det förflutna och det tycks inte finnas något sätt att undfly det öde han skapat. Det intressanta med boken börjar vid ett av berättelsens fokus, Bene Gesserit. Tidigare har de bara figurerat i utkanten av handlingen och visserligen spelat en stor roll, men detta är första gången man på allvar får en inblick i systerskapet från insidan. Från flera mäktiga systrars synvinkel får vi följa träningen och utvecklingen av Duncan Idaho, där de tidigare försöken har slutat med att han lönnmördats av sina egna skapare. Vi får dock inte reda på varför, men känslan av att stora planer ligger precis under ytan är överhängande hela tiden.

På Dune, eller Rakis som planeten nu kallas, har öknarna åter börjat ta över och Shai-Hulud är åter föremål för folkets tro. På Rakis framträder en flicka som visar sig kunna kontrollera sandormarna, vilket visar sig vara den utlösande faktorn som sätter hela universum i gungning. Också en tredje part spelar en stor roll, nämligen resultatet av Leto II:s Golden Path. Människan har spridit sig över oändliga vidder och nu återvänder många av dessa för att söka upp och erövra sina förfäders hemländer.

Jag ska säga att den femte boken är mest lik den tredje, men att den samtidigt saknar vissa element som gjorde Children of Dune till en riktig höjdare. Det jag åsyftar är de intressanta huvudpersoner. Med det vill jag inte säga att de är tråkiga i Heretics of Dune, bara att de var så mycket mer fantasirika i den tredje boken. Frank Herberts språk är detsamma och det passar mig fortfarande utmärkt i smaken. Handlingen är minst lika spännande som i tredje och bjuder på en hel del överraskningar och fascinerande vändningar.

För att knyta an till början av den här texten, måste jag säga att jag inte håller med dem som tycker att den här boken är sämre än de innan. Om den är det, så är det inte med speciellt stor marginal. Det enda som talar mot den är att den känns lite avhängd från de andra, men det sänker inte betyget nämnvärt. Jag gav Children of Dune fyra och en halv snigel och vore det inte för att den här boken har för lite gemensamt med de andra, skull den får samma betyg. Nu får den dock nöja sig med att ha övertygat mig om att jag visst borde läsa sista boken, samt de fyra fina sniglar jag ger den i betyg.

Tags: , ,

Titel: God Emperor of Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1981 (2004)
Recenserad: 2004-08-05
Status: I bokhyllan

Nu har det gått lite drygt ett halvår sedan jag läste ut Children of Dune. Den största anledning till det dröjde så länge, var nog att jag inte kände för att läsa speciellt mycket då alls och när God Emperor of Dune utspelar sig hela tre och ett halvt tusen år efter Children of Dune, tyckte jag inte det var så brådskande, det kändes som om det var lagom för en paus halvvägs i serien. För någon vecka sedan började jag dock läsa och jag måste säga att Frank Herbert återigen slår mig med häpnad. Nu har jag läst fyra böcker och alla har de varit olika. Den som tror att de sex böckerna om Dune är en enda lång serie som bara maler på, tror helt fel. Böckerna är var och en speciella på sitt eget sätt och oftast inte alls lika de innan eller efter. Om första boken var en äventyrsbok, andra boken en politisk thriller och tredje boken en filosofisk thriller, så är den fjärde boken, God Emperor of Dune något helt annat. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska kalla det, för jag har aldrig läst en bok som liknar denna. Låt mig säga några ord om den, så kanske det poppar fram någon bra sammanfattning i slutet:

Det har som nämnts gått många tusen år sedan Leto styrde universum in på sin Golden Path och än så länge består den. Leto har nu blivit the God Emperor och betraktas genom hela unversum som både gud och härskare. Hans sinne innefattar alla de som levt innan honom, från mänsklighetens födelse och han är i sanningen en underlig figur. Hans kropp har halvt genomgått en metamorfos och är nu bara delvis mänsklig. Leto säger att han håller på att förvandlas till en sandorm för att åter bringa Shai-Hulud till Dunes öknar och än en gång låta dem härska över planeten. Men det är få som förstår sig på Letos Golden Path, även om de flesta erkänner honom som gud. Leto säger att the Golden Path är mänsklighetens enda chans till överlevnad och att de grymheter han ibland tvingas utsätta unversum för, bara är bleka bilder av det öde som möter mänskligheten skulle hon avvika från hans väg.

I boken finns ingen egentlig huvudperson, även om handlingen oftast kretsar kring Leto eller någon av de som har mest med honom att göra, fiender eller allierade lika. Men ingen av dessa förstår denna underliga varelse, som en del kallar den värste tyrannen världen skådat. Leto pratar mycket och mystiskt och det är ibland tung läsning. Det som ska sägas är att det dock oftast är vettigt och jag har aldrig sett en författare gestalta en så upplyst och komplicerad person på ett så bra sätt. Känslan genom boken är att Leto är fadern, som känner alla andra, fastän ingen annan känner honom. Han tycks känna sina fienders planer och sina tjänares tvivel och oavsett i vilken situation, tycks han överlägsen.

Det som är intressant med allt det här, är att vi som läsare inte vet hur the Golden Path ser ut, för det är det bara Leto som gör. Det innebär att det ofta är nästan helt omöjligt att förutspå vad som kommer hända eller på vilket sätt det kommer sluta. Ofta dyker tankar upp som: “Det här kan han väl ändå inte ha planerat?” eller “Hur i all världen passar det där in?”. Slutet är på sätt och vis väntat, men ingenting är säkert.

God Emperor of Dune är en underlig bok och jag ska erkänna att jag fortfarande inte kommit på någon bra, kort beskrivning. Om Children of Dune var filosofisk, så är det ingenting jämfört med den här och om Dune Messiah innehöll plotter, var de inrutade och ganska gråa jämfört med de som genomsyrar den här boken. Kanske kan den vara svårsmält för en del, speciellt de som vill ha klara motiv och en tydlig handling. Dialog mellan personer eller inre funderingar hos någon av personerna, utgör fundament för boken och tycker man inte det är intressant har man dragit en rejält nitlott. Tycker man däremot, som jag, att det är intressant, motsvarar God Emperor of Dune storvinsten.

Det är egentligen töntigt att rekommendera den här för någon; har man läst de tre innan och tycker de är bra, är det bara läsa vidare. Tyckte man inte om de innan så har man inte kommit till ett läge där det är dags att läsa fjärde boken så då spelar det ingen roll. Så vad ska jag säga då? Jo, jag skulle vilja avsluta med att säga det jag sade tidigare, av de fyra böcker jag läst av Frank Herbert har ingen varit den andra riktigt lik, trots att de delvis handlar om samma saker. Jag hyser därför stora förhoppningar om att också den femta och sjätte boken ska vara lika originella och läsvärda som de innan.

Tags: , ,

Titel: Children of Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1976 (2004)
Recenserad: 2004-05-11
Status: I bokhyllan

Utan att stanna upp efter att ha läst den andra boken, kastade jag mig över den tredje, Children of Dune. Det har nu gått 9 år sedan Paul och Chanis död och det är deras tvillingbarn vi får följa genom den tjocka boken, Ghanima och Leto. De är inte vilka tvillingar som helst och har förmåga få begriper, inte ens de själva. Pauls lära har förfallit och enligt hans egen förutsägning korrumperas religionen likt alla andra. En splittring hos Fremen finns, bland dem som vill gå tillbaka till det gamla sättet att leva och de nya.

Alia utkämpar och förlorar en fruktansvärd kamp i sitt inre, mot Baron Harkonnen. Hon blir nu i sanning den styggelse som Bene Gesserit fruktar så starkt och skaffar sig ett järngrepp över Arrakis. Det finns nu vatten och växtlighet på planetens yta och detta är källan till det stora problemet. De enorma sandormarna som förknippas med tillverkningen av kryddan, håller på att dö ut och universum skakar i sina grundvalar. Också nu konspirerar den Shaddam IVs son för att återföra makten till sin faders hus och hans allierade är mäktiga. Leto finner lösningen genom vad han kallar the Golden Path, som inte ens hans syster vet hur den kommer att sluta.

I de djupa öknarna vandrar the Preacher omkring och anklagar prästerna för hädelse och helt orädd skaffar han sig många fiender, men ingen vet vem han är. Hans blinda ögon skrämmer slag på Alia, som i skräckslagen tror att det är hennes bror som återuppstått från de döda.

Jag var lite besviken på Dune Messiah och hoppades på att den här boken skulle vara bättre och det var den sannerligen. Tvillingarna är så otroligt intressant skildrade att det nästan är värt att läsa boken enbart för att följa deras samtal, tankar och handlingar. Vi hålls ovetande om lagom mycket och även den här boken är ett tecken på Herberts mästerliga talanger vad gäller att skapa komplexa, spännande och bra plotter.

Tags: , , ,

Titel: Dune Messiah
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1969 (2003)
Recenserad: 2004-05-11
Status: I bokhyllan

Detta är den andra boken i Frank Herberts underbara serie. Jag tänker inte tjata om så mycket av det jag skrev i recensionen av den första boken, så den här blir lite mer kortfattad.

Det har nu gått tolv år sedan Paul Muad’dib besegrade de Sardaukarunderstödda Harkonnen och tvingade imperiet på knä. Det finns dock alltför många mäktiga fraktioner i universum för att läget ska vara stabilt. Tidigt i boken får ser vi att Irulan, Pauls fru och den forne kejsarens dotter, konspirerar mot honom tillsammans med nyckelpersoner från the Spacing Guild och Bene Gesserit ordern. De tidigare är beroende av Arrakis krydda och de senare arbetar i skuggorna med sitt mänskliga avelsprogram.

Pauls mardrömmar har gått i uppfyllelse och det heliga krig han förutsåg har genomförts och han hyllas som gud över universum. Men planen att ändra på det är lömsk och låter sig inte stoppas i första taget. Dune Messiah är inte en bok som liknar Dune egentligen, i alla fall inte till innehållet. Den första boken var omättligt intressant på grund av settingen och personerna, denna är nästan lika intressant på grund av plotten och konspirationen. Det finns också en hel del mycket oväntade vändningar i den och det går aldrig att vara säker på hur det ska sluta…

Tags: , , ,

Titel: Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1965 (2003)
Recenserad: 2004-05-11
Status: I bokhyllan

Varför jag väntade med att läsa Dune så länge är ett mysterium i efterhand. Första gången jag kom i kontakt med Dune var kring 1990 då jag spelade äventyrsspelet till dator. Jag kunde ju inte så mycket engelska då, men det gjorde inte så mycket eftersom jag spelade med pappa. Lite senare spelade jag även uppföljarna från andra företag och gillade stämningen starkt. Jag gick till och med så långt att jag såg filmen (som suger) också. Hela tiden visste jag att böckerna fanns där och att de ansågs vara väldigt bra, men jag fick inte för mig att läsa dem förens hösten 2003.

Dune är den första boken av sex. I handlingens centrum står Paul Atreides, son till Duke Leto Atreides. Deras släkt är på väg till planeten Arrakis, eller Dune som den också kallas. De har lurats dit genom en invecklad komplott skapad av Atreides värsta fiender, Harkonnen. Dune är en ökenvärld där inte en droppe regn faller, men i vars öknar den eftertraktade kryddan finns. Denna krydda är nyckeln till interstellära resor och gör Dune till den viktigaste planeten i hela universum.

Paul är bara femton år och förstår lite av de handlingar som utspelar sig runt omkring honom och krossar den chans de har till överlevnad i Arrakis öknar. Harkonnen slår till och den unge Paul och hans mor Jessica är två av de mycket få överlevande. De flyr till öknens urinvånare, kallade Fremen. Bland dem finns en profetia som säger att en man ska komma, the Voice from the Outer World, och leda dem till den sanna friheten. Men detta är bara början på en av de mest intressanta och spännande berättelserna jag läst…

Genom denna får vi följa unge Paul, hur han utvecklas från en osäker tonåring till en vuxen man. Genom hans ögon får vi insupa mystiken och den fantastiska atmosfären Herbert har lyckats ingjuta i sitt livs skapelse, Dune. Eftersom vi får följa Pauls tankar ingående, är det lätt att identifiera sig med honom och hans situation.

Språket i boken är mycket bra och passar helt perfekt för den här typen av böcker. Tekniska detaljer beskrivs mycket kortfattat eller hoppas helt över och det är tydligt att det inte är här bokens fokus ligger. I bokens inledning får Paul berättat för sig att inget är som det verkar vara: “Feints, within feints, within feints…” och så är verkligen också boken. Herbert är en mästare på att presentera en komplex och mångfacetterad handling.

En annan sak som gör Dune till ett sant mästerverk och placerar Frank Herbert mycket högt på min himmel av författare, är trovärdigheten. De filosofiska principer och teorier som diskuteras och appliceras är väl genomtänkta och kan tänkas fungera i vår egen värld, i den mån det går att jämföra. När jag slog ihop den över 500 sidor tjocka boken efter att ha sträckläst den på några dagar, var jag glad att jag redan hade de resterande böckerna. Läs den här boken, nu!

Tags: , , , ,