Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 22 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 50 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Roger Zelazny

Roger Zelazny

You are currently browsing articles tagged Roger Zelazny.

Title: Nebula Award Stories 10
Author: Various
Year: 1975

More or less constantly, I have the feeling that I should read more science fiction short stories. Science fiction is a genre heavily based on unique and fantastic concepts, which means that it’s usually well-suited for shorter forms of fiction. When a good author comes up with a brilliant idea, he or she knows many pages it is good for and writes that many. Having an idea good for ten pages and writing a series of novels spanning thousands of pages is simply bad manners, but science fiction authors are, at least in my experience, quite good at not losing focus.

However, there is no guarantee that the ideas or the stories they write are any good. This volume collects seven short stories, novelettes and novellas, all awarded the Nebula Award by the Science Fiction Writers of America . Thinking that I have probably more in common with authors than readers, I guessed that I would like these short stories more than the Hugo Award winners I’ve read so far (1, 2); I couldn’t have been more wrong.

There are some stories in this collection that I would recommend, such as The Day Before the Revolution by Ursula K. Le Guin, and If the Stars are Gods by Gordon Eklund and Gregory Benford, but the majority of them are simply not very memorable at all. Some, such as Twilla by Tom Reamy actually manages to pass the obscure cloud of mediocrity and emerge into the abyss of the truly dreadful. One story in the collection, The Rest is Silence by C.L. Grant, made me feel seriously uneducated, leaning heavily on Shakespeare references that mean little to me. The short story felt like it had potential, but I haven’t read enough to appreciate it.

On average, this book is not worthwhile, so I’ll give it two snails. There are some nice pieces of writing in here (all of them mentioned above). If you for some extraordinary reason manage to get hold of this volume (it’s pretty hard to find), by all means, read those stories, but don’t bother with the rest.

Tags: , , , , , , , , ,

Title: Deus Irae
Author: Philip K. Dick, Roger Zelazny
Year: 1976

There are books you know you have to read, sometimes even without knowing very much about the book itself. When I heard that Philip K. Dick at one point had come up with an idea that he didn’t feel he knew enough about Christianity and religion to write himself, but was later contacted and offered help by Roger Zelazny, a science fiction writer I like quite a lot, I knew that Deus Irae had to be something special. Then again, there are books which superficially seem to be the best ever published, but when examined more closely turn out to be rather humdrum.

Unfortunately, Deus Irae (Latin for God of Wrath) is exactly the kind of book described above. I had hoped for a combination of Dick’s usual play with unreality and a deeply religious theme, something which in fact would be fairly close to what I’m trying to write myself (or what I would have liked to write if I had Zelazny in my address book). Instead, the book has a fairly straightforward story covering an post-apocalyptic world in which a gnosticism-like religion worshipping the man who destroyed the world flourishes. In this world, Tibor McMasters, a crippled being with legs or arms, but with cybernetic substitutes, is commissioned to paint a mural for the church dedicated to the Deus Irae, but since nobody really knows what he looks like, Tibor sets out on a pilgrimage to find him.

Most parts of this book are mediocre and not very interesting, to be frank. There are some sections which elevate themselve above the norm, such as an interlaced story relating to the God of Wrath himself, as well as the parts containing the old, and often crazy, machines and computers of the past. Sadly, these are exceptions and do not manage to make the whole project float. Strangely enough, I think the language in this novel is decidedly worse than most other Dick novels (I usually like his lanugage!), not to mention Zelazny’s. i don’t know if it’s my taste that is changing or if this book simlpy wasn’t very successful at all. Regardless of which, Deus Irae was a big disappointment and I can only give it two and a half snails.

Tags: , , ,

Title: This Immortal
Author: Roger Zelazny
Year: 1966

Browsing my old reviews, I find that This Immortal (or …And Call me Conrad, as it was originally named) is the ninth novel I read by Roger Zelazny. None of these books have been bad; some have been truly astonishing (Lord of Light comes to mind). In his novels, Zelazny frequently makes use of fairly impressive (one might say godlike), and this his first published novel is not an exception. Earth has suffered a terrible nuclear holocaust, and its few survivors strive to live in the ruins, threatened by mutants and aliens. This might seem like it has been done a thousand times, but the characters make it worthwhile anyway.

Zelazny is the master of flawed heroes. It is not that they are evil or any kind of antihero, it is just that they are physically or mentally imperfect in some ways. Conrad, the protagonist of This Immortal is, apart from being ugly and deformed, practically immortal. He refuses to speak about his past and about his age; perhaps he is one of the ancient Olympian gods or demigods? As he himself puts it, his life is a row of farewells and goodbyes. In this particular story, he leaves his young wife to guide a Vegan tourist around the ancient ruins of Earth. When it becomes obvious that there is a conspiracy to kill the Vegan, Conrad is convinced that he must keep him alive. He does not know why, yet, but he knows that the future of his beloved Earth might reside with the fate of the Vegan.

Zelazny’s language is difficult to assess, because at times it is truly fantastic. I feel marvelled by his quick-paced and yet effective style. At other times, however, it is nothing special. As  I have already said, the characters make this novel worthwhile (not only Conrad, but all the other members of the group is fairly interesting also, especially the belligerent Red Wig and the Arab master assassin Hasan). Here and there are sparks of brilliance, but not enough to raise the overall level of the novel to more than four snails. This is on par with what I have previously given to six of Zelazny’s novels, including the Amber series, so perhaps it comes as no great surprise.

Having finishedThis Immortal I now have only two Hugo-Award-winning novels left: The Forever Machine (or They’d Rather be Right) by Mark Clifton and Frank Riley, and this years winner: The Yiddish Policemen’s Union by Michael Chabon. Unfortunately, the first one seems to be almost impossible to come by, but I hope I will be able to get my hands on at least an e-version of the text.

Tags: , ,

Title: A Night in the Lonesome October
Roger Zelazny
Year: 1993

In England towards the end of the 19th century, in a year in which Halloween and a full moon coincide, a number of highly unusual players (more or less obviously taken from other famous and/or fictional characters active at the time, for instance Dracula, Jack the Ripper, Sherlock Holmes and Victor Frankenstein) gather to play the ancient game of opening and closing. Some of these people want to open a gateway and allow the Great Old Ones (known from H.P. Lovecraft’s horror stories) back to the Earth, whereas others want to close the gateway and keep Earth as it is. Each of the characters have familiar, and the narrator of the story is the dog Snuff, belonging to Jack. Until this night in october, in every game played, the closing side has always won, but will it be so this time, as the ones playing for the opening side is being murdered one by one and the 31th of October draws nigh?

The most interesting thing about A Night in the Lonesome October is probably the narration. Each of the 31 chapters (one for each day) elaborates the details of the game, its players and so forth, but this is done piecemeal and very skillfully at that. In the beginning, it is only apparent that there will be some kind of summoning, but the rules or traditions of the game are only revealed as the story goes on. The twist of having the story told by the dog is also nice, since it gives little insight into what the humans are doing, but all the more into the relationship between their companions.

Still, although Roger Zelazny manages to be entertaining, and even if the concept feels fresh, the overall impression is not sparkling. The story is not interesting enough, the characters, although a wonderful collage of real and imaginary heroes and villains, are not interesting enough. I am, however, prepared to award A Night in the Lonesome October three and a half snails for its quite unique perspective, as well as for its narration.

Tags: , , ,

Title: Frost & Fire
Author: Roger Zelazny
Narrator: Jack Fox
Year: 1989

This collection of short stories by Roger Zelazny confirms what I have said about him previously, namely that I enjoy his style and his language usage, but not necessarily the setting or the story (bar Lord of Light, which is in all aspects purely brilliant). The book consists of eleven short stories and two essays, spread over roughly 300 pages. I will not go into detail, commenting on each separate story, but I will make some general remarks and say something about some of the stories.

To start with, Roger Zelazny was a very skilled author. For some reason, I had not realised this is the seventh book I read by him, perchance it is because I have not read any of his short stories before reading these. Anyway, he is adept at introducing characters, settings and plots, and at some instances, I feel explicit awe, and note that the passage in question was absolutely marvellous.

Some of the stories are also beautiful in themselves, the two Hugo winners the most prominent examples (Permafrost and 24 Views of Mt. Fuji, by Hokusai), but Manna from Heaven also possesses this quality. In them, Zelazny’s style joins forces with the mysterious and miraculous stories, and together they are simply beautiful.

However, if all of the stories were like these, I would raise the grade without much hesitation, but as can be deduced by the structure of this sentence, this is not the case. Most of them are expertly written, but either the plot or the story (or in the worst cases, both) fails to catch me.

The essays are interesting indeed, especially if one is interested in writing science-fiction or fantasy (which incidentally, I happen do be). The first one, Constructing a Science Fiction Novel, is concerned with the difference between writing in Zelazny’s genre and in most others. The second is somewhat less interesting and deals with the future of the two genres (as seen from late 1980s, remember).

Conclusively, with this book Zelazny establish himself as an author who has the capacity to be absolutely wonderful. At times his stories are intriguing, at others his characters are great and at yet others, the setting is fantastic. However, language-wise he is always worth reading, so I will not hesitate to read more of Zelazny, especially not short stories or essays.

Tags: , , ,

Titel: The Courts of Chaos
Författare: Rogel Zelazny
Utgivningsår: 1978
Recenserad: 2007-01-19

The Courts of Chaos är den femte och avslutande boken i Zelaznys krönika över Corwin av Amber. Den knyter ihop de sista trådarna och för kampen om Ambers framtid till the Courts of Chaos (som jag av någon anledning tycker är ett riktigt coolt namn).

Vi får oss lite mer till livs vad gäller kosmologin i den här boken och det är nog det jag tycker är coolast i serien. Precis som jag har påpekat tidigare så är inte karaktärerna eller språket mästerverk, men det finns dock gott om idéer som är mycket trivsamma att uppleva. Jag kan tycka att handlingen känns aningen linjär, men å andra sidan så är det avslutningen på serien så det stör mig inte så mycket. I övrigt finns det inte mycket att säga, eftersom den här boken håller ungefär samma standard som de tidigare.

Det är dock på sin plats att säga någonting om serien som helhet. Jag tycker att böckerna helt klart är läsvärda, inte minst på grund av att de innehåller ganska mycket per sida. Det finns många roliga idéer och en hyfsat fängslande intrig. Berättelsen saktar aldrig ned så mycket att man hinner tröttna, men å andra sidan blir den aldrig så bra att jag hänförs. Den är klart bättre än vad jag förväntade mig, men också klart mycket sämre än exempelvis Lord of Light.

Tags: , , ,

Titel: The Hand of Oberon
Författare: Rogel Zelazny
Utgivningsår: 1976
Recenserad: 2007-01-17

I vanlig ordning är det svårt att skriva något nytt om den fjärde boken i en serie, speciellt när böckerna är tämligen lika varandra. Berättelsen om Corwin och Amber går vidare och fortsätter att utvecklas, så även om det är fråga om en direkt fortsättning på de tidigare, böckerna, tycker jag ändå att den tillför tillräckligt mycket nytt för att vara läsvärd. Den innehåller också en rätt snygg twist som nog gör att den får samma betyg som sina föregångare.

Haken med serier är annars att jag inte gillar när allt uppföljaren gör är att göra samma sak som föregångaren, fast mer. Dock tycker jag som sagt att Zelazny ändå lyckas variera sig och om förra boken handlade mycket om intriger syskonen emellan, är det mer fokus på kosmologi och annat trevligt i The Hand of Oberon. Precis som i de tidigare böckerna är det bra karaktärer och det där lila extra i språket som saknas för att jag ska bli begeistrad.

Tags: , , ,

Titel: Sign of the Unicorn
Författare: Rogel Zelazny
Utgivningsår: 1975
Recenserad: 2007-01-05

Den tredje boken i serien om Amber handlar nästan uteslutande om Corwin och hans syskon. Det kanske man kan hävda att även de andra böckerna gör, men i den här boken är fokuset mer uttalat. Handlingen utspelar sig Amber och sedan tidigare har man som läsare anledning att tro att det finns en eller flera förrädare i samlingen, men vem eller vilka?

Jag tycker att det här är den bästa boken hittills, men jag tycker samtidigt inte att den är tillräckligt mycket bättre för att motivera ett annat betyg. Det känns som att saker och ting börjar komma igång på allvar, vilket märks extra tydligt på slutet. Zelazny skriver bra och genomtänkt och det är på det här sättet jag vill att fantasy ska vara, möjligen trumfat av Neil Gaiman.

Det är också trevligt att se att författaren klarar av att hålla längden på böckerna någorlunda konstant och inte springer iväg med antalet sidor som en del andra författare (*host*). Sign of the Unicorn får fyra sniglar, men om det var fyra ganska svaga sniglar till böckerna innan, är detta en mycket stark fyra. Bra Zelazny, fortsätt gärna så här.

Tags: , , ,

Titel: The Guns of Avalon
Författare: Rogel Zelazny
Utgivningsår: 1972
Recenserad: 2006-12-30

The Guns of Avalon tar vid där Nine Princes in Amber slutar (vilket betyder att det är en del av en serie och att jag därför utfärdar spoilervarning för er som inte läst första boken). Corwin har lämnat Amber efter sin flykt från fängelsehålorna och har återhämtat delar av sin styrka. Men för att kunna återinta Amber och sätta sig själv på tronen, måste han få tag i en militärmakt som kan krossa sin broders styrkor.

Ett av berättelsens huvudelement är den förbannelse som Corwin uttalade när Eric förstörde hans ögon och kastade honom i de djupaste fängelsehålorna. Man får aldrig veta exakt vad den går ut på, men skuggvarelser av olika slag börjar ansätta Amber strax därpå. En annan viktig del, som gett upphov till titeln, är Corwins försök att mönstra en ny här för att inta Ambers tron. Han reser till jorden och till landet Avalon för att tillverka skjutvapen som kommer att göra hans trupper i princip oövervinnerliga i Amber (vanligt krut fungerar inte).

Jag tycker att den andra boken fortsätter smidigt efter den första och att den håller i princip samma klass. Om första boken var lite mer av en introduktion till världen, är det här början på resten av berättelsen och en mycket bra sådan. Jag kommer utan tvekan att läsa även de övriga böckerna i serien, även om saker och ting inte är tillräckligt bra eller tillräckligt häftigt för att motivera mer än fyra sniglar också till den här.

Tags: , , ,

Titel: Nine Princes in Amber
Författare: Rogel Zelazny
Utgivningsår: 1970
Recenserad: 2006-12-26

Roger Zelazny är en författare jag har undvikit ganska länge, inte för at ddet varit ett medvetet beslut, utan snarare för att jag slutade läsa fantasy och det då inte riktigt kom för mig att läsa serien om Amber. Efter att ha läst Lord of Light blev jag dock så pass imponerad av Zelazny att jag tyckte att det kunde vara värt att titta på Amber. Böckerna är relativt korta och de flesta har i alla fall hyfsat positiva omdömen att fälla.

Nine Princes in Amber börjar mycket bra, med huvudpersonen Corwin som vaknar upp på ett sjukhus efter en svår bilolycka. Han har inte bara slagit sönder sig kropp, utan också hans minne är trasigt och han kommer inte ihåg vem han själv är. Han märker dock ganska snart att han är del i någon form av högt och farligt spel och tvingas spela det med ögonen förbundna eftersom han inte vill avslöja att han egentligen inte minns något.

Minnena klarnar dock allteftersom och utan att riktigt veta vad han gör, slår han sig ihop med sin bror för att störta en annan bror som tagit makten i staden Amber. Det är ett slags centrum för en uppsättning parallella världar, där vår jord och alla andra med den bara är bleka kopior av Amber.

Zelazny skriver med ett språk som fungerar helt okej, men som inte riktigt passar på samma sätt som det i Lord of Light. Jag ska inte säga att jag är besviken, för det är jag inte, men Nine Princes in Amber når knappast i närheten av Lord of Light på någon punkt. På plussidan finns att världen är rätt intressant och att många delar av berättelsen också är det. På minussidan måste jag nämna att jag tycker att intrigen är lite väl rakt på sak och att det egentligen inte finns så mycket intrikata mönster och annat för att fånga intresset. Dessutom innehåller slutet något av en deus ex machina, vilket känns lite väl amatörmässigt på sätt och vis. Boken är dock tillräckligt bra för att jag ska ta mig an nästa i serien, men jag kan inte säga att jag rekommenderar den här boken till alla.

Tags: , , ,

« Older entries