William Gibson

You are currently browsing articles tagged William Gibson.

William Gibson – Zero History

This is the last book in the trilogy about Blue Ant which started with Pattern Recognition. While the first two books were only loosely connected, this final and third book is more like a continuation of Spook Country, with mostly the same characters. Gibson is very reliable and this book is as good as the others in this trilogy. If you’ve read the others and like the style, read this one too.

James Blish – A Case of Conscience

I had a project a few years ago to read all novels that have won the Hugo Award, but it failed because I couldn’t find two of the older books that were out of print. I finally got my hands on this novel by James Blish, which turned out to be a bit disappointing. I never really understood the case of conscience that gives the book its title, or I did understand it but simply didn’t find it interesting enough. Still well-written and interesting for other reasons, but perhaps a deeper knowledge of theology is a prerequisite to really like the book. Apparently, it was first published as a novella and later extended to a novel, perhaps it ought to have stayed in its shorter form.

William Gibson – Virtual Light
William Gibson – Idoru
William Gibson – All Tomorrow’s Parties

Having finished Zero History, I didn’t feel that I had read enough of William Gibson just yet. His style is refreshing, the characters interesting, the setting fascinating and… well, I could go on, but let’s just say I wanted more of Gibson. The setting of this trilogy is the San Francisco–Oakland Bay Bridge after a devastating earthquake. The bridge has been abandoned by the authorities and replaced by a anarchic society of ordinary people, criminals and outcasts.

Chevette Washington, a bicycle messenger living on the Bridge, who gets into a lot of trouble for stealing a strange pair of high-tech googles (the young messenger girl feels very similar to Y.T. in Snow Crash by Neal Stephenson, which was published two years before Virtual Light). Rent-a-cop Berry Rydell is at the same time hired to retrieve the very same glasses, but of course it turns out that much more powerful elements are involved.

In Idoru, the story moves on to the virtual (digital) Japanese superstar Rei Toei, who has recently made the headlines because rock star Rez wants to marry her. This doesn’t go down too well with the Rez fan club and Chia is sent to Japan to find out the truth about her idol.

The bigger plot is then wrapped up in All Tomorrow’s Parties as the story returns to the Bridge and Chevette and Rydell. Most of the loose threads are tied together, including the idoru (Rei Toei) and a Taoist philosopher-assassin.

Throughout the trilogy, Gibson shows that he was a competent writer two decades ago as well, even though I must say I think that he has developed a lot as an author and his later novels are better. This trilogy is still a great read, though. Gibson is really, really good at creating great settings and populate them with interesting characters. He’s also witty and a joy to read in general.

The only novels left now are The Difference Engine (1990) and The Peripheral (2014).

Tags: ,

William Gibson – Pattern Recognition

This is the first book I read by William Gibson since reading Neuromancer and its two sequels more than ten years ago. Pattern Recognition is the first book in a trilogy which isn’t really science fiction, but more like a tech-oriented modern thriller. In any case, Gibson is a great author who possesses the rare combination of interesting ideas and the ability to write. While it seems he’s best known for his futuristic ideas, at least in earlier novels, I’m more impressed by his way of writing. Continued below.

William Gibson – Spook Country

This is the sequel to Pattern Recognition and is similar in many ways. That means that I also liked it a lot. The story is perhaps slightly more interesting, but the main benefit of reading this book is still Gibson’s way of writing. He’s really good at capturing both characters and scenes in just a few words, vividly and often in an obliquely humorous way. I have read few authors in recent years where I envy the author’s ability to write more than I do when reading Gibson.

Michael E. Gerber – The E-myth Revisited

I picked this book up mostly by whim, but felt that reading something business related would be interesting. The main lesson I learnt from this book is about the triple roles anyone who runs his own business plays (creation, marketing and business). This has actually helped me rethink my current situation (I run a small business), but I didn’t like the book in general. It feels way too American and has a number of ideas that are taken for granted that I don’t really agree with.

Tags: ,

Titel: Virtual Light
Författare: William Gibson
Utgivningsår: 1993
Recenserad: 2007-01-24
Status:
N/A

Anledningen till att jag läste Virtual Light är egentligen rätt slumpartad. I helgen hjälpte jag Caroline och Hannes att flytta och bland annat flyttades det kassar med böcker. Överst i en av dessa låg William Gibsons bok Virtual Light. Jag har alltid gillat Gibson och det inspirerade mig att få tag på boken själv.

Virtual Light är den första boken i en ganska löst sammanhängande trilogi, följd av Idoru och Al Tomorrows Parties. Jag har sedan tidigare läst Idoru och jag måste säga att böckerna är lite väl lika varandra. Vi får följa ex-polisen Rydell och kuriren Chevette i ett från början ganska splittrat pussel, som dock läggs ihop till en fin helhet efter en stund. Chevette stjäl, utan att riktigt veta varför, ett föremål under ett arbetspass. Det visar sig snart att ganska många och mäktiga personer är ute efter de märkliga solglasögon hon tagit och på ett hisnande osannolikt sätt, förs Chevette och Rydell samman.

Gibson är ju känd som cyberpunkens fader, men det är inte alls därför jag gillar honom. Istället är det för att han är väldigt duktig på att beskriva karaktärer och det vardagliga (nåväl) live i ett samhälle ganska olikt vårt eget. Det handlar om små detaljer, dialog och mycket annat, men lyckas bra gör han i varje fall. Intrigen är betydligt svagare, även om den kryddas av rätt intressanta platser.

Det är nu ganska många år sedan jag läste Idoru (som alltså är uppföljaren till den här), men mitt intryck av den här boken är betydligt bättre. Egentligen tycker jag nog att det allra bästa att börja läsa Gibsons andra trilogi (den med Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive). Gillar man Gibson rekommenderar jag att även kika på Virtual Light, men det är inget jag rekommenderar till er som inte stött på honom tidigare.

Tags: , , , ,

Titel: Mona Lisa Overdrive
Författare: William Gibson
Utgivningsår: 1988 (2001)
Recenserad: 2004-05-08
Status: I bokhyllan

Först ett tips: läs inte baksidestexten. I den version jag har avslöjas saker som inte är uppenbara förens 50 sidor från slutet. Det sabbade spänningen en aning. Mona Lisa Overdrive är tredje boken i denna serie av William Gibson och också den sista. Jag tycker att man borde ha läst både Neuromancer och Count Zero för att få ut mesta möjliga av läsningen.

Vi får följa flera olika personer: Mona, en prostituerad vars pojkvän och hallick drar in henne i en affär så mycket större än vad de själva begriper. Kumiko, dotter till en mäktig Yakuzaboss, sänd till London för att hållas utanför de stridigheter som rasar i hemlandet inom Yakuzan. Angela, simstimstjärna med ett mycket speciellt förhållande till cyberspace. Slick, en underlig man som bygger på sina mekaniska konstverk i en övergiven fabrik.

Jag är delad i min syn på upplägget av den här boken. På samma sätt som Count Zero, var början ganska tråkigt och ointressant, men sedan drog det igång på allvar. Å ena sidan tycker jag att det är för många olika handlingar och för uppdelat, men å andra sidan lyckas han knyta ihop alla band från boken väldigt bra. Ytterligare en sak som gör det ännu bättre är att han med slutet i den här boken också för ihop lösa trådar från de båda tidigare böckerna och får allting att passa ihop.

I vanlig ordning gillar jag skarpt Gibsons språkbruk och Mona Lisa Overdrive är inget undantag. Persongalleriet är om möjligt ännu mer varierat än i de tidigare böckerna, men eftersom bokens drygt 300 sidor är fördelade över så många olika människor, blir det inte riktigt så bra som det annars kunde ha blivit. Jag vill också säga att jag tycker att resultatet av upplösningen var aningen lamt, även om sättet att komma dit var ruskigt bra. Rekommenderar jag den här till er? Ja, definitivt om ni tyckte Neuromancer och Count Zero var bra.

Tags: , , ,

Titel: Count Zero
Författare: William Gibson
Utgivningsår: 1986 (2002)
Recenserad: 2004-05-01
Status: I bokhyllan

Så snart jag läst ut Neuromancer, tyckte jag det var dags att läsa de böcker som kommer efter den, nämligen Count Zero och Mona Lisa Overdrive. Det är inte så att de hänger ihop i den meningen att man måste ha läst de innan för att få ut något av boken, men Count Zero återkopplar till Neoromancer på ganska många stället. Den utspelar sig ungefär tio år efter den tidigare boken och delvis får man följa effekterna av det som händer i slutet av Neuromancer. Jag köpte Count Zero i samma veva som Neuromancer och började läsa den dagen efter jag läst ut den.

Handlingen är indelad i tre delar. I den första får man följa Bobby, även känd som Count Zero. Han är, som det står på baksidan: ?Just a kid from Barrytown? och helt oförberedd på den konflikt han dras in i, både i verkligheten och i cyberrymdens nät. Med voodoo och underliga människor omkring honom är han osäker på vad han ska tro på och vad hans roll i det hela är.

Turner står för en annan tredjedel av storyn, nyligen uppvaknad i en ny kropp i ett hotellrum, bredvid en vacker kvinna. Efter några dagar kommer dock minnena tillbaka till honom och han dras åter ut på fältet som den legosoldat han är. Hans uppdrag är att leda en operation för att hjälpa en forskare på Maas Biolabs att hoppa av.

I Paris får Marly ett underligt uppdrag av den stenrike och värdsberömde Virek. Han vill att hon ska undersöka härkomsten av några mystiska lådor konstsamlaren lyckats få tag på. Utvecklingen går dock inte riktigt som hon har tänkt sig och det verkar mer och mer som om hon själv får mindre och mindre att säga till om.

De första 150 sidorna i Count Zero var inte speciellt bra och hade det inte varit för att det är beskrivet på ett bra sätt så hade det varit rent ut sagt dåligt. Den enda handlingen som är intressant redan från början är den då man får följa Bobby och jag såg fram emot varje kapitel som handlade om honom och såg de andra mer som nödvändiga transporter. Turners planering och utförande av uppdraget är både händelselöst, tråkigt och utdraget och inte heller Marlys del är intressant.

Efter ungefär halva boken ändras plötsligt allting, saker och ting börjar hända och det som såg ut att vara säkert, visar sig vara något helt annat. Från och med nu håller boken minst lika hög klass som Neuromancer, nästan bättre till och med. För till skillnad från Neuromancer, är upplösningen på Count Zero spännande och lite av en pusselläggning där man inte får det att sitta ihop på rätt sätt förens precis i slutet. Boken stil är i princip den samma som den i Neuromancer och Gibson fortsätter att imponera på mig. Det enda som talar emot boken är den sega inledninge, men som man säger: den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Tags: , , ,

Titel: Neuromancer
Författare: William Gibson
Utgivningsår: 1984(2002)
Recenserad: 2004-04-25
Status: I bokhyllan

William Gibson är cyberrymdens fader och har författat många böcker som utspelar sig i en mer eller mindre teknikorienterad framtid med de problem som medföljder. Han har alltid varit en sådan där författare jag vet att jag kommer att tycka om när jag läser och när jag väl gjorde det, blev jag inte besviken. Neuromancer är väl kanske det mest klassiska av Gibsons böcker, men trots detta är det inte den först jag läste. Det finns många saker som imponerar på mig i Gibsons författande, men ingen av dem var något jag väntade mig när jag öppnade den första boken.

För det första använder han sig av ett mycket effektivt och målande bildspråk och använder många och bra ord för att beskriva vad som händer och hur saker och ting ser ut. Jag tycker också att han lyckas undvika fällan att beskriva saker för beskrivandets skull, det blir inget frosseri i långa miljöbeskrivningar, men han lämnar inte heller så stora luckor att jag inte begriper vad han menar. Lagom är bäst, som det heter.

För det andra använder Gibson slang och talspråk när karaktärerna i boken väl säger någonting och han gör det på ett bra sätt. Deras tankar och tal känns mycket trovärdiga och steget att tänka sig in i handlingen blir betydligt kortare på grund av just detta. Det finns en vardaglighet som Gibson skildrar med en sådan skicklighet att den gör boken läsvärd även för dem som inte är jätteförtjusta i själva miljön. Även om miljön osar av åttiotal, är den på något sätt fortfarande charmig med sin rosa plast och cyberrymdens möjligheter till rikedom och äventyr.

Sist och förmodligen minst, lyckas Gibson presentera en bra och intressant handling, även om just det här inte är bokens starka sida och då speciellt inte slutet. Detta känns som lite av ett anti-klimax, men tack vare att handlingen var låst vid en huvudperson, blev det ändå läsvärt. I korthet går det ut på att cyberrymdscowboyen Case får en andra chans efter att ha fått förmågan att koppla upp sig mot den virtuella verkligheten utraderad. Han kastas fram och tillbaka från det ena till det andra stället, utan att veta riktigt vem det är han jobbar för eller vilket det slutgiltiga målet är. Så småningom kommer han närmare och närmare sanningen om vad som egentligen pågår, ett försök att ta bort de spärrar som låser den tvådelade AIn Wintermute/Neuromancer.

Det totala intrycket av Neuromancer är inte alls det jag hade förväntat mig innan jag läste boken. Istället för att bli imponerad av framtidsvisionen i sig, blev jag imponerad av sättet den framfördes på och framförallt av de personer som boken handlar om. Jag vet inte hur Gibson ser ut i översatt format, men det engelska språkbruket är en fröjd. Jag vill dock inte rekommendera Neuromancer till dem som är helt ointresserade av den här typen av böcker, men för dem som har det minsta lilla intresset kan jag direkt säga att Neuromancer med lätthet är värd både pengarna det kostar att köpa den och tiden det går åt för att läsa den.

Tags: , , , ,