Ghost in the Shell

You are currently browsing articles tagged Ghost in the Shell.

Ambient music

It was a long time ago I wrote about music last time, but for a while now, I’ve felt the urge to write an article about ambient music in general and two specific artists in particular. I don’t use ambient music frequently, but I like it when I’m writing role-playing material or fiction. This article is not about nondescript ambient music you can find in heaps out there. This article is about ambient music which makes you really feel that you are somewhere else. I’ve only found three really good examples of this and those are what I plan to share with you now.

Robyn Miller – Myst Soundtrack

I bet at least some of you still remember the first Myst game, but do you remember the music? I do, because I’ve been playing it for hours and hours ever since. This album by Robyn Miller is probably the best ambient music ever written and it continues to be awesome even after all these years. I loved the atmosphere in the first two Myst games and I still feel exactly the same sense of mystery and wonder as I did when I explored those worlds so many years ago.

The above piece is the title track of the first Myst game and serves as an example of Miller’s genius. I love the mixing of “tribal” sounds and the more menacing undertones. I feel like I’m walking into a strange village, surrounded by marvellous things that might be dangerous, but that never the less entice me to move on. Before I end this bit about Myst, I should say that the music to the sequel, Riven, is a bit more unoriginal, but still really, really good as ambient music. This last track is from the first Myst, though, but the soundtrack for Riven is easy to find on YouTube if you want to have a look.

Shpongle – Nothing lasts… but nothing is lost

Shpongle is an old favourite of mine, originally recommended by a friend (thanks, Johan). The album Nothing lasts.. but nothing is lost served as my main inspiration source when I wrote my parts of Haragada, and also for parts of my own grand project, Magneter och mirakel. I have a very romantic view of deserts, probably because I live far from them and don’t have to endure their unforgiving climate, but also because I grew up with Frank Herbert‘s Dune and its various offspring (see this post in Swedish about . This album takes me straight to the heart of the desert, where dunes stretch as far as the eye can see and the sky is a sapphire blue. This feeling can best be exemplified by the following track:

In this album, Shpongle manages to do more that create a dream of deserts, it also has a strong Arabic touch which again stirs the love for that fictional place where robed, Arab-like people fight for their freedom (or indeed real Arabs, as in Lawrence of Arabia). The following track takes us to a small, dimly lit tent, where a sorceress is performing an invocation. Of what? Of that I can only dream.

Kenji Kawai – Ghost in the Shell: Innocence

After watching Ghost in the Shell (the first anime, Innocence is the sequel), for many years I held that soundtrack as one of my very favourites. Then, when I watched Innocence in 2004 (review in Swedish), I was ecstatically pleased that Kenji Kawai, the composer, not only had followed director Mamoru Oshii‘s instructions to keep developing the themes from the first movie, but that he also managed to make it even better. Here is the title track:

In addition to this kind of music, which brings memories of rain, neon signs and philosophical cyborgs, Kawai also composed more action-packed tracks for the film. If I want to write either cyberpunk or anything where a high-technology Japan fits in, this is the given choice. To be honest, though, I listen to this soundtrack a lot more often than that. The track below still resembles the first one, but with a completely different tone. It’s one of my favourites and is called “Attack the Wakabayashi”.

Tags: , , , , , , , ,

Titel: Ghost in the Shell: Stand Alone Complex
Originalets titel: Kôkaku kidôtai: Stand Alone Complex
Regi: Kenji Kamiyama
Serie: Masamune Shirow
År: 2002-2004
Recenserad: 2005-08-18

För länge sedan lånade jag ett par filmer av min systers dåvarande pojkvän. Jag hade inte alls sett någon japansk tecknad film innan det och mitt första möte var blandat. En av filmerna var i vilket fall Ghost in the Shell. Jag gillade filmen skarpt av många andledningar och såg uppföljaren med spänning när den kom ut. De båda filmerna bygger på serien skapad av Masamune Shirow. Egentligen har jag vetat att det också gjorts en TV-serie rätt länge, jag har bara inte fått för mig att titta på den tidigare.

Att det tog mig tre dagar att titta igenom 26 avsnitt säger egentligen två saker. För det första har Alva börjat skolan; det har inte jag. För det andra är serien rätt bra på sina håll. I handlingarnas centrum står Motoko Kusanagi, en kvinnlig cyborg anställd i en anti-terroristgrupp kallad Section 9. Genom avsnitten får vi följa en ganska komplex historia om mutor, våld och död. Någon på IMDB beskrev GitS: SAC som “CSI meets the Matrix!” och det känns delvis träffande.

Den svaga sidan hos serien är framförallt de frikopplade avsnitten. De är mycket färre än vad man kan tro, men de känns ganska meningslösa när man tittar på dem. En liten tröst kan vara att det mesta faktiskt hänger ihop, även om det inte verkar så. Det mesta i alla fall…

Annars är det mesta bra. Tecknandet är helt okej, musiken är grym och plotten också den helt okej. Karaktärerna är också bra, även om Kusanagi, Batou och Togusa får nästan allt fokus. Det är de två första som är de mest intressanta enligt mig och interaktionen mellan dem är synnerligen underhållande. För att lätta upp stämningen finns några robotar som Krille mycket träffande beskrev som en korsning mellan en stridsvagn, en Nissan Micra och en 16-årig japansk skolflicka. Jag tycker de är mest jobbiga, men det gör i alla fall att man känner att skaparna inte tar allting så allvarligt.

Rekommenderas serien då? Tja, jag tyckte att den var bra och jag tänker titta på andra säsongen också. Jag var dock inte helt övertygad om det hela vägen, men eftersom Krille sade att det mesta föll på plats i slutet, höll jag ut. En styrka är att den blir bättre och bättre ju längre den går. Har du sett filmen/filmerna och är beredd att ge serien en fem timmar eller så som minst, bör du absolut göra det. Om du däremot känner på dig att du är otålig och kommer att lägga ned om första avsnittet inte är perfekt, leta vidare. Storheten i den här serien kommer först som ett helhetsintryck.

Tags: , , , ,


Title: Ghost in the Shell: Innocence
Directed by:
Mamoru Oshii
Written by:
Mamoru Oshii
Year: 2004

Mitt rörsta möte med uppföljaren till Ghost in the Shell var ganska mystiskt. Detta berodde framförallt på att personen som översatt från japanska till engelska hade mycket bristande förmåga när det kom till det senare av de båda språken. Effekten blev att bitar av filmen blev totalt obegripliga och det fanns inte en möjlighet att greppa vad filmen handlade om eller ens hur det faktiskt gick.

Jag tog mig alltså tid till att se den en gång till, denna gång med bättre textning. Då blev det fullträff. Jag vet inte om det är den officiella textningen, men den var i alla fall bra och innehöll då och då små nötter om vad som refererades till, vilket var mycket givande. Filmen blev då mycket klarare. Nedanstående omdöme är alltså baserat på båda gångerna.

Liksom i första filmen är handlingen ganska komplicerad. Nu är den inte fullt lika komplex som i första filmen, men den är tillräckligt komplicerad för att man ska behöva tänker efter rejält för att hänga med. Storyn är också, precis som i första filmen, djup och innehåller en hel del filosofiska frågor och dilemman. Den biten är i mina ögon mycket bättre i första filmen, men det kan bero på att jag inte sett den här versionen tillräckligt många gånger eller att jag inte funderat på den så mycket.

Animationerna är helt suveräna och det är värt 99 minuter av ditt liv bara för att få se dem. Det är inte bara det att det tekniska genomförandet är utomordentligt välgjort, det är också fantastiska miljöer och motiv som presenteras. Det är den överlägset snyggaste animerade film jag sett.

Musiken är också grym och tänker du inte titta på filmen, så se till att i alla fall skaffa soundtracket. Det är samma text och lite samma stil som till första filmen, men ändå så annorlunda. Flera av spåren på soundtracket är extremt bra och platsar på min topplista över bra och passande filmmusik.

Rekommenderar jag Innocense då, och i så fall till vem? Ja, det gör jag verkligen. Framförallt tycker jag att alla som såg den första filmen bör se den andra. Jag tror inte att ni kommer att bli besvikna. Tack vare den fina stämningen och de bländade animeringarna, tycker jag att den är sevärd även för dem som inte i vanliga fall är intresserade av den här typen av film. Så, vem du än är, ge den här filmen en chans!

Tags: , , ,