Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /hsphere/local/home/ackerfors/snigel.nu/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Tove Jansson

Tove Jansson

You are currently browsing articles tagged Tove Jansson.

Title: Vem ska trösta knyttet?
English title: Who will comfort Toffle?
Author: Tove Jansson
Year: 1960

I said I was going to read more Swedish this summer, and so far, I’m doing quite okay (I’ve recently read Don Quijote, Ficciones, Tennisspelarna and Sent i november, all in Swedish, although admittedly not all in Swedish originally. Having liked everything I’ve read so far by Tove Jansson, it felt only natural to read Vem ska trösta knyttet?, kindly lent to me by Martin. It is a very short book with more pictures than text. And it’s great.

The picture on the cover to the right says it very well, I think. Toffle (or knyttet in Swedish) is lonely, because he’s too shy and doesn’t dare to be the first one to say hello. Everywhere he goes, he finds happy people and he dreams to be a part of that, but can’t. Then, he finds a message in a bottle, sent by someone even smaller, more lonely and more scared than he’s. This gives him the impetus to set out on a quest to help his poor soul mate, providing a chance to break the vicious circle he’s in.

This books is somewhat different from the other books I’ve read by Tove Jansson, simply because it isn’t a novel. I would call it a long, illustrated poem (although illustrated seems to imply that the pictures are there to show what the text is about, but it feels like it could be the other way around at times). It’s written in rhyme with the same almost magical language I’ve seen in other books. Since I was too lazy to collect quotes myself, I’ll just steal the ones Martin used in his review:

Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.

And:

Och knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och vart hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet

The illustrations themselves are unique (same style as the cover) and sometimes also brilliant, and the only visual drawback is that the text is printed using a font simulating handwriting, which is very hard to read.

In all, this book is perfect. It’s easy to read (apart from the font), it’s got language wonderful beyond description and it has a touching story which has implications beyond the pages of the book. Tove Jansson has been climbing on my list for some time now, but if she continues like this, that would be impossible, because she would soon be at the very top.

Tags: ,

Titel: Pappan och havet
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1965
Recenserad: 2007-03-06
Status: N/A

Många saker från sin barndom der sig som barnsliga eller på annat sätt mindre trivsam när man som vuxen upplever samma sak. Det är förstås något naturligt, eftersom våra referensramar hela tiden ändras och vi får nya sätt att se på vår omvärld. Därför är det extra svårt att skriva böcker som tilltalar både barn och vuxna. Som barn gillade jag Tove Jansson och som vuxen gör jag det förmodligen än mer.

Pappan och havet handlar om muminfamiljens flytt till en fyr långt ut till havs. Det är pappans projekt; han känner att han måste lämna dalen för att göra något nytt, för att förstå havet. De andra dras med, vissa mer övertygade om att det är en bra idé än vissa andra. Fyren på ön har dock slocknat och fyrvaktaren syns inte till. En ensam och tystlåten fiskare utgör allt intelligent liv på ön. Fast är det riktigt sant? Sjöhästarna kommer på besök då och då och Mårran i sin ensamhet driver efter familjen på ett isflak.

Vad är det som gör den här boken så bra då? Språket, skulle jag säga utan minsta tvekan. Allting är strålande enkelt, men samtidigt fenomenalt. Först och främst är beskrivningarna av Mårran och hennes oändliga ensamhet kreativa, uppfinningsrika och otroligt stämningsfulla. Här ska också inflikas att jag håller med Martin om att Mårran är det bästa bokmonstret genom tiderna. En hake är att språket inte är vidare korrekt, vilket gör att läsningen ibland stannar upp helt i onödan. Jag har valt ut ett exempel på författarens eminenta språkbruk, även om det inte har med Mårran att göra (sidan 170): “En kvarglömd humla dunsade vänligt omkring bland ljungblommorna.”

Utöver det har boken också mycket att säga om oss människor (även om huvudpersonerna inte är människor, är de ändå skrivna på ett sådant sätt att det är tydligt att människan är förebilden). Pappan och havet handlar om ensamhet och ångest, men också om arketyper och roller. Pappans sätt att vara pappa, mammans sätt att vara mamma och Lilla My och Mumintrollets sätt att vara sig själva känns alla som träffsäkra porträtt av aspekter av levande människor.

Sammanfattningsvis är den här boken ett mästerverk. Den är precis lagom lång, lätt att läsa samtidigt som den är oerhört trevlig att läsa och innehåller mycket som intresserar mig. Allting är skrivet med lekfull fantasi som går rakt in i mitt hjärta. Fem sniglar till Tove jansson.

Tags: ,