Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · E-book

E-book

You are currently browsing articles tagged E-book.

Title: Palimpsest
Author: Catherynne M. Valente
Year: 2009

Palimpsest is the last of six novels I read of those nominated for this year’s Hugo Award. I started reading without any preconceptions whatsoever (I even had to check a dictionary to know what “Palimpsest” meant), but this book turned out to be excitingly creative in more ways than one. If you ask me, it shouldn’t win the Hugo (more about the award in a another post), but I think it was more than worthwhile to read it.

The story opens up with a long streak of more or less weird scenes featuring sexual intercourse with one of the participants having a map-like tattoo somewhere on his or her body. The intricate lines describe the topology of Palimpsest, a city that can only be reached in sleep by combining one’s own map with that of another person’s. The novel opens up with a number of these scenes, which means a little bit too much sex in too few pages, but this stops as soon as the four main characters, initially separated in their own very special lives, begin to gravitate towards Palimpsest.

This novel has three merits. The first is that it is a cornucopia of small but brilliant ideas; it’s a pity they aren’t connected to form a better whole, but there are enough small wonders to make the reading interesting all the way through. The third is that the characters are unique and well-portrayed, and yet feel credible.

The third merit is that the language is poetic in a way I have seldom seen. It’s not only beautiful, but it also sets my imagination spinning. Here is an example where one of the main characters is served a small bird at a dinner party in Palimpsest:

November veils herself and takes the finch by its roasted beak, pushing it into her mouth with two fingers, her remaining blessings. It is sweet, at first, the burnished skin and meat, glazed in something like brandy and something like plum wine. But as she chews—methodically, for it fills her mouth to bursting—the organs rupture, bitter and bilious, a taste like despair, like the loss of love. And deeper, the bones shiver and crack and cut her—the taste of her blood flows in, salty as tears shed over a ruined body, mingling with the marrow, and it is sweet again, sweet as herself, herself remaining at the end of all trials. And November can see why the veil is needed. No god should bear witness to a woman devouring a meal of herself.

Here is another one, shorter, but which doesn’t need much introduction:

Sunday, as is its nature, was slow in coming, but it found her eventually, nosed her out with its beatific muzzle, and found her sitting in the seedy grass of Caracalla, waiting, her heart racing itself in circles around nothing.

The fascinating fact is that I could have quoted half the book, it’s all written like this. It’s written in a way that I would like to be able to write, and it makes the book worthwhile regardless of its shortcomings.

Alas, there are major problems with this book. The beginning contains way too much of the same thing (i.e. sex with weird people in weird situations). The pieces of the parallel stories never really fit together, giving me the feeling that this is a fantastic image of a city, but a shattered one where I have to piece the shards together to form something meaningful. This can be beautiful or effective in itself, but I simply don’t think the author has succeed in this regard.

By way of conclusion, I’m thrilled by the language in Palimpsest and by Valente’s audacity. However, I’m also a bit disappointed that these characteristics didn’t result in a novel that was absolutely stunning, which it has the potential to be. I give this book four snails, but I wish I could have given it more.

Tags: , , ,

Titel: Go rin no sho (Book of five rings)
Författare: Miyamoto Musashi
Översättare: Victor Harris
Utgivningsår: ~1630
Recenserad: 2004-05-17
Status: N/A

Det första jag vill säga är att det är med yttersta tvekan jag alls sätter ett betyg på den här boken. Jag är väldigt medveten att jag missat stora delar av poängen, men jag sätter betyget efter det jag fick ut ur boken när jag läste den. Musashi är känd av många och är i alla fall för oss i väst en av de mest kända figurerna från japansk historia. Han föddes 1584 och redan som trettonåring dödade han sin första motståndare och vid 30 års ålder hade han utkämpat omkring 60 dueller – och aldrig förlorat.

När han var lite drygt femtio, satte han sig ned för att skriva ned strategin i hans sätt att slåss, Ni Ten Ichi Ryu. Boken består av fem delar; Ground, Water, Fire, Wind och Void. I dessa texter behandlar Musashi olika aspekter av konsten att slåss, på det strategiska planet med härar och arméer, såväl som för strid man mot man. Boken kan ses som en generell guide för alla slags konfrontationer eller tävlingar, må de vara väpnade eller inte.

För att jag ska få ut mer av den här boken måste jag antingen ha den förklarad för mig, eller träna kendo så att jag får testa och se hur det verkligen fungerar och på det sättet förstå mer av innebörden. Eftersom jag tidigare har erfarenhet av tai chi-klassikerna och tao te ching, står dock Fem ringars bok som en ganska blek jämförelse. Inte bara det att jag inte håller med om den lilla del av taktiken som jag begriper, utan det är ingen filosofi jag tror fungerar utanför stridens värld.

En annan sak som jag irriterar mig på (vilket inte är unikt för Musashi, utan gäller t.ex. tai chi-klassikerna också) är att Musashi gång på gång påpekar att alla andra har helt fel och att hans väg är den enda och om man följer den till slutet blir man oövervinerlig. Det är ganska vanligt att olika stilar och skolor hävdar att de är de bästa och att alla andra är underlägsna. Poängen är att alla kan inte ha rätt och Musashi är rätt långt ifrån att övertyga mig om att just han (om någon) skulle ha det.

En annan sak jag inte gillar är att Musashi är extremt låst vid sitt vapen. Jag är helt övertygad om att om man ska försöka beskriva konflikthantering i båda allmänna och specifika termer, så kan man inte använda ett vapen i liknelserna. Speciellt inte när det ska vara exakt det vapnet, inte en lite kortare, lite längre eller lite tyngre variant. Det blir också en aning underligt, eftersom ingen idag bär de båda samuraisvärden till vardags.

Om någon som är insatt i boken mer än jag eller tränar kendo, skulle jag vara väldigt intresserad att få mothugg på det jag skrivit (akta bara, för nu vet jag hur man hanterar dylika attacker:), för jag vet att Go rin no sho förtjänar bättre än två och en halv snigel om man är mer insatt. Som det brukar vara med österländska texter, spelar översättaren stor roll och det är möjligt att det finns bättre versioner än den jag läste. Den var nämligen full av stav- och grammatikfel. I nuläget är jag ganska besviken, ty jag hade förväntat mig något bättre än det jag fick.

Tags: , ,