Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_lvl(&$output, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_lvl(&$output, $depth = 0, $args = Array) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Warning: Declaration of TarskiCommentWalker::start_el(&$output, $comment, $depth, $args) should be compatible with Walker_Comment::start_el(&$output, $comment, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /var/www/snigel.nu/public_html/wp-content/themes/tarski/library/classes/comment_walker.php on line 0 Olle Linge - Languages, literature and the pursuit of dreams · Trudvang

Trudvang

You are currently browsing articles tagged Trudvang.

Till årets julkalender har jag reviderat krönikan jag skrev under vårt spelande av Drakar och Demonder 6. Det är berättelsen om tre unga män som ger sig av hemifrån för att upptäcka världen. Vi spelade spelet tämligen jordnära och smutsigt, vilket har lett till en lite speciell bild av spelvärlden som i alla fall jag trivs med. Ni kan hitta allting samlat i en fin PDF här.

Tags: ,

Jorgrim var huvudfrågan i vår debatt. Det var inte tal om att återvända till Regensby när han var i krokarna. Vi försökte komma på något vi kunde säga som förklaring till att vi flydde från honom, men inget verkade trovärdigt. Om Regensby höll ut, skulle Jorgrim utan tvekan träffa Korp och i så fall var allt vi byggt upp i Regensby till intet. Jag vill ändå återvända dit, men först efter att saker och ting lugnat ned sig och Jorgrim garanterat rest hem till sitt smutsiga Vindbore.

Vi hade nu kommit till en mindre fiskeby och det tog oss lång tid att till slut bestämma oss för att vi skulle röra oss inåt land för att undvika både kriget och Jorgrim. Då upptäckte vi att Morgonsol var försvunnen. Det är inte ovanligt att hon tröttnar på vårt eviga pratande och drar sig undan. Jag och Vigdir gick och letade. Snart fann vi henne i ett av stadens finare hus. Som det visade sig senare, hade hon gått dit för att skicka ett brev tillbaka till Regensby och tala om för en man som tydligen ofta besökte apoteket hon arbetade i. Inget konstigt i det, jag borde själv ha kommit på tanken att skicka ett brev.

Det sista vi behövde var någon som faktiskt borde vara på vår sida, men som sätter sig på tvären. Kvinnan, eller kärringen som Vigdir senare kallade henne, som ägde huset var rådsmedlem. Hon fick för sig att Morgonsol inte passade i vårt sällskap och att hon inte på några villkor kunde få fortsätta. Allt vi sade studsade mot hennes sköld av fördomar och inget gick fram. Vi var rövare och tölpar som inte kunde ta hand om henne och säkert våldförde sig på Morgonsol närhelst det behagade oss. Så var det bara, vad vi sade spelade inte så stor roll. Inte ens när Vigdir försökte med att hon var hans syster (det har jag inte hört honom säga rakt ut innan), men inte ens det fungerade.

Morgonsol fattade inte vad som hände och tyckte bara det var tråkigt att vi pratade så mycket. Till slut lyckades vi komma därifrån alla fyra. En hop bybor spydde galla över oss för att vi satt oss upp mot deras favoritkärring och hon själv hade lovat att sända knektarna efter oss. Skyndsamt lämnade vi byn och begav oss mot träsket i öster för att ligga lågt ett tag. Träsket var otrevligt på alla sätt; sunkigt och blött var bara början. Det kunde vi förstås ha listat ut innan, men vi hade inte så mycket val. Inte för att vi trodde att kärringen faktiskt skulle skicka knektarna efter oss, det verkade absurt med tanke på kriget. Vi undvek träskets kärna och höll oss till de delar där marken fortfarande kunde bära oss.

Efter en natts orolig sömn började vi röja lägerplatsen för att göra oss redo att fortsätta. Plötsligt hördes ett brakande en bit bort, som om någon fällde ett träd. Och så ännu ett. Jag tänkte inte på det då, men i ljuset av senare händelser lät det ungefär som om någon gick genom träsket utan att bry sig om att flytta på träden som låg i vägen. Trollet var nästan dubbelt så stort som någon av oss och bra mycket fulare än Kviste. Alla utom Morgonsol fumlade efter sina vapen och backade ut från lägret när trollet närmade sig. Morgonsol sprang fram mot trollet och började prata med det. Hon måste ha lärt sig trollens språk när hon växte upp i Västanskog, för vi förstod inte ett ljud av de grymtningar och mullrande läten som trollet utstötte. Då och då pekade han på oss.

Morgonsol berättade att trollet höll på att bygga ett hus inne i träsket och att han gärna ville ta med sig en av oss. Av någon anledning valde han mig. Morgonsol förklarade att det inte gick för sig. Ett tag trodde jag att han skulle rusa på oss, men i sista sekund verkade han lugna sig. Vi hade klarat av besten i Vårdsdal, men det här trollet skulle ha gjort mos av oss innan vi hunnit blinka. Morgonsol försökte bjuda honom på te, med det enda resultatet att det ena av våra kokkärl maldes sönder av trollets väldiga käkar. Till slut lyckades hon övertala trollet att det skulle komma fler människor efter oss. De skulle ha hästar och allt. Trollet verkat tveksam till en början, men dumt som det var lät det oss gå.

Framåt eftermiddagen skymtade en liten och ensam stuga bland buskarna och träden. Jag tog mig ensam närmare för att undersöka den. Någon bodde där, en eller två personer. Men vem bor mitt i ett träsk? Stugan var förfallen och såg ut att kunna rasa vilken sekund som helst. Jag kan tillskriva många egenskaper till gubben som bodde där. Han var nästan blind, döv och förmodligen spritt språngande galen också. Han trodde att vi var utsända av kungen (vilken kung?) och att vi kom med bud om att han, Abasidius Dunkelkvist, var förlåten och återkallad till hovet.

Han hade tydligen en tjänare som skulle komma hem snart, men om det var månen han kallade för tjänare eller om det faktiskt var en människa, framgick inte. Det visade sig att han hade rätt på den punkten i alla fall, för en surmulen man med en jättelik fisk över axeln kom snart vandrande. Han ignorerade oss och svarade inte på våra frågor, så vi var utelämnade till galningen. Han hade varit en mäktig magiker en gång och tjänat konungen. Snart började vi förstå att det kanske låg mer sanning i det han sade än vad vi först hade trott. Kunde det vara så att den här mannen var flera hundra år gammal och levt här ända sedan Noj hade en kung? Ingen av oss kunde något om landets historia, men vi hade inte hört något om en kung. Gubbens berättelse blev än tydligare när han demonstrerade sin kosmiska magi för oss.

Entusiastisk över att vi tittade på, satte han först fyr på ett träd. Att magi finns och fungerar är självklart och det märkte vi ack så väl hos Traske. Men det var en annan sak att se det såhär på nära håll och så öppet. Han mumlade några underliga ord och pekade mot trädet. Vilken fantastisk kraft! Det var tur att vi var i ett träsk, annars hade han fått använda samma kraft för att släcka en skogsbrand också. Efter det väckte han ett jättelikt monster ur träskens djup. Högre än trädtopparna reste sig en vagt mänsklig skepnad, formad ur träskets gyttja och slam. Den vandrade iväg österut. Abasidius hade inte förlorat sin kraft, men det verkade inte som om han behållit förståndet. Han erbjöd sig att teleportera (detta innebär att vi helt plötsligt bara hamnar någon annanstans, utan att faktiskt gå dit) oss ut ur skogen, men vi avböjde efter en mycket illavarslande demonstration.

När det var tydligt att han inte kunde hjälpa oss, gav vi oss iväg på egen hand. Vi hade dock tur och träffade på en underlig figur i träskets skugga. Han bar på en säck och skuttade skickligt från tuva till tuva. Han tycktes känna träsket som sin egen bakgård. Det berodde nog på att det var hans bakgård. Han erbjöd sig att leda oss ut ur träsket mot att vi bytte sagor på vägen. Vi började med att berätta om våra äventyr, om än i väldigt korta drag och de mindre heroiska bitarna borttagna. Stigmannens historia var sällsam på många sätt. Den kastade ljus över sådant som tidigare varit okänt och även om han presenterade den som en saga kändes den skrämmande verklig. Den löd såhär:

Det var en gång, för länge, länge sedan, innan människorna kom till den här delen av världen. På den tiden strövade alver under träden och trollen vandrade över slätterna. Hos alverna fanns en drottning, som älskade allting som var vackert och avskydde allt som var fult. Hon hade ett grönt och ett blått öga och sades vara det vackraste som vandrade på denna jord. Hon hatade de vederstyggliga trollen och ville att de skulle utrotas, drivas från dessa marker så att hon slapp att se deras anskrämliga figurer. På hennes order gick alverna hårt fram och deras älvastål drev trollen på flykten och dräpte alla som fortfarande fanns kvar. Drottningen var nöjd.

Många män hade friat till drottningen, men ingen av dem var vacker nog. Hon kunde inte tänka sig att gifta sig med någon annan än den stiligaste mannen i världen. Så en dag kom en man som uppfyllde hennes krav och som enligt somliga till och med överglänste hennes skönhet. Hon blev förälskad och bestämde att de skulle gifta sig så snart som möjligt. Ett magnifikt bröllop arrangerades. På bröllopsdagen gick det vackra paret genom slottsträdgården och då skedde något. Mannen visade sin sanna natur, förtrollningen lyfte. Hans namn var Brunbarke och han var ett fult litet troll. Han hade kommit för att hämnas sina förföljda och förlorade trollbröder. Han förvandlade drottningen till ett troll och försvann.

Drottningen, som nu var ett troll, fördrevs från sina egna länder och vandrade i världen som ensam och utstött. Hennes sinne förvreds på samma sätt som hennes yttre hade förvridits av trollet. Hon börjad hata allt vackert och försökte förstöra det. Brunbarke såg hon inte till, men hon började ett långt sökande för att finna honom. Såvitt man vet, letar hon än idag…

Tags: , ,

Dagen därpå, den tredje dagen på resan åt öster, kulminerade mystiken. Kviste hade gått före för att spana. Tanken var att han på så sätt skulle kunna hålla uppsikt över vart vi var på väg, så att vi inte hamnade någonstans vi inte kunde komma ifrån. Jag var orolig att ifall Korp hade rätt och denna karavan med mat verkligen var ämnad åt en armé, skulle de inte vara särskilt pigga att låta oss springa tillbaka till Regensby och berätta det. I vilket fall var det ingen armé Kviste hittade, utan fyra döda kroppar. De liknade männen vi stötte på lite tidigare vid källan. Den enda skillnaden var att de här var illa tilltygade som om ett antingen ett djur med vassa klor gått lös på dem, eller någon med vassa vapen av järn. Det underliga var att ingen av dem hade dragna vapen; de var alla dugliga kämpar efter vad Traske hade sagt.

När Traske gick för att undersöka, bestämde sig Vigdir för att undersöka lasten noggrannare. Vi tvivlade alla på att det verkligen var bara fisk, om Traske var så mystisk som person, måste han ju dölja något. Att se efter visade sig vara ett grovt misstag. Vigdir tog sitt spjut och körde ned genom fisken i en av vagnarna. Nästan genast skrek han till och flög bakåt. Jag stod bara några meter bort och jag svär att han faktiskt flög åtskilliga meter, som om någon rest sig ur vagnen och smällt till honom med övermänsklig styrka.

Vigdir tappade sitt svärd och två av kuskarna ställde sig tungt på det. Han tog då spjutet igen och stötte försiktigt mot en av dem för att få dem att flytta på sig. De andra kuskarna närmade sig nu, och Morgonsol sprang för att hjälpa Vigdir. Plötsligt föll hon ihop och höll sig skrikande för ena benet. Det var tydligt från där jag stod att det var brutet. Men det var uppenbart att hon brutit det innan hon föll… Vi visste inte vilka trollkonster som rådde över oss, utan vi lugnade ned oss och slickade såren. Vi gissade förstås att detta var Traskes verk och vi pratade lite om hur vi kunde göra för att bli av med honom och ta oss hem igen. När han kom tillbaka var det som om han hört allt vi sagt och han gav oss en utskällning som inte ens Vigdir vågade kommentera. Det var då vi förstod att han kunde höra våra samtal, även när han inte var i närheten.

Dagen därpå kom vi mycket riktigt fram till ett härläger. Jag har inte sett så mycket män och hästar på samma gång förr och det var omöjligt att veta hur många de var. Vi leddes genom lägret och sattes under hård bevakning. Morgonsol togs ifrån oss för att hon skulle få vård. Jag var hela tiden orolig att något ännu värre skulle hända. Jag menar, vad kan man förvänta sig av en hord klankrigare på väg ut i krig? Vigdir skulle givetvis käfta med vakterna och det var nära att det gick illa. Till sist kom Traske och pratade med oss.

Jag minns faktiskt inte exakt vad han sade till oss. Han ville i alla fall att vi skulle utföra ett uppdrag åt honom. Vi skulle tillbaka till Regensby och fråga bryggmästaren ifall något avtal fortfarande gällde. Helt uppenbart någon form av förräderi. Under tiden skulle han hålla Morgonsol här för att se till att vi gjorde som vi blev tillsagda. Han sade också att han skulle veta när uppdraget var slutfört och att vi inte behövde rapportera tillbaka utan gott kunde vänta på att armén kom tillbaka. Vi fick tillbaka vår utrustning och med tunga steg begav vi oss tillbaka över låglandet mot Regensby.

Traske hade något sätt att hålla reda på vad vi gjorde, det var helt klart. Efter ett tag kom vi fram till en teori. Det var bara Vigdir och Morgonsol som drömde mardrömmar och det var också de som hade råkat illa ut genom Traskes vrede. Jag och Kviste hade klarat oss. Det var också vi två som inte kommit i fysisk kontakt med Traske. Morgonsol hade undersökt hans ärrade hand och Vigdir hade skakat hand med honom den där kvällen innan vi begav oss ut. Men hur skulle vi lösa vårt dilemma? Om vi rapporterade som vi var beordrade att göra, sålde vi vår stad till barbarerna och om vi inte gjorde det, riskerade vi både Morgonsol och Vigdirs liv.

Väl tillbaka i staden hade jag i alla fall kommit på ett sätt att ta reda på ifall vår teori stämde. I så fall kunde i alla fall jag och Kviste göra saker som inte Traske kunde lägga sig i. När jag och Kviste var ensamma, sade jag till honom tydligt och klart att jag tänkte gå och säga till Korp, vi kunde inte offra en hel stad för två personer. Ingen reaktion som tydde på att Traske kunde höra eller påverka oss. Jag sade att om Traske hörde det här, gjorde han bäst i att visa det, för annars skulle vårt uppdrag gå i stöpet. Fortfarande ingen reaktion. Vi var bortom hans makt.

Det kändes hemskt att utelämna Vigdir från allt viktigt, men jag tror att han till slut förstod vad vi höll på med. Tyvärr hjälpte det inte att vi kunde prata med varandra. Vi kom inte på något sätt att varna Korp utan att det skulle leda till våra vänners död. Det slutade med att vi slutförde uppdraget och drog oss ut ur staden. Vi hoppades att vakterna skulle känna igen oss och av någon anledning rapportera om vår närvaro. I så fall skulle Korp bli misstänksam och undersöka närmare.

Vi väntade resten av dagen i ett skogsparti ungefär en timme från staden. Inom mig brottades jag fortfarande med dilemmat. I ena vågskålen låg Vigdir och Morgonsols liv, i den andra hela Regensby, inkluderat Sigrid och Korps familj. Det svåra var att vi inte visste vad som skulle hända när hären anlände. Korp hade sagt att de låg illa till om så var fallet, men vi kunde ju inte veta om staden faktiskt skulle falla innan hjälp kom. Jag låg vaken hela natten och funderade. Till slut bestämde jag mig för att jag måste varna dem, även om det kanske redan var för sent. Jag smög mig upp och ut ur lägret.

En torr gren låg i min väg och i mörkret hörde jag hur den knäcktes, varpå någon i lägret rörde på sig. Jag visste att de aldrig skulle släppa iväg mig om de fick syn på mig och om det skulle finnas minsta chans att de överlevde, fick inte heller Vigdir se vad jag tänkte göra. Så snart jag fått det klart för mig, ramlade jag med flit ihop på marken. De andra kom snabbt ifatt och med andan i halsen berättade jag uppskärrat om den hemska mardröm som plågat mig. Förvirrat såg jag mig omkring och undrade var jag var. De verkade svälja bluffen och vi följdes åt tillbaka till lägret.

Det här skedde ungefär vid midnatt och några timmar senare gjorde jag ett nytt försök, denna gång utan hinder. Men det var för sent. Väl ute ur skogspartiet med fri uppsikt över slätten, kunde jag se ett dammoln i öster. Det stod män på murarna och spanade. All hjälp jag kunde ha gett var nu bortkastad, staden var utelämnad åt sitt eget öde. Jag återvände till lägret och berättade vad jag hade sett. Det kändes svårt att ljuga för dem om mitt uppsåt, men jag kände att det var viktigare att vi var överens än att de fick veta sanningen. Genom att prata mycket om hären och snabb ge oss iväg, lyckades jag undvika samtalsämnet. Jag är säker på att de inte misstänkte något.

Vi drog oss bort från staden för att inte hamna innanför en belägring, men det hjälpte föga. Först tänkte vi att de skulle ta oss för folk från Regensby och inte som några som hjälpt dem. När en patrull sedan kom gående rakt mot vårt gömställe var det inte så mycket att diskutera, Traske visste ju exakt var vi var. Som tur är höll han sin del av avtalat och tog oss till Morgonsol. Hon verkade må bra och hennes ben hade blivit omhändertaget. Traske gav oss träfigurerna och så snart vi kunde skyndade vi mot sydost.

Vi såg många flyktingar på vägen och tecken på att kriget var på väg syntes överallt. Nyheterna om belägringen spred sig snabbare än vi förflyttade oss. Jag och Morgonsol ville så snart som möjligt återvända till Regensby, men de andra var inte lika pigga på det. En eftermiddag när Kviste kom tillbaka efter att ha jagat, rapporterade han om hundratals tungt rustade krigare under Stormes banér som rörde sig i riktning mot Regensby. Förstärkningar. I täten för truppen red en man vi alla kände igen – Jorgrim.

Tags: , ,

Väl tillbaka i Regensby styrdes livet mycket snabbt in i hösten och vinters invanda spår. Efter månader till sjöss tog det bara dagar att åter anpassa sig till livet i staden. Snart kändes våra äventyr till havs lika avlägsna som vår hemby. Jag återupptog träsnidandet och de andra fortsatte med sina sysslor, livet rullade vidare. Staden var sig inte riktigt lik, för efter en slumrande vinter hade den nu vaknat. Handelsmän från fjärran land skymtades titt som tätt i hamnen. En ständig ström av varor och människor, i vissa fall en sorglig kombination av de båda.

Korps familj tog upp allt större plats, på två sätt. Vi åt fortfarande middag hos dem då och då och Kviste umgicks ganska mycket med sonen. Vad de gjorde vet jag inte så noga, men jag tror att de jagade utanför staden. Själv tyckte jag om Korp och hans barn, men det kändes fel att vi tvingades ljuga för honom. Vi kunde ju inte gärna berätta hur vi hade flytt från Jorgrimm, som var en av Korps bästa vänner. Vad gäller Korps barn har jag redan sagt att jag fattat tycke för den äldsta, Sigrid. Vi har kommit bra överens hela tiden, men på sistone har hon verkat mer och mer intresserad. Om det inte hade varit för vår lite underliga relation till Korp och Jorgrimm, hade jag gjort mitt yttersta för att utveckla vårt förhållande till något större, men istället höll jag det på en lagom nivå.

Det var också Korp som så småningom fick oss att lämna Regensby. Han kallade oss till sig och förklarade att han gärna behövde hjälp med en sak. Vi hade tidigare sagt att vi var sugna på att komma ifrån staden ett litet tag och var ivriga. Han berättade att han misstänkte att klanerna inåt landet samlade sig, kanske för ett stort angrepp. Detta hade inte skett på mycket länge och han anade stor fara om så var fallet. En man från den trakten hade under en tid hamstrat mat i staden och skulle snart ge sig av inåt landet, kanske till en hungrig klanhär. Mannens namn var Traske och vi mötte honom på en dunkel krog invid stadsporten redan samma kväll.

Traske var en läskig typ, det kändes med en gång. Jag lät Vigdir sköta pratandet och det visade sig att vi skulle ge oss av redan nästa dag. Morgonsol uppmärksammade ärr på Traskes händer som inte var komna av strid, utan istället tycktes bilda ett slags mönster. Tidigt nästa morgon gav vi oss av, vi fyra, Traske och fem av hans kompanjoner. Var och en av de fem körde en vagn fullastad med framförallt fisk. Det var något underligt också med kompanjonerna. De var inte identiskt lika, men de var så lika att jag tänkte att de måste vara tvillingar. Underliga tvillingar. De pratade inte, inte ens med varandra.

Redan den natten började Morgonsol och Vigdir att drömma mardrömmar. Först trodde vi att det bara var vanliga mardrömmar, men när de återkom natt efter natt blev vi rädda att det var något annat. Jag har svårt att återge exakt vad som hände, men de berättade om en gestalt utan form. Den satt och karvade på något som de trodde var deras hjärtan. Det var oklart, för det fanns också en annan varelse, ett litet och fult troll. Det hade olikfärgade ögon och tycktes vara ute efter att ta tillbaka något som tillhört det.

Nästa natt under Kvistes vakt, upptäckte vi att någon snokat i lägret. En skepnad rörde sig i skuggorna och Vigdir som var mest vaken, rusade efter när den försvann ut i natten. När vi andra förstått vad som hände, sprang vi efter. Vigdir kom ifatt det lilla trollet i en dunge, där det helt försvann. Innan vi hunnit fram, hörde vi ett skrik från Vigdir när trollet anföll honom från träden, för att sedan försvinna helt. Vigdir hade fått ett otäckt sår över bröstet av trollets dolk. Traske må vara en otrevlig typ, men när såret vägrade läka, hjälpte han oss faktiskt. Han tillagade en brygd av något slag och den drev ut det onda och från och med det läkte såret normalt.

Snart berättade Morgonsol att hon hade varit förföljd av något som hon trodde var det lilla trollet. Jag vet inte om hon hade sett det eller om hon bara hade känt dess närvaro (vem vet vilka krafter hon fortfarande besitter?). Hon samlade också några bär som hon envist försökte ge till de fem kuskarna, men de verkade inte så intresserade. De grymtade och åt, men mycket mekaniskt. De liknade en ankfamilj, som Morgonsol uttryckte sig, då Traske förstås var den fula ankmamman. När vi gick och lade oss på kvällen var vi illa till mods och det blev mer och mer tydligt att allting inte stod rätt till.

Den natten hade jag sista vakten. Som alla nätter innan satt kuskarna helt stilla på rad. När sedan morgonen kom, vaknade de upp en efter en, som om någon tänt livsgnistan i dem när solens första strålar besökte lägerplatsen. Ett tag tycktes de otydliga och såg mer ut som lerfigurer än människor, men när jag gnuggat mig i ögonen och åter tittade dit, var de i full färd med att göra vagnarna klara för avfärd.

Tags: , ,

Vi tillbringade de första seglingsbara månaderna till sjöss och jag delar Vigdirs tanke om att det var både det värsta och det bästa jag har varit med om. Det bästa var att vi äntligen fick lära känna havet. Inte bara för en dag eller två, utan på riktigt. Vigdir var förstås värst: han kunde stå helt stilla och bara titta på vågorna. På något sätt tror jag att han hittade det hem jag fortfarande letar efter. Havet bjöd också på några sällsamma upplevelser. En dag när Vigdir på sin fria tid stod och betraktade det lugna havet, ropade han till och pekade föröver. Havsormar! Vilka magnifika varelser de är: långa, glänsande och glittrande kroppar i solnedgången. De slingrade sig om varandra, dök och hoppade ur vattnet om vartannat. Några minuter senare slukades de åter av vågorna för att dyka upp igen flera minuter senare och hundra steg bort. Nästa gång de dök försvann de helt och kom inte tillbaka.

Baksidorna med att vara sjöman är många. Det är ett evigt slit med att hålla skeppet i gott skick och för det mesta arbetade vi större delen av vår vakna tid. Maten var dålig och vattnet likaså. Det är verkligen inte lätt att uppskatta havets prakt om man hela tiden är hungrig men samtidigt undrar vem som är mest död, maten eller en själv. Vi var också med om ett angrepp från pirater, om man nu kan kalla dem så. Vår kapten var en redig karl som visste vad han sysslade med och han hade lärt oss alla om hur man slogs till sjöss. Piraterna hade inte mycket chans och de flesta togs till fånga. Vigdir pratade mycket och länge om hur bra han hade klarat sig mot dessa rövare, men i mitt stilla sinne undrade jag vad det var som var så bra med det hela. Jag kanske inte behöver nämna att de alla såldes som slavar i nästa hamn.

Allteftersom veckorna gick ökade belastningen i skålen av bekymmer och problem och vi beslutade oss för att ge upp livet till sjöss för den här gången. Jag tror att vi alla sökte efter ett hem, eller i alla fall någonstans man kunde stanna längre än tiden det tog att fylla på förråden. Regensby var det naturliga målet, för där väntade Morgonsol och för min del: Korps dotter. Det skulle dröja till sommaren innan vi kom fram till Regensby. Innan vi kom dit, vandrade vi längs kusten från fiskeby till fiskeby. Känslan var lik den jag hade när vi först gav oss av hemifrån, med den skillnaden att vi nu såg på världen och människorna omkring oss med helt andra ögon. Vad lite vi visste då jämfört med vad vi vet idag.

En av byarna vi passerade på vägen hette Vårdsdal och vi märkte direkt när vi kom dit att något var på tok. Det visade sig snart att en best av något slag härjade i trakten och att flera av dem som bodde en bit från byn hade blivit dödade. En grorm, sades det. Byborna var samlade i byns största byggnad och hade rådslag när vi kom in. Vår utstyrsel kan ha spelat roll, men jag tror mest det var Vigdir och Kvistes tal som fick dem att lita på att vi kunde ta hand om besten. Sagt och gjort gav vi oss iväg. Själv var jag mer än redigt rädd, men de andra såg starka och modiga ut.

Efter en hel del sökande, fann Kviste ett spår som så småningom ledde oss fram till grormens lya. Vår plan var att ta hand om den så snart den gav sig ut för att sprida skräck i de omkringliggande byarna. Det börjad skymma och nattens kyla sänkte sig över oss. Jag hade strängat bågen och lagt en pil på strängen. Jag kände mig förvånansvärt lugn, trots att jag aldrig någonsin dödat något större än en lax. En kall vind blåste från havet, stjärnorna lyste. Så ett plötsligt knakande från gläntan framför oss. En skugga avtecknade sig mot horisonten, en mörk, farlig gestalt. Den lät mycket när den rörde på sig, frustanden och grymtanden hördes. Med ens kändes mina armar som gelé och när jag spände bågen skakade jag som ett asplöv i vinden. De andra gjorde sig beredda: Vigdir med sitt spjut och Kviste med både sitt vanliga spjut och dessutom ett kastspjut.

Grormen rörde sig närmare och innan jag förstod vad som hade hänt, hade jag släppt pilen. Jag är ingen mästarskytt, men det vara bara tio steg bort. Pilen borrade sig in någonstans kring huvudet; det var svårt att urskilja hur besten verkligen såg ut i mörkret. Genast var de andra på den. Kvistes kastspjut lämnade handen i samma ögonblick som grormen vrålade ut sin smärta och sitt hat och stormade mot oss. Väl framme vid oss, fick den smaka på en pil till och snart också de båda spjuten.

När det hela var över var jag skakis i nästan en timme. Vi pratade om det som hade hänt när vi tog oss tillbaka till byn. De andra släpade det dräpta monstret bakom oss. Jag förstod inte vad den skulle vara bra till, men de andra vill ta med den och visa upp bytet. Mycket riktigt fick vi beröm och till och med en liten belöning. När vi ändå stod högt i anseende, passade vi på att stanna i byn och vila upp oss.

Några veckor senare kom en handelsman med båt till Vårdsdal och berättade att han var på väg norrut till Regensby. För en billig penning lät han oss resa med honom. Turen som hade följt oss till sjöss tidigare, verkade dock ha ebbat ut, för en dag ifrån Regensby förliste skeppet. Jag visste inte då vad som hänt de andra, för själv slogs jag medvetslös mot något hårt, kanske var det en del av skeppet eller kanske var det en undervattensklippa. I vilket fall minns jag inget förän jag vaknade upp på den steniga stranden, utan att ha en aning om var jag var eller vad som hade hänt. Gradvis återfick jag minnet av förlisningen och började genast söka efter mina färdkamrater. Som tur var hittade jag dem alla vid livet, sånär som på en av handelsmannens hantlangare. De var alla blåslagna och modstulna, men levde och mådde förvånansvärt bra. Tillsammans genomförde vi den mödosamma vandringen mot Regensby till fots.

Tags: , ,

Kapitel 7: Regensby

Jag har idag svårt att förstå hur jag hemma i Skaldebjörns färja kunde tycka om lukten av fisk. Det måste ha berott på någon skada eller att jag drömde och tänkte på så mycket annat. Doften som ligger som ett lock över hamnen här är nämligen allt annat än gemytlig. Förr förknippade jag fisk med ensamma och fridsamma timmar vid floden, med Vigdir och ibland någon annan som enda sällskap. Nu förknippar jag det med skitiga och bullriga gränder och månglare som inte vet när det är dags att hålla käften. Flodens forsande och känslan av frihet är långt borta här i Regensby. För ungefär ett år sedan, innan vi reste bort över havet, tänkte jag att människor blir elakare ju fler de är tillsammans och det verkar fortfarande vara en teori som stämmer bra.

Jag har tänkt på detta mycket, men egentligen har jag inte kommit fram till så mycket. Ju fler människor som är samlade, desto mer går det att roffa åt sig och desto mer går det att utnyttja andra utan att någon säger ifrån. I de stora städerna är alla anonyma inför någon annans problem, men synnerligen vänskapliga när mynt klirrar i penningpungarna. Regensby är visserligen bättre ä många andra städer, men det är trots allt en tillräckligt stor stad för att jag inte riktigt ska trivas med människorna här.

Anledning till att vi kom hit från början känns inte så viktig längre. Vi ville väl alla komma bort från trälhandlarna och de otäcka stormännen och var glada åt att vi kunde få en plats på en båt nedströms från Enkenvind. Jorik och hans följeslagare var på väg mot en liten stad kallad Ersby, där de skulle försöka hinna med att resa ännu längre bort innan den annalkande vintern gjorde det omöjligt att ta sig fram till sjöss. Hade vi vetat vilken håla Ersby var hade vi kanske följt med också nästa skepp vidare till främmande länder, men nu gjorde vi inte det. Mannen som ägde skeppet de bytte till var en av de otrevligaste jag har träffat. Han ämnade föra femtio trälar till andra sidan havet, i det lilla skeppet! Aldrig att jag tänker betala honom några pengar för att få resa på hans smutsiga skorv.

Under dagarna innan skeppet lade ut, funderade jag mycket kring trälarna och om jag inte borde göra något åt det. Mina drömmar var fyllda av kval och ångesten steg. Jag utarbetade i hemlighet (jag var rädd att mina vänner skulle försöka stoppa mig) en plan för att ge dem en chans, men till min förtret och stora besvikelse lade skeppet ut en dag tidigare än det var tänkt och jag såg skeppet med de dömda människorna segla bort och försvinna nedåt kusten. Inget kunde jag göra, modstulen stod jag kvar på kajen.

Det visade sig att det trots allt inte var det sista skeppet och snart fann vi oss åter på väg, denna gång mot den stora staden Regensby i Noj. Regensby är en av de tre stora städerna i Noj och ingen av oss visste mer om landet är de berättelser vi hört som små, kryddade med rykten längs vägen. Staden styrs av familjen Regens och människorna i området livnär sig framförallt på fiske och handel. Inåt landet lever barbariska klanfolk som då och då syns till i staden. De har dåligt rykte här och anses vara oborstade och vildsinta. Själv tycker jag de flesta som bor i Regensby också är oborstade, men det håller jag tyst om.

Hade det inte varit för Korp hade vi nog inte stannat i staden. Han bestämmer över stadens knektar och hade aldrig sänkt sig till vår nivå om det inte varit för att han kände igen Vigdir. Ännu en gång påverkades vi av de spår som Vigdirs far lämnat i världen. Korp bjöd oss till middag och berättade hur Jorgrims, Vigdirs far, hade räddat honom från en säker död. Vigdir är fortfarande envis nog att vägra erkänna hur det förhåller sig, men jag är rätt säker på att han innerst inne vet att det är sant.

Vintern i Noj hade kunnat bli ett kallt helvete, men med Korps hjälp lyckades vi alla få drägliga arbeten och tak över huvudet. Vi använde en del av våra pengar från halsbandet till att hyra ett litet vindsrum av en gammal gubbe. Jag fick tillfälle att med ordentliga verktyg forma trä till riktig konst. Fulde Regens, stadens härskare, var i full färd med att bygga om och med Korps hjälp fick jag anställning. Om det inte vore för min upptäckarlust och avsky för städer, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att lära mig yrket på riktigt hos en mästare.

Snön och kylan kom och gick, våren nalkades. Kölden släppte sitt grepp om både det omkringliggande havet och befolkningen. Efter flera månader i Regensby, kände vi oss manade att ge oss iväg. Jag ville inte lämna Regensby för gott, eftersom jag lärt känna många trevliga människor där, framförallt en av Korps döttrar. Morgonsol bestämde sig för att stanna hemma. Sent en kväll under oljelampan i vindsrummet, bestämde vi oss för att vi skulle ge oss ut till havs.

Tags: , ,

Mina känslor var blandade inför att vara ute ur skogen. Å ena sidan var landsbygden betydligt mer bekant och på vissa håll var landskapet mycket likt det där hemma. Å andra sidan hade vi under de senaste veckorna råkat ut för långt värre saker bland människor än bland skogens mörka träd. Känslan av att vara på väg var dock nästan odelat positiv och vetskapen att varje steg jag tog, förde mig närmare havet, gjorde att allting kändes mycket lättare.

Allteftersom tiden gick blev vi mer och mer medvetna om de problem som Morgonsol vållade och hur mycket värre detta skulle bli när vi kom till mer tätbefolkade trakter. Jag och mina vänner diskuterade snabbt igenom vad vi skulle göra, men vi kom fram till det enda rimliga: att vi inget kunde göra. Det fanns ingen möjlighet att övertala henne att återvända till skogen och på inga villkor kunde vi med vilje försätta henne i en situation där vi försökte lämna henne ensam. Även om jag själv klagade en hel del inför de andra om hur påträngande och jobbig hon var, måste jag erkänna att jag drog en lättnadens suck när vi bestämde oss för att fortsätta färden tillsammans med henne för att se var det hela slutade. Någonstans djupt inom mig ville jag att hon skulle stanna hos oss.

Även om Morgonsol vid det här laget hade lånat min tunika, räckte det knappast för att göra hennes figur ointressant. För att uppnå det hade det behövts en rejäl björnfäll. Vid nästa gård stannade vi och Vigdir och Morgonsol gick för att införskaffa kläder. Det gick bra och efter en stund kom de tillbaka, Vigdir med aningen surmulen blick och Morgonsol kvittrande och glatt skuttande som förut, men nu iklädd någon form av lång särk.

Det var nog tur att vi de närmaste dagarna inte passerade någon egentlig bebyggelse, för det jag tänkt om att Morgonsol inte riktigt var socialt anpassad till människorna utanför skogen visade sig vara en mild underdrift. Varje gång vi mötte någon, skuttade hon fram till dem, hälsade och överföll dem med en skur av nyfikna och barnsliga frågor. De flesta svarade med att stirra på henne, vilket förmodligen inte hade med de dumma frågorna att göra.

Vi lyckades i alla fall få henne att förstå en del grundläggande saker. När hon var ute och samlade mat och kom tillbaka med ett dött får, var det dags att säga åt henne att andra människor blir upprörda om man tar deras djur. Jag vet inte om konceptet gick in i henne, men hon förstod i alla fall att hon inte skulle göra det. Efter några dagar passerade vi en lite bäck och till min stora förvåning och förtjusning började hon spontant att tvätta sig och sina kläder. Det visade sig att en del vi sagt hade fastnat i alla fall. För första gången funderade jag nu över tanken på att hon faktiskt skulle komma att stanna med oss en längre tid och att hon så småningom skulle lära sig hur människorna fungerade.

Under resans gång mötte vi också en dvärgliknande människa när denne smög omkring vårt läger. Det var Morgonsol som först upptäckte att någonting rörde sig i buskarna och hon rusade bort för att se vad det var. Rädslan for snabbt igenom mig när jag hörde henne säga ordet troll, men snart insåg vi alla att det inte var fråga om ett troll. Mannen presenterade sig som Rugg Stenhamre och sade sig vara stenhuggare från Enkenvind, men att han på grund av missförstånd hade blivit utkastad därifrån. I mina ögon verkade han sympatisk och jag hade ingenting mot beslutet att han slog följe med oss dit för att få tillbaka sina verktyg. Den lille mannen verkade helt betagen av Morgonsols skönhet och det var skönt att hennes uppmärksamhet för en gångs skull var riktad mot något annat än oss.

Rugg berättade en del om Enkenvind, om hur staden var känd för sin järntillverkning, om den stora hamnen och om mannen som styrde över området. Vi diskuterade hur vi skulle göra med saker och ting och kom fram till att vi inte hade så mycket annat val än att fortsätta. Eftersom vi trodde att det skulle finnas möjlighet att smälta ned halsbandet, högg vi upp det i tre lika stora delar. På så sätt undvek vi också att vi skulle bli av med alltihopa om vi blev bestulna.

Väl framme i Enkenvind, lämnade handelsmännen oss med en önskan om att på något sätt återgälda oss för att vi hjälpt dem på vägen. Vi kom överens om att vi skulle träffas nere vid hamnen i skymningen. Enkenvind var inte så imponerande till storleken, jag hade ju trots allt varit i större städer tidigare, men här fanns två saker jag inte sett tidigare. Det första var det som gladde mig mest: floden och skeppen som låg förtöjda i hamnen. Ett av skeppen som precis lättat ankar, såg likt de andra nästan overkligt stort ut när det majestätiskt gled ut mot mitten av den breda floden. Det andra var den stora vågen i mitten av den öppna platsen i staden. Här kom köpmän och vägde malm och metall och fick betalt efter hur mycket det vägde och hur rent det var. Allt detta berättade Rugg för mig och det var sannerligen spännande.

Redan när vi började närma oss staden hade jag varit orolig för hur Morgonsol skulle klara sig. Hon hade visserligen klarat sig undan problem tidigare, men det var jag övertygad om mest berodde på tur. Förr eller senare skulle hon möta någon som inte nöjde sig med att bara titta på henne. Mycket riktigt kom hon springande till oss och berättade med andan i halsen att en man hade kommit och tagit på henne och när hon sagt åt honom att sluta, hade han bara skrattat. Morgonsol sade att hon då slagit till mannen så att han föll omkull. Jag såg mig omkring och fick se en yngling komma gående mot oss med arg uppsyn. Han viftade mot några av vakterna, som om han kunde beordra vad de skulle göra. En sådan man var det bäst att hålla sig undan för.

Vi slank in mellan några hus och rörde oss i en cirkel ned mot hamnen och till slut lyckades vi skaka av oss förföljarna. Det var verkligen fascinerande med skeppen och floden. Alla skulle de nedströms och ut på havet. Det var här Vigdir kom på idén att vi kanske kunde be köpmännen, som ju skulle nedströms, om att få följa med dem på resan. Ännu var det inte kväll och jag och Vigdir bestämde oss för att göra oss av med våra bitar av halsbandet. Rugg kände till en smed som han trodde kunde hjälpa till och efter en hel del dividerande, hade vi kommit överens om att han skulle smälta ned dem och forma metallbitarna till något som liknade stora mynt. Tanken var förstås att dessa skulle vara lättare att sälja än bitarna av det fina halsbandet.

Mötet med Jorik visade sig vara mer fruktsamt än vad i alla fall jag hade föreställt mig. Kanske hade jag räknat med att vi skulle få följa med nedströms, men att vi skulle få åka med bra mycket längre än så, hade jag inte ens tänkt på. Dessutom envisades han med att ge oss någon liten gåva och jag valde en ny uppsättning kläder av god kvalitet. Dagen därpå hämtade vi upp våra guldmynt och gav tre var till smeden och ett till Rugg som tack för hjälpen. De två dagar det nu var kvar till avresan mot fjärran land, spenderade vi med att hålla oss undan för mannen med den knäckta näsan, samt att införskaffa en del saker vi tänkte kunde vara bra att ha med sig.

På kvällen dagen innan avfärden, satt jag ensam längst ut på en av bryggorna och tittade ut över vattnet. Det gick nätt och jämt att urskilja den taggiga konturen av landskapet på andra sidan och bredvid mig tornade flera skepp upp sig, deras master knakande i den lätta brisen. Återigen hade ljudet av vatten en lugnande effekt på mig och jag kände ett inre lugn när jag hörde mina djup andetag i harmoni med vågornas lätta skvalpande. Aftonstjärna, skeppet vi skulle resa med, låg på min högra sida och jag lät blick svepa från fören till akterna och tillbaka igen. Allting var öde nu, men när solen steg i gryningen skulle sjömän likt myror myllra över däcket för att hissa segel, lätta ankar och föra fartyget ut ur hamnen.

Att vi skulle nedströms var uppenbart, men efter det? Destinationen hade ett namn, men det betydde ingenting för mig. Såhär långt hemifrån var allting främmande och där jag satt i stillhet och lyssnade på floden, undrade jag om jag någonsin skulle känna mig som hemma någonstans igen, eller om jag för alltid skulle driva runt, alltid vara på väg någonstans.

Jag reste mig upp och gick längs strandkanten tillbaka till det lilla lägre vi gjort i ordning en bit från staden. Det var då det slog mig hur mycket mina vänner betydde för mig; utan dem var jag ingenting. De var den enda fasta punkten i min verklighet och inte ens ett stormande hav skulle kunna förändra det. Tillsammans satt de runt lägerelden när jag kom tillbaka och det var med glädje jag skymtade mina vänners ansikten i lågornas flackande ljus.

Tags: , ,

Morgonen därpå var frisk och hade det inte varit för att vi spenderat natten utomhus, hade den också känts uppiggande. Efter några stampande varv runt eldstaden började livet återerövra mina frusna lemmar och jag kunde vända uppmärksamheten mot dagen som låg framför oss. Dagen innan hade trollet nämnt något om andra människor som gömde sig i skogen och som dessutom behövde hjälp. Efter en lång överläggning med tillhörande frukost, bestämde vi oss för att se vad de var för några och om vi kanske hade gemensamma intressen.

Vi följde Barkbruns vägbeskrivning och begav oss in i skogen med den porlande bäcken på höger hand. Vattnet kändes betryggande, kanske för att det ledde tillbaka till gläntan, som på något sätt kände som en fristad i denna farliga värld. Jag har alltid tyckt om ljudet av rinnande vatten och blandat med fågelsången och höstsolen som silade ned genom grenverket, kändes det som om vår resa kommit in på en ny etapp. Visserligen lurade fortfarande farorna överallt, men mötet med trollgubben hade visat att det bland all ondska och elakhet även fanns de som brydde sig och var villiga att hjälpa till. Jag vet inte om det andra kände likadant, men det var i alla fall en av anledningarna till att jag med nyfikenhet såg fram mot att träffa männen vi nu sökte efter.

Efter några timmars stillsam vandring, kom vi fram till klippan trollet pratat om och svängde in i skogen enligt anvisning. Avståndet mellan träden minskade och när vi till slut hittade lägret kändes det som skymning, fast det inte kan ha varit långt efter middagstid. Männen var väldigt skygga till en början och verkade inte förstå vad vi sade. Till slut lyckades Vigdir få kontakt med en av dem, som pratade vårt språk ordentligt. Han berättade efter en stunds lirkande att han och hans tre kamrater var handelsresande från långt borta – han nämnde ett namn jag inte hört tidigare – och att de blivit rövade på sina handelsvaror. De var nu bara tre i lägret och den fjärde hade givit sig av ut ur skogen för att se om de kunde få tag på varorna igen. Nu var de alla tre oroliga för att mannen inte hade kommit tillbaka.

Trots att de inledningsvis såg väldigt misstänksamma ut, bestämde vi oss till sist för att gå tillbaka till bäcken och slå läger där tillsammans. Som Kviste påpekade, var det ju deras inget läger värt att stanna vid i vilket fall. Eftermiddagen förflöt lugnt och jag och Vigdir spenderade en del tid med att fiska i bäcken, parallellt med att Kviste gav sig ut i skogen för att sätta ut snaror. I kvällningen när han kom tillbaka och vi var i full färd med att halstra fisken, visade det sig att han hittat betydligt mer än bara några kaniner.

Det första jag lade märke till hos flickan som i släptåg följde Kviste in i lägret, var inte att hon var fantastiskt vacker, även om det sannerligen gjorde upplevelsen högst angenäm. Nej, istället stirrade vi alla som fån på den nakna unga kvinnan som till synes obekymrat ställde sig i närheten av eldstaden. Visserligen hade hon långt och vackert hår, men jag ska säga er att det var långt ifrån tillräckligt för att dölja kroppens kurvor. Visserligen var det inte länge sedan vi såg varsin naken flicka i Vindbore, men det här var något helt annat. Hennes skönhet var så naturlig att den nästan verkade malplacerad bland oss andra.

När vi stirrat ett tag, lånade Vigdir ut sin mantel för att göra det lite mer bekvämt för oss att prata med henne. Främlingarna verkade dessutom långt mer generade än vi var, kanske är det något i deras tro som gör detta; vad vet jag om främlingarnas vägar? I vilket fall hette flickan Morgonsol och hon envisades med att hon vilja följa med oss ut ur skogen. Vi kunde inte för vår värld förstå varför hon ville det, men vi insåg förstås allihop att det aldrig skulle fungera om hon fortsatte att bete sig ? och framförallt klä sig ? som hon gjorde nu. Visst, en mantel är en mantel, men ni förstår vad jag menar.

När dagen började lida mot sitt slut, satte vi oss i en ring runt lägerelden. Snart började Morgonsol sjunga en av de vackraste sånger jag någonsin hört och jag kunde inte låta bli att ta fram trollflöjten och följa med i de bubblande, kvittrande tonerna. Jag minns inte mycket från den natten, förutom Morgonsols glittrande ögon i nattmörkret och hennes ljuva stämma som fick allting annat att kännas oviktigt och flyktigt. När jag och mina kamrater återfått våra sinnen för tid och rum, var det redan gryning. Vi hade spelat, sjungit och dansat till hennes sång hela natten. Utmattade föll vi till sist i en djup sömn, tomma på innehåll så när som på en flickas ögon och en röst som inte var av denna värld.

Framåt eftermiddagen började vi vakna till och planerna för att ta oss ur skogen började klarna. Jag och Vigdir fiskade en del i den lilla bäcken och i en hålighet i marken rökte vi den fisk vi fångat så att den skulle hålla en bit på vägen. Morgonsol insisterade fortfarande på att följa med och jag tänkte att hon förmodligen skulle ställa till med problem både för oss och för sig själv. Inte i första hand på grund av sin skönhet, utan på grund av hennes totala avsaknad av kunskap kring hur människor utanför hennes skog fungerade.

Så sjönk solen åter i väster och efter en god kvällsvard var det dags att krypa till kojs. Jag trodde att jag tagit lärdom av natten innan, men snart fann jag mig själv lyssnades till hennes röst. Med en oerhörd viljeansträngning lät jag bli att spela på flöjten och lyckades behålla sansen när hon började dansa. Kviste hade redan gått och lagt sig vid det här laget, men Vigdir var lika uppslukad som vi alla varit dagen innan. När Morgonsol dansade i väg under grenarnas lummighet, följde han efter utan att det verkade finnas någon form av fri vilja med i bilden. Eftersom jag fortfarande var lite misstänksam och också lite orolig för Vigdir, följde jag efter dem åtskilliga hundra meter från lägerplatsen, där de på en äng dansade under de gnistrande stjärnorna tills dagens ljus långsamt suddade ut dem från himlavalvet.

Det var nu dags att ge sig i väg och efter att ha samtalat en del med Jorik, den av handelsmännen som talade vårt språk, kom vi fram till att vi skulle slå följe med dem till Enkenvind. Jag hade inte hört talas om den staden tidigare, men de berättade att den låg ungefär en veckas resa till fots åt väster och att det därifrån inte var långt till det hägrande havet. Vid middagstid hade vi nått skogsbrynet och vi blickade återigen ut över öppna landskap. Nu var vi på väg igen, på väg mot havet.

Tags: , ,

Jepp, tro det eller ej: det är faktiskt sant. Jag har bestämt mig för att försöka skriva en krönika som ur min rollpersons perspektiv beskriver vår pågående kampanj i Drakar och Demoner v.6 . Spelvärlden heter Trudvang. Ni hittar texten under Rollspel -> Krönika: Trudvang. Det går bra att klicka också, förstås. Enjoy!

Tags: ,

Träden på andra sidan tjärnen avtecknade sig skarpt mot den stjärnbeströdda himmelen ovanför, men mörkret förmådde inte skrämma mig. Det är underligt hur samma skog kan verka så annorlunda beroende på vad man har upplevt och var man befinner sig. Igår var skogen hotfull för att vi inte visste vad som fanns här, igår natt var den hotfull på grund av det som visade sig ligga på lur och inatt tycktes den till och med skydda mig från all ondska.

Jag minns tydligt hur mörkret hade sänkt sig omkring oss natten innan, dimman som kom svepande längs marken likt en ljudlös, kall tidvattensvåg. Till en början slingrade den sig runt stövlarna och runt trädens stammar, men så tilltog den mer och mer. Plötsligt hörde vi rop bakom oss som av förföljare. Minnena av vad som hände därefter är suddiga och jag kommer inte ihåg mer än att jag sprang som en besatt genom skogen för att nå säkerheten. Hur jag visste att säkerheten väntade mig i den ring av stora stenar som rests på en kulle i en glänta hade jag ingen aning om. Jag minns att jag blev skjuten och att blodet färgade mina händer, men när jag nått tryggheten innanför cirkeln, fanns där inget spår av vare sig blod eller sår.

Skrämda ställde vi oss med ryggarna mot den stora stenen i mitten för att invänta förföljarna, men ingen kom. Ett rop från Kviste fick mig att vända mig om och där, precis bakom mig, stod en skepnad. Det är omöjligt att beskriva honom, inga ord kan återge den skräck som välde upp inom mig. Skepnaden var halvt genomskinlig och de vita hårtestarna på hans benvita skalle tycktes röra sig av och an som av en spöklik vind. Hans utsträckta hand saknade all levande vävnad och bestod enbart av ben. Mer än så hann jag inte se innan jag vände mig och flydde hals över huvud ut ur cirkeln av stenar och mot skogsbrynet. Där stannade jag och vände mig om. De andra hade också lämnat stenringen och vålnaden stod vid dess kant. På något sätt verkade det som om den inte kunde lämna cirkeln. Tillsammans gick vi försiktigt runt gläntan för att titta närmare på något som bara kunde skymtas i cirkelns mitt. Eftersom vålnaden inte längre syntes till, föreslog Vigdir att vi skulle gå in och titta efter vad det var. Trots våra protester gick han in dit igen, men kom snart utspringande därifrån, skrikandes. Vålnaden hade rört vid hans axel och tunikan var täckt av rimfrost. Huden därunder hade i ett slag blivit gammal och skrumpen. Tröttheten slog till med sin fulla styrka och vi gick så långt bort från den fruktansvärda gläntan vi förmådde. När vi sedan hittade en vält tall att ta skydd under, somnade vi alla nästan innan vi lagt oss till rätta.

Morgonen därpå upptäckte vi att guldhalsbandet var borta och trots vår stora hunger började vi leta efter spår. Än en gång är jag glad att Kviste är med oss, säga vad man vill, men det spår han inte hittar, det finns inte. Vi följde det tills vi kom till den här gläntan. I gläntan såg vi tjärnen och bredvid den stod en tältkåta. Vi bestämde oss för att skaffa mat och vila upp oss innan vi tog itu med tjuvarna. När vi återvände satt där en liten trollgubbe och rökte på sin pipa. Vigdir var som vanligt den av oss som hade mest mod att tala med främlingar och gick fram och presenterade oss. Efter några minuters samtal hade vi fått reda på både det ena och det andra och det visade sig att halsbandet nu fanns hos en människoflicka som bodde hos trollgubben. Det krävdes en del flöjtspel från min sida för att locka fram henne ur skogsbrynet, men det dröjde inte länge förrän hon kom fram till oss. Trollgubben, vars namn var Barkbrun, berättade att de onda människorna hade skurit ut hennes tunga, men han tycktes ändå kunde förklara vad hon ville. Hon var mycket fäst vid halsbandet och trollet hade ingen uppfattning av egendom.

Sedan hände något märkligt. Trollet föreslog att jag skulle ge melodierna till Dimma, som flickan hette. Jag förstod först inte vad han menade, men sedan förstod jag att han med sin trolldom kunde fånga musiken och spara den. Han gjorde så med flera melodier och jag var orolig för att musiken stals ifrån mig. Det verkade dock inte som om det skulle vara fallet, för jag minns fortfarande musiken som strömmade ur flöjten den kvällen. Vi fick tillbaka halsbandet i utbyte mot de samlade tonerna. Gubben verkade förtjust i musik och strax efter att han sagt detta hände nästa underlighet. Han frågade om han fick låna min flöjt och visst fick han det. När han lämnade tillbaka den några minuter senare, var den fylld med underliga tecken och inskriptioner. Till en början hörde jag ingen skillnad, men så plötsligt märkte jag att flöjten gav ifrån sig de mest fantastiska ljud som inte alls borde kunna springa från ett så simpelt instrument! Det var som om skogens mystik gestaltade sig i tonerna från flöjten. På nytt upplevde jag den underbara känsla jag en gång känt då jag först lärde mig spela. När vi gick och lade oss utanför kåtan, med den döende elden mellan oss, kändes allting så lugnt och fridfullt. Vi sade godnatt till varandra och för första gången på mycket länge kände jag hopp inför morgondagen.

Jag lät fingrarna följa de gåtfulla inskriptionerna på flöjten. Utan att tänka på det hade jag plockat fram den från sitt skinnfodral i bältet. Jag höll upp den och betraktade den i månljuset. Symbolerna reflekterade det vita skenet och för ett ögonblick var jag osäker på om det var träet som glödde svagt eller om det bara var en spegling. Med en gäspning lade jag tillbaka trollflöjten och rättade till den extra filten jag använde som huvudkudde. Efter en lång utandning slöt jag ögonen och sömnen lockade mig snart in i dess behagliga famn.

Tags: , ,

« Older entries