Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 22 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 50 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Frank Herbert

Frank Herbert

You are currently browsing articles tagged Frank Herbert.

Title: The Dosadi Experiment
Author: Frank Herbert
Year: 1977

Even though I have read a couple of science fiction novels I think surpass Frank Herbert’s Dune, and despite the fact that I was only nineteen when I read that book, I still consider that book and its sequels to be the epitome of epic science fiction. Such a stroke of genius cannot be random, I argued, so I set out to read some of Frank Herbert’s other books, starting with Whipping Star, which had some interesting ideas, but none of the splendour of previous works. The Dosadi Experiment is the sequel to Whipping Star, even though they could perfectly well be read separately.

The story focuses on an ethically highly secretive and questionable experiment in which citizens of the universe were unwillingly transfered to the planet of Dosadi, which was shielded from the rest of the universe by something that came to be known as the God Wall. The people of Dosadi lived and developed, the planet’s only major city become horribly over crowded and the experiment derailed completely. However, as the investigators try to destroy Dosadi and the experiment, it becomes apparent that under the planet’s harsh conditions, a race has developed which cannot be removed that easily, a race which, if released from its prison, could wreak havoc on the galaxy. Jorj X. McKie, Saboteur Extraordinary (known from Whipping Star) is sent to the planet, to survive in an environment that has evolved beyond the dreams of its creators, and, ultimately, to investigate the illicit experiment.

The problem with The Dosadi Experiment is that the potential for greatness greatly exceeds the actual novel. The overall story is interesting, the setting and characters are good, but still Herbert fails to tie them together in a convincing fashion. I simply feel nothing for the characters, never become fully immersed in the story and the setting. It’s difficult to pinpoint exactly why I don’t particularly like his novel, but probably that’s because it fails a little bit in almost every regard (except for the basic plot and some good ideas). No part is very bad, but on the other hand, there is nothing extraordinarily good that can balance more mundane aspects. Perhaps I’ll give Herbert another chance later, but it won’t be any time soon.

Tags: , , ,

Title: Whipping Star
Author: Frank Herbert
Year: 1970

Frank Herbert is most certainly best known for his best-selling and award-winning novel Dune and it’s sequels, all of which I have enjoyed immensely. Published in 1970, Whipping Star comes after Dune Messiah, but predates Children of Dune by six years. Even though the novel is unrelated to the Dune series, I still think chronology is highly relevant, because it reveals that the author is perfectly capable of writing fantastic novels. Naturally, that increased my expectations when I first began reading my first non-Dune novel written by Frank Herbert.

Whipping Star has a somewhat bizarre basic plot. A species of extremely powerful beings, the Calebans,  appeared in the universe not long ago and introduced jumpdoors, which allowed for instant communication and transport across the universe. However, when these strange beings begin to withdraw from the scene, madness and death follows in their wake. Soon there is only one left, bound to stay and die by an arcane code of honour, doomed to be whipped to death by the psychotic human Mliss Abnethe. If the last Caleban dies, so will all sentients who have made use of the jumpdoors, which means total apocalypse because that includes almost everyone alive. In this mess, Jorj X. McKie tries to reverse the process and save the Caleban and thus the universe. The problem is that he has to cooperate with the only remaining Caleban, a being so alien and strange that it is dubious if true communication is even theoretically possible.

To begin with, I do not find this setup convincing. As soon as the novel gets going, I have no problem tagging along, but that is only assuming that I ignore the fundamental weirdness of the situation. Why has the Caleban entered into such a deal which will end in total discontinuity (death)? I find the story rather simple, straightforward and, to be honest, not very interesting. Neither are the main characters. However, giving this novel three snails is not a mistake, even though what I have said so far might give the impression that the grade ought to be abysmally low.

This novel is focused on communication in general, and communication with strange, alien beings in particular, a theme that has been explored many times before, but seldom to any great success (Stanislaw Lem’s Solaris being an exception). I feel, however, that in Whipping Star, Frank Herbert succeeds with this difficult feat. He manages to focus on this communication and makes it come alive. Although realism is of course not on the menu, the credibility rating is pretty high. When I read the dialogues taking place between McKie and the Caleban, I can feel the alieness. Very inspiring, very good. Another merit of this novel is the emotional impact of the Calebans; their existence is so unlike ours that their activities have big, sometimes even fatal, effect on the emotions of nearby sentient beings. Although not employed to any  great extent in this novel, I have already a few ideas of my own sprouting from the concept of the Calebans.

Whipping Star is somewhat difficult to sum up, because as I have described, the novel is mostly humdrum, but with some beautiful sparks of genuine creativity and imagination. I have decided to make some sort of compromise. I would give four, or possibly four and a half, snails for the presentation of the Caleban, but only one and a half or two for the rest. Combined, three snails will have to do.This is of course an enormous disappointement compared to the Dune novels, which I have given an average of 4.2 snails.

Tags: , ,

Titel: Chapter House Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1985 (2004)
Recenserad: 2005-03-18
Status: I bokhyllan

Detta är den sjätte boken i serien och därför så utfärdar jag en spoilervarning för de som inte har läst ettan till och med fyran. I vanlig ordning kommer jag inte att avslöja alltför mycket detaljer om den här boken, så det ska inte behövas någon dylik varning för den här boken. Historien som började med Dune fortsätter och det Arrakis vars yta blev svett av atomexplosionens eld är nu för evigt förlorat. Men sandormarna och den livsviktiga kryddan måste räddas till varje pris. Lösningen för Bene Gesserit ligger hos den enda orm de lyckades rädda innan Dunes yta förstördes.

Samtidigt som systerskapet försöker göra sitt älskade och hemliga Chapter House till ett nytt Dune, jagas de fortfarande av Honoured Matres, välkända sedan Heretics of Dune. En efter en faller deras världar; vad ska de göra för att rädda framtiden för deras mångtusenåriga sällskap? Det finns inget enkelt svar på frågan, men Darwi Odrade tror sig se en lösning. Hon är nu Mother Superior och vi får genom hennes ögon den länge efterlängtade inblicken i hur Bene Gesserit tänker och fungerar. I samma no-ship som sandormen finns den speciella Idaho-gholan och Murbella, båda kända sedan tidigare. Där finns också den sista Tleilaxu-mästaren, Scytale. Alla dessa har sina egna hemliga planer och hela boken vill man få reda på vad den stora planen är.

Boken liknar den innan, men känns fortfarande inte som att de platsar i serien i övrigt. Innehållet är bra, speciellt den information som presenteras gör att de tidigare böckerna får större mening och djup. Själva handlingen är också bra; det enda problemet är att den börjar först efter ett par hundra sidor. Hade jag inte vetat att det var sista boken hade jag kanske slutat läsa efter halva, men nu när jag har läst klart den ångrar jag det inte. Jag tyckte inte riktigt om slutet, eftersom jag hade velat få veta mer om vissa saker, även om jag kan se att slutet har sin charm.

Det är nästan meningslöst att rekommendera boken; har du läst alla fem innan är det lika bra att läsa den här också, för den är värdefull för att knyta ihop serien. Har du inte läst de fem innan var det ganska dumt att läsa den här recensionen om du planerar att läsa de andra böckerna, vilket jag rekommenderar alla att göra.

Hela serien då? Tja, det går nog bra att sammanfatta genom att titta på tilldelade betyg. Ett till fyra var mycket bra, fem och sex intressanta men inte fullt så bra. Frank Herbert har i alla fall gjort ett bestående intryck på mig och jag kommer alltid att minnas böckerna och den inspiration de har givit till de allra mest orelaterade projekt.

Tags: , ,

Titel: Heretics of Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1984 (2004)
Recenserad: 2004-09-13
Status: I bokhyllan

Min inställning till den här boken var aningen splittrad, redan innan jag började läsa den. Jag var väldigt positivt inställd på grund av att de fyra förgående böckerna var så bra, men också negativt inställd på grund av att jag hört att boken inte alls ska hålla samma kvalitet som de tidigare. I vilket fall bestämde jag mig för att läsa den.

Heretics of Dune utspelar sig några tusen år efter Leto II:s död, men det visar sig ganska snart att trots att han varit borta från världen så länge, styr han mänskligheten från det förflutna och det tycks inte finnas något sätt att undfly det öde han skapat. Det intressanta med boken börjar vid ett av berättelsens fokus, Bene Gesserit. Tidigare har de bara figurerat i utkanten av handlingen och visserligen spelat en stor roll, men detta är första gången man på allvar får en inblick i systerskapet från insidan. Från flera mäktiga systrars synvinkel får vi följa träningen och utvecklingen av Duncan Idaho, där de tidigare försöken har slutat med att han lönnmördats av sina egna skapare. Vi får dock inte reda på varför, men känslan av att stora planer ligger precis under ytan är överhängande hela tiden.

På Dune, eller Rakis som planeten nu kallas, har öknarna åter börjat ta över och Shai-Hulud är åter föremål för folkets tro. På Rakis framträder en flicka som visar sig kunna kontrollera sandormarna, vilket visar sig vara den utlösande faktorn som sätter hela universum i gungning. Också en tredje part spelar en stor roll, nämligen resultatet av Leto II:s Golden Path. Människan har spridit sig över oändliga vidder och nu återvänder många av dessa för att söka upp och erövra sina förfäders hemländer.

Jag ska säga att den femte boken är mest lik den tredje, men att den samtidigt saknar vissa element som gjorde Children of Dune till en riktig höjdare. Det jag åsyftar är de intressanta huvudpersoner. Med det vill jag inte säga att de är tråkiga i Heretics of Dune, bara att de var så mycket mer fantasirika i den tredje boken. Frank Herberts språk är detsamma och det passar mig fortfarande utmärkt i smaken. Handlingen är minst lika spännande som i tredje och bjuder på en hel del överraskningar och fascinerande vändningar.

För att knyta an till början av den här texten, måste jag säga att jag inte håller med dem som tycker att den här boken är sämre än de innan. Om den är det, så är det inte med speciellt stor marginal. Det enda som talar mot den är att den känns lite avhängd från de andra, men det sänker inte betyget nämnvärt. Jag gav Children of Dune fyra och en halv snigel och vore det inte för att den här boken har för lite gemensamt med de andra, skull den får samma betyg. Nu får den dock nöja sig med att ha övertygat mig om att jag visst borde läsa sista boken, samt de fyra fina sniglar jag ger den i betyg.

Tags: , ,

Titel: God Emperor of Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1981 (2004)
Recenserad: 2004-08-05
Status: I bokhyllan

Nu har det gått lite drygt ett halvår sedan jag läste ut Children of Dune. Den största anledning till det dröjde så länge, var nog att jag inte kände för att läsa speciellt mycket då alls och när God Emperor of Dune utspelar sig hela tre och ett halvt tusen år efter Children of Dune, tyckte jag inte det var så brådskande, det kändes som om det var lagom för en paus halvvägs i serien. För någon vecka sedan började jag dock läsa och jag måste säga att Frank Herbert återigen slår mig med häpnad. Nu har jag läst fyra böcker och alla har de varit olika. Den som tror att de sex böckerna om Dune är en enda lång serie som bara maler på, tror helt fel. Böckerna är var och en speciella på sitt eget sätt och oftast inte alls lika de innan eller efter. Om första boken var en äventyrsbok, andra boken en politisk thriller och tredje boken en filosofisk thriller, så är den fjärde boken, God Emperor of Dune något helt annat. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska kalla det, för jag har aldrig läst en bok som liknar denna. Låt mig säga några ord om den, så kanske det poppar fram någon bra sammanfattning i slutet:

Det har som nämnts gått många tusen år sedan Leto styrde universum in på sin Golden Path och än så länge består den. Leto har nu blivit the God Emperor och betraktas genom hela unversum som både gud och härskare. Hans sinne innefattar alla de som levt innan honom, från mänsklighetens födelse och han är i sanningen en underlig figur. Hans kropp har halvt genomgått en metamorfos och är nu bara delvis mänsklig. Leto säger att han håller på att förvandlas till en sandorm för att åter bringa Shai-Hulud till Dunes öknar och än en gång låta dem härska över planeten. Men det är få som förstår sig på Letos Golden Path, även om de flesta erkänner honom som gud. Leto säger att the Golden Path är mänsklighetens enda chans till överlevnad och att de grymheter han ibland tvingas utsätta unversum för, bara är bleka bilder av det öde som möter mänskligheten skulle hon avvika från hans väg.

I boken finns ingen egentlig huvudperson, även om handlingen oftast kretsar kring Leto eller någon av de som har mest med honom att göra, fiender eller allierade lika. Men ingen av dessa förstår denna underliga varelse, som en del kallar den värste tyrannen världen skådat. Leto pratar mycket och mystiskt och det är ibland tung läsning. Det som ska sägas är att det dock oftast är vettigt och jag har aldrig sett en författare gestalta en så upplyst och komplicerad person på ett så bra sätt. Känslan genom boken är att Leto är fadern, som känner alla andra, fastän ingen annan känner honom. Han tycks känna sina fienders planer och sina tjänares tvivel och oavsett i vilken situation, tycks han överlägsen.

Det som är intressant med allt det här, är att vi som läsare inte vet hur the Golden Path ser ut, för det är det bara Leto som gör. Det innebär att det ofta är nästan helt omöjligt att förutspå vad som kommer hända eller på vilket sätt det kommer sluta. Ofta dyker tankar upp som: “Det här kan han väl ändå inte ha planerat?” eller “Hur i all världen passar det där in?”. Slutet är på sätt och vis väntat, men ingenting är säkert.

God Emperor of Dune är en underlig bok och jag ska erkänna att jag fortfarande inte kommit på någon bra, kort beskrivning. Om Children of Dune var filosofisk, så är det ingenting jämfört med den här och om Dune Messiah innehöll plotter, var de inrutade och ganska gråa jämfört med de som genomsyrar den här boken. Kanske kan den vara svårsmält för en del, speciellt de som vill ha klara motiv och en tydlig handling. Dialog mellan personer eller inre funderingar hos någon av personerna, utgör fundament för boken och tycker man inte det är intressant har man dragit en rejält nitlott. Tycker man däremot, som jag, att det är intressant, motsvarar God Emperor of Dune storvinsten.

Det är egentligen töntigt att rekommendera den här för någon; har man läst de tre innan och tycker de är bra, är det bara läsa vidare. Tyckte man inte om de innan så har man inte kommit till ett läge där det är dags att läsa fjärde boken så då spelar det ingen roll. Så vad ska jag säga då? Jo, jag skulle vilja avsluta med att säga det jag sade tidigare, av de fyra böcker jag läst av Frank Herbert har ingen varit den andra riktigt lik, trots att de delvis handlar om samma saker. Jag hyser därför stora förhoppningar om att också den femta och sjätte boken ska vara lika originella och läsvärda som de innan.

Tags: , ,

Titel: Children of Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1976 (2004)
Recenserad: 2004-05-11
Status: I bokhyllan

Utan att stanna upp efter att ha läst den andra boken, kastade jag mig över den tredje, Children of Dune. Det har nu gått 9 år sedan Paul och Chanis död och det är deras tvillingbarn vi får följa genom den tjocka boken, Ghanima och Leto. De är inte vilka tvillingar som helst och har förmåga få begriper, inte ens de själva. Pauls lära har förfallit och enligt hans egen förutsägning korrumperas religionen likt alla andra. En splittring hos Fremen finns, bland dem som vill gå tillbaka till det gamla sättet att leva och de nya.

Alia utkämpar och förlorar en fruktansvärd kamp i sitt inre, mot Baron Harkonnen. Hon blir nu i sanning den styggelse som Bene Gesserit fruktar så starkt och skaffar sig ett järngrepp över Arrakis. Det finns nu vatten och växtlighet på planetens yta och detta är källan till det stora problemet. De enorma sandormarna som förknippas med tillverkningen av kryddan, håller på att dö ut och universum skakar i sina grundvalar. Också nu konspirerar den Shaddam IVs son för att återföra makten till sin faders hus och hans allierade är mäktiga. Leto finner lösningen genom vad han kallar the Golden Path, som inte ens hans syster vet hur den kommer att sluta.

I de djupa öknarna vandrar the Preacher omkring och anklagar prästerna för hädelse och helt orädd skaffar han sig många fiender, men ingen vet vem han är. Hans blinda ögon skrämmer slag på Alia, som i skräckslagen tror att det är hennes bror som återuppstått från de döda.

Jag var lite besviken på Dune Messiah och hoppades på att den här boken skulle vara bättre och det var den sannerligen. Tvillingarna är så otroligt intressant skildrade att det nästan är värt att läsa boken enbart för att följa deras samtal, tankar och handlingar. Vi hålls ovetande om lagom mycket och även den här boken är ett tecken på Herberts mästerliga talanger vad gäller att skapa komplexa, spännande och bra plotter.

Tags: , , ,

Titel: Dune Messiah
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1969 (2003)
Recenserad: 2004-05-11
Status: I bokhyllan

Detta är den andra boken i Frank Herberts underbara serie. Jag tänker inte tjata om så mycket av det jag skrev i recensionen av den första boken, så den här blir lite mer kortfattad.

Det har nu gått tolv år sedan Paul Muad’dib besegrade de Sardaukarunderstödda Harkonnen och tvingade imperiet på knä. Det finns dock alltför många mäktiga fraktioner i universum för att läget ska vara stabilt. Tidigt i boken får ser vi att Irulan, Pauls fru och den forne kejsarens dotter, konspirerar mot honom tillsammans med nyckelpersoner från the Spacing Guild och Bene Gesserit ordern. De tidigare är beroende av Arrakis krydda och de senare arbetar i skuggorna med sitt mänskliga avelsprogram.

Pauls mardrömmar har gått i uppfyllelse och det heliga krig han förutsåg har genomförts och han hyllas som gud över universum. Men planen att ändra på det är lömsk och låter sig inte stoppas i första taget. Dune Messiah är inte en bok som liknar Dune egentligen, i alla fall inte till innehållet. Den första boken var omättligt intressant på grund av settingen och personerna, denna är nästan lika intressant på grund av plotten och konspirationen. Det finns också en hel del mycket oväntade vändningar i den och det går aldrig att vara säker på hur det ska sluta…

Tags: , , ,

Titel: Dune
Författare: Frank Herbert
Utgivningsår: 1965 (2003)
Recenserad: 2004-05-11
Status: I bokhyllan

Varför jag väntade med att läsa Dune så länge är ett mysterium i efterhand. Första gången jag kom i kontakt med Dune var kring 1990 då jag spelade äventyrsspelet till dator. Jag kunde ju inte så mycket engelska då, men det gjorde inte så mycket eftersom jag spelade med pappa. Lite senare spelade jag även uppföljarna från andra företag och gillade stämningen starkt. Jag gick till och med så långt att jag såg filmen (som suger) också. Hela tiden visste jag att böckerna fanns där och att de ansågs vara väldigt bra, men jag fick inte för mig att läsa dem förens hösten 2003.

Dune är den första boken av sex. I handlingens centrum står Paul Atreides, son till Duke Leto Atreides. Deras släkt är på väg till planeten Arrakis, eller Dune som den också kallas. De har lurats dit genom en invecklad komplott skapad av Atreides värsta fiender, Harkonnen. Dune är en ökenvärld där inte en droppe regn faller, men i vars öknar den eftertraktade kryddan finns. Denna krydda är nyckeln till interstellära resor och gör Dune till den viktigaste planeten i hela universum.

Paul är bara femton år och förstår lite av de handlingar som utspelar sig runt omkring honom och krossar den chans de har till överlevnad i Arrakis öknar. Harkonnen slår till och den unge Paul och hans mor Jessica är två av de mycket få överlevande. De flyr till öknens urinvånare, kallade Fremen. Bland dem finns en profetia som säger att en man ska komma, the Voice from the Outer World, och leda dem till den sanna friheten. Men detta är bara början på en av de mest intressanta och spännande berättelserna jag läst…

Genom denna får vi följa unge Paul, hur han utvecklas från en osäker tonåring till en vuxen man. Genom hans ögon får vi insupa mystiken och den fantastiska atmosfären Herbert har lyckats ingjuta i sitt livs skapelse, Dune. Eftersom vi får följa Pauls tankar ingående, är det lätt att identifiera sig med honom och hans situation.

Språket i boken är mycket bra och passar helt perfekt för den här typen av böcker. Tekniska detaljer beskrivs mycket kortfattat eller hoppas helt över och det är tydligt att det inte är här bokens fokus ligger. I bokens inledning får Paul berättat för sig att inget är som det verkar vara: “Feints, within feints, within feints…” och så är verkligen också boken. Herbert är en mästare på att presentera en komplex och mångfacetterad handling.

En annan sak som gör Dune till ett sant mästerverk och placerar Frank Herbert mycket högt på min himmel av författare, är trovärdigheten. De filosofiska principer och teorier som diskuteras och appliceras är väl genomtänkta och kan tänkas fungera i vår egen värld, i den mån det går att jämföra. När jag slog ihop den över 500 sidor tjocka boken efter att ha sträckläst den på några dagar, var jag glad att jag redan hade de resterande böckerna. Läs den här boken, nu!

Tags: , , , ,